Mycket på gång

Foto: Lina Malmqvist
 
Tiden går och vips så var vi inne i oktober och hösten är här på riktigt. Jag tycker att allt går så himla fort och att jag egentligen inte gör så mycket... men så blickar jag bakåt i kalendern och ser att jag faktiskt har saker för mig precis hela tiden. ;)
 
Trots att höstterminen med jobb och skola är igång så har jag fortfarande en hel del att göra i företaget, vilket såklart är fantastiskt roligt. Det är just nu en rolig variation med både mina gamla "stammisar" som utvecklas till nya nivåer hela tiden, och nya kunder både sådana som behöver lite kort hjälp med något specifikt problem eller som vill inleda ett långsiktigt samarbete. Jag har sällan tråkigt på jobbet!
 
Jag har även äntligen fått lite tid och ro att lägga på min hemsida, så efter att ha sett väldigt ofullständig ut under några månader är den nu på gång igen. Lite ändringar i träningsutbud och information, så är ni nyfikna är ni varmt välkomna in och kika. Tanken är att bloggen ska flytta över dit och kopplas ihop så småningom, men allt i sinom tid... Jag brukade vara ganska haj på det där med webbdesign men jag börjar väl bli gammal för jag är inte alls lika "teknik-klok" som förut, ha ha.. ;D
 
 
När det kommer till mina egna hästar och deras träning så har jag äntligen lite inspiration, efter mycket om och men!! Det har varit väääldigt dåligt med den biten, ja det senaste året faktiskt. Det har väl om inte annat märkts här på bloggen, i form av fruktansvärt dålig uppdatering.. ;)
 
Jag har haft något av en känslomässig bergochdalbana med Conny, då insikten om att han faktiskt börjar bli till åren slog mig som en bomb. Han är fortfarande samma underbara, goa super-fåne, sprallig som tusan och med både en och två rävar bakom öronen, men han har ju nu passerat tjugo och är ju faktiskt inte helt "som ny" längre. Så plötsligt blev allt vad heter prestation så väldans sekundärt, vi släppte den biten helt och ägnade oss helt och fullt åt att njuta ute i naturen.
 
I takt med det kände jag också mer och mer att Leia och jag aldrig kommer att få det där som jag och Conny har. Urbota korkat att börja jämföra sina hästar, men jag är inte mer än människa.. :) Jag älskar Leia och hon har varit som en frisk fläkt ända sedan hon klampade in i mitt liv, men hon och Conny är verkligen som natt och dag. Vilket såklart är precis varför jag tycker så mycket om dem båda två, på helt olika sätt, men det gjorde också att när jag la ner träningen med Conny kände en del av mig "äsch, det är ingen idé" med Leia... Så då blev det att vi också fokuserade fullt ut på att bara mysa tillsammans i skogen.
 
Många flummiga tankar blev det nu men vad jag ville komma till var att jag helt enkelt tappade all inspiration till att faktiskt träna på nytt med hästarna. Det kändes som att vi kunde göra allt det vi alltid velat kunna göra och även om man förstås aldrig blir fullärd kände vi oss ganska nöjda med den nivån vi tagit oss till.
 
 
Men! Nu har det hänt grejer! Som en blixt från klar himmel slog motivationen ner i mig och nu jäklar är vi igång igen! Conny och jag är fortfarande först och främst fokuserade på våra härliga uteritter, men vi har tagit upp träningen av lite gamla grejer och det är riktigt roligt att ha lite "projekt" på gång igen. Vi hade Maria Gramén ute hos oss i förra veckan, som ju följt större delen av vår resa och varit en stor del av vår utveckling genom åren. Det gav mig också en boost, även om vi inte direkt hittade på något nytt är det alltid bra att bara få lite påminnelser från någon utifrån.
 
Leia och jag har skjutit uppåt med raketfart på sistone. Främst ridningen har tagit stora kliv framåt, vi lullar inte bara omkring längre utan nu kan vi faktiskt kalla det för dressyr. Hon har fått en helt annan gnista och jag har äntligen kommit på hur jag ska arbeta med henne för att hon ska hålla intresset uppe.
 
