Coolman

 
Svensk halvblodsvalack, -88
 
Coolman är den av mina hästar som nämns och syns minst. Detta beror på att han helt enkelt mest bara går i hagen och njuter. Första gången jag träffade Coolman var jag ungefär sex år gammal och höll ivrigt på att lära mig att rida på stadens ridskola. Jag höll mig givetvis främst till ponnyspiltorna, men kunde inte undgå att se den lilla (fast då, i mina ögon, väldigt stora) fuxen med den breda bläsen på andra sidan stallgången.
 
När jag blev lite äldre, si sådär elva-tolv år kanske, red jag honom för första gången. Det var prova-på-voltige och Coolman med sitt trygga temperament och lugna galopp var en tålmodig läromästare. Han brukade försiktigt bära både äldre, rädda och funktionsnedsatta, ibland med tandemsadel, och var helt enkelt en herre man kunde lita på. Att sitta på en häst barbacka i galopp med båda armarna utsträckta, den där friheten, den första upplevelsen fick jag med Coolman. Inte kunde jag då ana att vi skulle tussas ihop i framtiden.
 
Efter ett par somrar med Coolman som lånehäst var det dags för honom att pensioneras från ridskoletjänsten och vi fick frågan om vi ville ta emot honom. Han var då tjugo år gammal, sliten i både rygg och ben och hade arbetat flitigt på ridskolan i dryga tio år.
 
 
Så det är läget för Coolman just nu. Han lever det goa pensionärslivet och är ofantligt nöjd med det. Visst jobbas även han löst, rids både dressyr och på uteritter utan träns, kan ett antal trick och så vidare, men träning står absolut i bakgrunden. Först och främst har han det bara gott i sin hage där han får bossa med "lillebrorsan" Conny och hålla koll på sina brudar.
 
Han gnäggar när man kommer, buffar krävande på armarna efter godbitar och är absolut säker på att just han är Guds gåva till mänskligheten. Det är det som är charmen med Coolman. Han ser till att jag står stadigt kvar med båda fötterna på jorden och inser att jag fortfarande har mycket kvar att lära av en vis gammal hästherre.
 

Zaviera N

 
"Leia"
Friesersto, -07
 
Leia är min lilla fula ankunge. Hon kom till mig som treåring och var då mest långa ben och ett stort huvud. Med en väldigt, väldigt liten individ inuti. Hon hade ingen som helst koll på varken sin egen storlek eller styrka. Hon visste inte var hennes egen kropp slutade eller var gränserna för andras utrymme gick. De andra hästarna i flocken blev minst sagt trötta på henne, när hon gång på gång ramlade in i dem utan att riktigt förstå hur det gick till. Själv råkade jag ut för hennes klumpighet under vår första sommar genom att hon "skulle hälsa" och av misstag slog loss en flisa från mitt redan skadade nyckelben med sin stora panna.
 
Men trots hennes, ja, klantighet, antar jag att man kan säga, har hon aldrig varit annat än gudasnäll. Från dag ett har hon mött mig i hagen med en så strålande uppsyn att man inte kan bli annat än genomlycklig. Hon tycker att det mesta är jätteroligt och vill helst sitta i knät eller innanför jackan på en.
 
Jag red in henne när hon var dryga tre år gammal men hon har alltid ridits väldigt sparsamt. Fokus har legat på ren och skär lek från marken och trickträning till stor del. Trickträningen är Leias största passion och även talang. Hon har en kropp som verkar vara gjord av gummi och en mentalitet som gör att hon bara vill lära sig mer.
 
 
Tillit har Leia aldrig haft svårt för. När vi känt varann bara ett par dagar bestämde hon sig att det inte var några som helst problem att lära sig att ligga ner på kommando. Dock har hon alltid varit mer eller mindre osäker på sin omgivning. Bollar, platspåsar, vattenpölar - det är säkrast att vara misstänksam. Under de första åren kunde det ta tjugo minuter för oss att bara lämna gården, om hon sett något hon blivit osäker på. Och när Leia inte vill gå, nej, då går hon helt enkelt inte. Så en riktig kurs i motivation har hon gett mig och det är jag oerhört tacksam för!
 
2013 var verkligen Leias år även om vi knappt tränade något under senare delen av det. Hon fullkomligt rusade iväg både kroppsligt och mentalt och känns nu slutligen som en mer eller mindre vuxen häst. Hon är plötsligt grov och muskulös och bär sig med en otrolig värdighet. Min lilla fula ankunge har blivit en vacker svan. Jag ser fram emot många långa år ihop med Leia!
 

Connacht Bold Flyer

 
"Conny"
Connemaravalack, ~95
 
Conny är en sån där häst jag tror att man har en gång i livet. Den första riktiga själsfränden, den man lär känna utan och innan och som man aldrig riktigt kommer över. Vi har hängt ihop sedan hösten 2004 och han har förgyllt mitt liv sedan dagen han stampade ur transporten och drog iväg med mig, som då var elva år gammal.
 
När jag berättade att jag, efter ett drygt halvårs slit med blod, svett och tårar, slutligen köpt den där galna triangelmärkta hästen, då var det många som nog i sitt stilla sinne dömde mig som både korkad och naiv. Vad skulle jag med den där till? Skadad och utdömd, tävla fick han inte och jag flög av honom som en vante minst ett par gånger i veckan. En ung tjej som jag borde verkligen inte binda mig till en så oduglig häst.
 
Som tur var har jag aldrig lagt mycket vikt vid sådana kommentarer. Jag trodde på Conny och om allt annat var osäkert visste jag i alla fall att jag älskade honom! Oavsett om han var skadad och galen. Något i Connys ögon fick mig att vilja kämpa för honom.
 
Vi visade dem, det gjorde vi. Vår resa är ett verkligt bevis på att allt är möjligt om man sätter vänskapen i första hand.
 
 
Han har sedan innan ett tungt bagage med sig och även om han nu varit hos mig i större delen av sitt liv finns det fortfarande spår av mindre trevliga upplevelser. Exakt vad vet jag inte och egentligen vill jag nog inte veta för mycket heller. Vad jag dock vet är att Conny är en häst med skyhög integritet, han blir lätt sårad och spelar alltid efter sina egna regler. Han har lärt mig mer än någon annan om artighet, respekt och framför allt vänskap.
 
Med Conny har alla drömmar jag någonsin haft blivit uppfyllda. Han ger mig så mycket och är en så självklar del av mitt liv att en tillvaro utan honom känns helt omöjlig.
 


Välkommen!

Mitt namn är Norah Kohle och jag kommer från Kungsbacka där jag driver företaget Häst i Balans. Jag jobbar med både mina egna hästar och mina elever för att finna harmoni och balans mellan häst och människa, så att samvaron blir trygg och spännande för båda parter.

Har tre hästar vid namn Conny, Coolman och Leia som du kan läsa mer om på deras respektive sidor.

Vill du träna för mig?

Till mig är du välkommen oavsett om du är intresserad av ridning, markträning, körning, trickträning etc. Inriktning är för mig inte det viktiga, utan att skapa en förståelse mellan individerna vilket sedan kan utvecklas åt det håll man önskar.

På min hemsida kan du läsa mer om mig och de tjänster jag erbjuder. Än en gång, varmt välkommen hit och hör gärna av dig om du har frågor!

Hemsida | Facebook | Instagram


Follow on Bloglovin

RSS 2.0