Vi har varit ute på vår allra första uteritt utan huvudlag, och det gick hur bra som helst. Ännu roligare var det att det var fullt ut Leias initiativ! Här har jag skrivit lite om det.
 
Igår var ytterliggare en milstolpe. Vi hade vårt första riktiga pass utan huvudlag, utanför paddocken. Hon har blivit ganska nervös när vi bytt miljö tidigare, men som sagt har mycket hänt på sistone och nu kändes det hur naturligt som helst. Det där med stora öppna gröna fält är inget jag tar för givet att rida runt på - Conny har under årens lopp bjudit på mer än ett antal åkturer på just sådana, hehe - så det har inte blivit att vi varit mycket utanför paddocken. Men Leia var en riktig pärla och vi kunde göra precis allt som vi gör innanför staketets inramning.
 
Jag tänkte att jag skulle försöka vara lite mer på att få nya bilder aningens oftare än det blivit på sistone, så kan jag förhoppningsvis bli lite bättre på att hålla igång den här dammiga bloggen.. ;)
 
Foto: Lina Malmqvist

Dygnet har för få timmar

 
Här är det fullt upp! Jag jobbar på med att få upp bilderna från häromdagen och de nya Lina tog på Conny och mig idag, men bokningar, hemsidefix och träningsjobb ligger högre upp på listan. Så det kommer när det kommer helt enkelt - här är två bilder från idag i alla fall. :)

Vid havet


Nu kom den - värmen, och det med besked! Att jobba som hästtränare i 35 graders värme kan bli lite tufft stundtals, men jag ser det samtidigt som ett privilegium att jag får vara ute i det vackra vädret på arbetstid. Igår hade jag eftermiddagen ledig, så jag beslöt mig för att ta med Leia ner till havet och plaska.
 
Det är ju det där med skomakarens barn, ha ha... Om ni bara visste hur ofta jag blir anlitad för att hjälpa till med lastproblem eller vid akutlastningar, och det är något jag tycker är fantastiskt roligt. Det blir något så konkret att jobba med. Så man skulle ju kunna tänka sig att jag lasttränar mina egna hästar både framlänges och baklänges, men näää... ;) Vi tävlar aldrig, jag tackar sällan ja till uppvisningar och kursar gör vi högst ett par gånger per år. Så det blir inte någon vidare kontinuitet på åkandet, och därmed inte heller lastandet.

Speciellt inte för Leia, eftersom det alltid är trotjänaren Conny som hänger med när vi ska prestera på något sätt. Senast Leia åkte transport var för hela tre år sedan, när vi var vid stranden förra gången... Hon har aldrig varit särskilt förtjust i att åka. Under våra första år tillsammans lade jag ner en del jobb på lastträningen, då jag ville känna att jag KAN lasta och åka iväg akut om det skulle behövas. Då blev det bokstavligen en del lastning både framlänges och baklänges, och allt gick väldigt smidigt. Men så har vi alltså inte varit iväg på länge, och därför är lastningen nu inte så smidig som jag skulle önska. Tolka mig rätt, Leia gick in på kanske fem minuter efter lite pepptalk, så det är ingen katastrof, men jag är perfektionist och gillar inte när saker inte flyter på bra. :)

Så nu får transporten stå framme över sommaren, så har vi lite att jobba med!

 
På stranden hade vi det riktigt trevligt. Leia var lite svettig efter åkningen och drog till sig en massa vidriga bromsar, så det var såklart en källa till en del frustration, men förutom det så var det mer eller mindre som att vi varit på hemmaplan. Tredje gången på stranden (och senast var alltså för tre år sedan) och första gången i halsring utanför gården. Fantastiska lilla häst!
 
Hon gillar verkligen att vara vid havet. Hon som brukade frukta vatten som själva döden. ;)
 
Den där jycken alltså...
 
Sämre hållning är det svårt att ha, men jag tyckte ändå att den här bilden var så himla härlig. :)
 
Att ligga ner på stranden var också nemas problemas! Gullehäst. Vi är ju som sagt i princip bara "hemma", så hon har inte fått se så värst mycket av världen lilla Leia. Därför blir jag så imponerad när hon tar det mesta med en axelryckning.
 

Leia den 23 juni del två

 
Ytterligare några bilder från vårt blöta träningspass i tisdags. Det tar sig med den där ridningen! Hade jag varit den typen av ryttare som spenderade minst fyra dagar på banan per vecka hade vi kanske kommit lite längre på dessa fem år, men nu tycker ju vi båda att det är trevligare att röra oss ute i skog och mark. Vi tar det i vår takt! Och det är faktiskt först nu när Leia nått ordentligt vuxen ålder som jag känner att hon är redo att börja kunna ta in lite mer avancerad dressyr. Tidigare har det varit svårt nog att hålla koll på de där långa benen och den tunga bogen utan att jag dessutom sitter på och rör till det, så jag har istället njutit av att stå vid sidan och hjälpa till med guidningen från marken.

Varje häst är en konstnär!

 
Inuti varje häst bor det en fantastisk, kreativ konstnär som bara väntar på att blomma ut. Mitt jobb som hästtränare är att inspirera - inspirera varje individ till att bli självsäker nog att våga försöka, experimentera, skapa och stråla. Varje häst är unik och måste tillåtas att skapa sitt eget personliga konstverk.
 
Leia är en oerhört kreativ individ som älskar att prova själv och få känna att hon kan. Men hon är inte den som gör bara för att göra - uppmuntran av olika slag är viktigt för henne. I form av godis eller beröm från min sida. Inom trickträning och egentligen allt vi gjort från marken har hon alltid varit väldigt självsäker och har inte varit rädd att ta för sig. Inom ridningen däremot, där har hon inte varit lika framåt. Av den anledningen la vi lösridningen på hyllan under ett par år, hon fann helt enkelt inget nöje i det och hon var inte på den våglängden att hon ville/kunde ta för sig tillräckligt. Någon form av ram, även om den bestod av av en grimma och löshängande tyglar, gjorde att ridningen blev trygg och intressant för henne. På senare tid har vi tagit upp lösridningen igen med goda resultat, hon har varit mer framåt och har gillat arbetet. Även om hon fortfarande inte skapat några konstverk utan mer så att säga låtit mig hålla i penseln.
 
Under årens lopp har jag fått se glimtar av all den potential Leia sitter inne på, hon har visat mig vilken vacker dansare hon kan vara när vi lekt sida vid sida och jag har längtat efter den dag hon skulle låta mig uppleva det från ryggen. Nu har den dagen kommit!
 
Igår och idag hade vi två helt fantastiska ridpass, jag lyckades knäcka koden till att öppna upp kreativiteten även när jag sitter på ryggen och Leia fullkomligt strålade. Hon skapade! Två decimeter högre blev hon och värdigheten när hon bar upp sig själv som en drottning var så påtaglig att det enda jag kunde göra var att ropa ut det ena "Ååhh!!! Braaa!!" efter det andra. Vilken känsla! Som jag har väntat! Så fort jag hoppat av längtar jag efter nästa ridpass - precis som det ska vara. :)

Leia den 23 juni

 
Min härliga, positiva, kraftfulla Leia!
Hon går från klarhet till klarhet. Det är en verkligt befriande upplevelse att träna med henne, för jag går in med ett blankt papper varje gång. Det går absolut inte att ha en förberedd och bestämd plan, för man kan aldrig veta vad Leia är på för humör. Och det finns ingen som kan tvinga Leia att göra något hon inte vill. Så en kurs i flexibilitet har hon verkligen gett mig! Och jag har fått lära mig den sanna innebörden av att få min idé att bli hästens idé (eller vice versa.. :))
 
När det kommer till träning av den här typen, som jag faktiskt inte har något direkt namn på, handlar det mest om att bara ha roligt tillsammans, se vad vi kan lära oss och förhoppningsvis få lite motion på kuppen. Löslongering har Leia varit bra på mer eller mindre från dag ett, men något vi fått jobba mycket med är att bibehålla motivationen och intresset. Blir det för långrandigt springer hon hellre och ställer sig i demonstrativt i något hörn. Och går man för fort fram blir hon osäker och vill inte vara med mer...
 
Så här gäller det att hitta en bra balans. Menlösa cirklar i all oändlighet är det värsta vi kan göra, men blandar man in lite skolor, olika höjd på formen, gångartsskiften, varvbyten, varierande storlek på volten och så vidare, då blir det plötsligt stimulerande och intressant för oss båda. Det finns mycket man kan hitta på - allt som krävs är fantasi.
 
Som ni kan se har hon börjat bli röd igen på sina ställen, ett resultat av att jag varit borta en del och inte har haft möjlighet att ge henne sina tillskott. Förhoppningsvis mörknar hon igen nu när hon återigen får dem regelbundet!
 
 
I våras lärde Leia sig att stegra och kicka ut ett av frambenen samtidigt. Det gjorde en stor skillnad för hennes förståelse för hur hon ska arbeta med kroppen i stegringen. Hon har ju så mycket vikt på sina framben på grund av den stora bogen, vilket såklart försvårar stegringen. När hon ska sträcka ut frambenet måste hon välva ryggen på ett annat sätt och få upp manken ordentligt, vilket resulterar i en lättare stegring.
 
Så här ser en "dålig" stegring ut nu för tiden. Definitivt framsteg mot hur det brukade se ut en "trött" dag. :)
 

... echo echo..?

Ja herregud, här var det dammigt minsann. Nästan en månad sen senaste inlägget! Jag ber om ursäkt. Förutom att ha varit uppe i Västerås/Stockholm en vecka och jobbat har jag haft så mycket annat för mig att datortid helt enkelt inte prioriteras. Sen ska jag vara ärlig och säga att jag inte haft sådär värst mycket att blogga om heller.
 
Vi fortsätter på samma spår som förut - det vill säga med mest uteritter. Conny och jag har kört ett par tränslösa dressyrpass och Leia har fått agera lite läromästare på markträningsbiten. Jag ska se om jag kan ordna fram en film från det - en person som för det första är helt ny inom hästeriet, och för det andra aldrig hade jobbat med häst löst från marken förut. Det var faktiskt väldigt roligt att se.
 
Annars blir det som sagt mest ridning i skog och mark (mellan alla regnskurar - vad hände med våren?). Häromdagen var jag och Conny ute på ett riktigt offroad-pass. Det blev hoppning över höga och breda nedfallna träd, vadande genom ändlös lera, mer hoppning över rejäla diken och... ja, det ni ser på bilden här nedanför. Vi kom från platån där Iso står, och behövde ta oss ner till där Conny står. Vår väg var blockerad och det fanns bara ett alternativ - vi fick hoppa ner. Conny är 147 cm hög och utifrån det kan ni själva räkna ut hur högt det var.. ;)
 
 
Han är så himla käck min lilla häst. Snacka om att ta sig fram överallt! Säker på foten och modig som få. Något annat som slår mig när vi är ute såhär, det är hur stor nytta vi har av trickträningen. För Conny är det inget konstigt om jag ber honom att sätta fötterna på alla möjliga knasiga vis, för han är van vid det. Stöter vi på svårigheter där jag inte kan sitta på kan jag enkelt hoppa av och guida honom på avstånd istället. Han kan gå med en fot i taget, kliva upp på smala platåer, hoppa med frambenen först och sedan ta bakbenen efteråt och mycket mer. Vi kan alltid hitta en lösning på allt vi stöter på och det ger en väldigt stor frihetskänsla. Det är roligt också. :) Naturen är ju egentligen en enda stor lekpark om man bara har lite fantasi.
 
Idag hann jag med en ridtur på Leia mellan jobben. Också hon fick visa sina färdigheter i cross country och även om hon inte riktigt ligger på Connys nivå än börjar hon också bli väldigt bekväm med att ta sig fram. Det här är alltså damen som kunde gå rakt fram på en grusväg och plötsligt ramla ner i diket... Det vill säga noll kroppskontroll. Hon har även tyckt det varit väldigt otäckt att vada genom lera men inte heller det är några problem längre. Sen att hon ju är några nummer större och därför inte är riktigt lika behändig att sicksacka mellan trädstammar och under grenar med, det är en annan femma.. ;)
 
Vi testade min gamla engelska sadel idag. Vanligtvis kör jag ju barbacka men då hon är allt annat än bekväm att trava på tar jag gärna sadel om vi ska köra lite mer distanser. Och min akademiska sadel är ju inte direkt lämpad för att rida ut i buskarna med... Så jag grävde fram den gamla allroundsadeln, hittade mot all förmodan en fungerande sadelgjord och dammade av ett av mina få engelska schabrak. Och sedan log jag stort när jag såg att allting passade! Så spännande, Leia har ju aldrig ridits med en sådan förut.
 
Den får faktiskt en stor tumme upp av både mig och Leia. Mina knän, som annars kan bli lite griniga av att rida med kortare läder, protesterade inte det minsta, jag kunde hänga med bra och Leia var nöjd över att piloten satt stilla på ryggen. Härligt! Nu kommer vi kunna njuta av våra uteritter än mer.
 
 
På tal om något helt annat är det roligt att se hur mörk hon har hållt sig hittills i vår. Hon har sedan februari-mars ätit magnesiumtillskott och alger mot kopparbrist, och det verkar hjälpa. Hon har ju fortfarande röda toner i päls och man, men jämför man med tidigare år är det en stor skillnad. Nu har vi justerat ännu lite mer i foderstaten och det ska bli spännande att se om vi kan få henne att bli sådär riktigt svart. Utsidan speglar ju verkligen insidan, och jag vill såklart att min lilla häst ska må bra inifrån och ut.

Leia kan också

 
Då har jag fått testa mina nya färdigheter med Leia också och vad ska man säga... Gör piloten rätt gör hästen rätt. :)
 
Jag har alltid haft svårt att rida Leia. Jag är så inkörd på Connys korta, breda ponnyrygg med naturligt undertramp och mycket eget driv och det är verkligen raka motsatsen att rida på Leia - en lång rygg, långa bakben, en stor tung bog och ingen naturlig kapacitet för dressyr rent fysiskt. Däremot är hon väldigt rolig att jobba med mentalt, då hon vill så mycket och tycker att dressyr är väldigt roligt. Även om hon tycker att det är en väldigt bra idé att ignorera att hon har två bakben och mest springa runt i rollkur helt på egen hand (frieser)...
 
Så för vår del har det mest blivit dressyr från marken, och ridning utan träns eller ut i skogen. Jag har väntat med att ta tag i riden dressyr tills hon fått lite bättre koll på kroppen när jag står bredvid och kan visa. Och om det lönat sig!
 
Nu har vi haft två fantastiska pass den senaste veckan och hon är en fröjd att rida. Skolorna fungerar bra, hon har en jämn böjning i båda varv och idag lyckades vi med slutor i galopp. Vilken känsla! Det här är alltså damen som inte kunde galoppera åt höger när hon kom till mig och som alltid haft problem med fyrtakt och på tok för tung bog.
 
Åh vad det är roligt att rida nu! Jag hoppas kunna få lite bilder eller film snart, så att jag får se hur det ser ut också. :D

Jag har ridit fel i hela mitt liv.

Nej, riktigt så drastisk behöver jag kanske inte vara, men jag har fått en riktig aha-upplevelse!
 
Hela helgen spenderade jag nere på Stall Haväng där Arne Koets från Tyskland var och höll kurs. Jag är ju en riktig sucker för old school dressyr och dessutom allt som har att göra med tornerspel, beriden stridsteknik och liknande. Däremot är jag inte helt imponerad av hur sånt många gånger utförs... Man tappar lätt fokusen på hästens bästa och det som ursprungligen varit en utsökt demonstration av samarbete på hög nivå blir istället en intern kamp mellan häst och ryttare.
 
Därför var det enormt uppfriskande att sitta och lyssna på Arne. Han var inte rädd att plocka fram "kakburken" till hästarna och fokuserade på att hästen ska kunna, vilja och våga både mentalt och fysiskt.
 
Jag blev tillfrågad att delta till häst, men valde att avstå och bara titta på den här gången. Först och främst vill jag inte utsätta hästarna för något jag i förväg inte vet om det kommer att passa oss, och så var jag osäker på om vi ligger på en tillräckligt hög nivå i dressyren för att kunna vara med. Conny har ju sina skador och Leia är knappt riden dressyr alls, mest jobbad från marken.
 
Ridsuget ökade för varje minut som jag satt och tittade på de andra som tränade, och jag kände hundra gånger om att vi absolut hade kunnat vara med. Jag plockade i alla fall med mig enormt mycket inspiration och igår fick jag äntligen möjlighet att testa mina nya kunskaper på Conny.
 
Wow. Wow. Tänk vad lite det krävs! Conny väger sju gånger så mycket som mig men ändå visar det sig att jag blockerat honom från att göra det där som vi haft så stora svårigheter med genom åren. Bara genom att sitta på ett visst sätt. Min ambition har alltid varit att försöka bli så följsam som möjligt, sitta stilla på ryggen och aldrig röra tyglarna annat än när det varit absolut nödvändigt. Det har jag blivit riktigt bra på - jag sitter som gjuten på honom och känner aldrig att jag behöver hålla i mig för att hålla balansen. För större delen av det vi gör (det vill säga ut och galoppera i skogen) är detta utmärkt. Han kan springa på och röra sig fritt under mig utan att jag stör.
 
Men så är det galopparbetet i dressyren som vi alltid haft svårt med, och det är också något jag accepterat att vi alltid kommer ha problem med. Han är ju trots allt skadad i bakbenen, har en dålig rygg och har dessutom spatt. Så han HAR inte potential att nå den absoluta toppen, men tydligen har jag hindrat honom från att nå precis så långt som han klarar med sina förutsättningar.
 
Slutor och diverse andra sidförande rörelser har alltid varit något Conny tyckt varit hemskt otäckt. Vi har genom åren jobbat på det så att jag hjälpligt kunnat be honom ta några språng sidleds, men det har aldrig varit tal om någon vidare samling eller avslappning i arbetet. Dels är det kroppen som strular och så har han haft mycket mentala svårigheter med just galopparbetet, som fortfarande sitter i till viss del.
 
Jag har svårt att återge vad Arne pratade om utan att kunna visa, men i korta drag handlade det om att sitta upp ordentligt, forma sitsen på ett sätt där man blir lätt att "flytta på" för hästen och framförallt att förvänta sig att hästen kan.
 
 
Ovanstående bild visar hur jag hittills har suttit - i en position där jag så lite som möjligt försökt rubba Connys "genomrullning" och kunnat ha väldigt mjuka händer. Men vi har aldrig kommit till någon högre samling och sidleds har som sagt varit väldigt svårt.
 
Igår var min strategi istället att sitta upp ordentligt, låtsas att Conny var en högt utbildad dressyrhäst och rida på ordentligt. Bak med ytterskänkeln, upp med händerna och skulderbladen sträckta långt bakåt. Och plötsligt galopperade vi rakt åt sidan och gjorde den ena tjusiga slutan efter den andra. Vad hände?!?! Jag förstod knappt vad som pågick. Tänk vilken enorm skillnad vi kan göra på våra hästar! Det bästa av allt - Conny han var så nöjd, så nöjd. "Jag KAN ju Norah, titta!!" verkade han säga. Tillslut kunde jag bara slänga mig av, dra av tränset och låta honom beta på fältet. Han förstod att jag var glad. ;)
 
Kort och gott så i situationer där Conny använder mer påskjut än bärkraft, till exempel när vi är ute och motionerar i skogen, så funkar min "hänga-med-sits" alldeles utmärkt. Men för att han ska orka lyfta sig i framdelen och bära ordentligt med bakbenen, då måste jag skifta min vikt och göra vad jag kan för att han ska kunna få upp ryggen ordentligt.
 
Wow! Jag är fortfarande helt i chock.
 
Nedanstående illustration demonstrerar ungefär vad jag menar och vad Arne berättade. Jämför man med min sits här ovanför liknar den mer den röda pilen - svårare att rubba och få följsam. Bak med axlarna, mer uppsträckt och skänkeln i ett bättre läge, så hamnade jag med i linje med den gröna pilen och blev lättare för Conny att bära upp.
 
Intressant, riktigt intressant! Jag längtar efter att få testa med Leia också!
 

Grattis Leia!

Idag blir min stiliga tös hela åtta år - hon är nu officiellt vuxen. Fast i mina ögon lär hon nog alltid vara "bebis", även om hon definitivt mognat de senaste åren. Tänk vilken liten, oproportionerlig, klumpig, barnslig och fulsöt liten häst hon var när hon kom till mig tre år gammal. Den fula ankungen definitivt, för hon växte upp till en stor, ståtlig och vacker svan!

Vi firade dagen med kladdig lucernsörja (jag kan dessvärre inte sträcka mig till att kalla det tårta) och en riktigt mysig skogspromenad. Premiären i halsring! Vi har tagit kortare promenader helt löst men ut i skogen har vi aldrig gett oss utan grimma förut. Jag vet inte varför jag inte testat halsring tidigare, för det var lätt som en plätt. Inga konstigheter alls! För några år sedan var vi ute och promenerade enormt mycket. Leia ville inte lämna gårdsplanen ens och varje promenad kantades av tvärstopp var tredje meter där hon inte ville gå längre. Så tryggheten ute i skog och mark har vi fått jobba en hel del på. Idag minns jag knappt hur det var - Leia knatar på oavsett om jag går bredvid eller sitter på och hon tar sig förbi det mesta.

Så det där med att skippa grimman var egentligen bara ett naturligt nästa steg på vägen. En trevlig seger för oss, även om det inte var så otippat!

#rockasockorna



En dansande Leia

Nu händer det grejer med prinsessan Leia minsann! Vilken skillnad det blir så fort jag tar tag i mig själv och strukturerar upp träningen. Nu har vi kört ett par pass för hand där jag fokuserat på longeringsarbetet och det går fort framåt. Vi har jobbat mycket med slutan för att komma åt samling men det har också lätt blivit att hon vikt sig i mitten och lagt all vikt fram istället. På sistone har jag istället jobbat mer med skolskritt (diagonal tvåtaktig skritt) och använt en väldigt "mild" sluta bara för att hålla bakdelen på plats. Och voilá! Nu står jag på någon meters avstånd och Leia jobbar med tramp hur fint som helst. Tidigare har hon haft svårt att inte "ramla" iväg på longen när jag bett om mer samling, men då vi nu tagit det ur skritt kan hon lättare hålla ihop sig själv. Och som jag njuter av att se henne försöka! Hon är byggd med en framdel och en bakdel och en hängmatta i mitten så samling kommer inte naturligt för henne, men hon har en vilja av stål. Ibland blir det att hon studsar iväg i något galoppsprång, ibland slänger hon med huvudet, ibland hoppar bakdelen uppåt, ibland gör hon någon form av bergsget och ibland sätter hon det klockrent och dansar in i en piaff. Hon ger inte upp utan fortsätter våga försöka och blir så nöjd, så nöjd när hon märker att jag är belåten med henne. Hon har en attityd som säger "titta vad jag kan!" och det gör allt arbete så väldigt mycket lättare - och roligare.
 
Våra nya verktyg har också möjliggjort att vi kan börja kika lite på galopp för hand. Galoppen har vi ju lekt en hel del med tidigare och hon bjuder på allt man kan tänka sig. Men just en organiserad, samlad galopp, det har inte varit lätt. Det går såklart inte över en dag så galoppen ser fortfarande ut som rätt mycket kaos. Men vi är på väg mot rätt riktning!
 
Igår när jag skulle hämta Leia i hagen för att hon skulle få mat spårade det ur och både hon och Conny bjöd upp till show. Det kan jag såklart inte säga nej till så här har ni lite fjanterier från oss. I slutet är även ett kort klipp från idag när vi jobbade med stegringen.
 

Solskenshistorier

Oj vad det rullar på! Jag är helt snurrig i skallen av att försöka strukturera upp min vår och sommar - många pusselbitar som ska passas ihop och en hel del jobb på längre avstånd som behöver planeras. När jag startade mitt företag för fyra år sedan trodde jag att jag bara skulle träna lite hästar.. Jag ler lite när jag tänker på det - för jisses vad det är mycket runt omkring som tar upp tid och energi.
 
Jag har dessutom varit lite sjuk ett par dagar så mina egna hästar har blivit lite lidande. Igår tog jag en promenad med Coolman och Iso. Jag själv har en hel del skavanker i lite olika leder, Coolman är snart 27 år gammal och Iso håller precis på att återhämta sig efter en skada. Så det var ett kraftfullt gäng som var ute och gick. ;) Men vi hade det himla mysigt där ute i skogen med solen som sken (♥) och fåglarna som sjöng ovanför oss.
 
 
Idag körde Leia och jag ett pass i arbete för hand. Riktigt roligt! "Småpill" är något jag verkligen behöver bli bättre på, det är lätt att istället flyta ut och börja leka med allt det "roliga" istället. Men idag höll jag fokus och var verkligen noga med böjning, bogkontroll, längning av halsen och allt vad det är. Leia är verkligen otroligt tacksam att arbeta för hand för hon tycker att allt är kul. Oavsett om det är fancy grejer i full fart och fläkt eller att stå stilla och skifta vikten från ben till ben. Jag hade gärna åkt iväg och tränat lite med henne för någon som har mer koll på läget, för man hamnar lätt i samma gamla vanor. Och ett yttre öga är ju aldrig fel. Men det är ju det där med att ta tag i saker.. :)
 
Jag har nu precis kommit hem från dagens jobb och jag måste bara skriva ett par meningar om det också. Jag kom till det här ekipaget första gången för sex veckor sedan och vi har träffats ca en gång i veckan sen dess. Det är en fantatiskt fin liten ponny med sin unga ryttarinna. Det hade uppstått lite fel i kommunikationen vilket ledde till att ponnyn började visa aggressivitet. Vårt första möte handlade först och främst om att inte bli uppäten, nersparkad eller översprungen... Det var rent ut sagt ganska mycket kaos. Nu har de jobbat på under några veckor, fokuserat på en positiv träningsinställning och var gång jag ser dem blir jag varm i hjärtat! Ponnyn som tidigare skrek med alla medel att han inte tänkte tolerera något mer har nu en mild blick i ögonen, jobbar med en glädje som genomsyrar kroppen och varje gång han vänder upp mot sin människa släpper han ut ett dovt litet gnägg. Inga tendenser till hugg eller sparkar och även matte har blivit ordentligt trygg och säker på sig själv och ponnyn. Det är milt sagt en fröjd för ögat. Historier som denna är det som driver mig - vilken ära att få följa såna här resor!
 
Jag avslutar det här inlägget med ett klipp från igår. Iso och Coolman på promenad - för charmigt för att vara sant!
 

Det har börjat.

Igår, den förste mars, stod jag ute och höll lektioner medans det snöregnade vågrätt. Det kändes inte som att vi var inne på den första vårmånaden, direkt. Men! Det ÄR bannemig vår nu, oavsett vad. För idag dök det allra största, säkraste vårtecknet upp, och nu är det oundvikligt, våren är här.
 
 
Conny har börjat fälla.
 
 
 
Inte sådär att han släpper lite hår när man borstar honom - alltså han går in för det. Man sneglar lite på honom och plötsligt kastar han bara hår ifrån sig i en fullkomlig fluffattack och så är ens svarta byxor inte alls svarta längre, nej man är täckt från topp till tå liksom. När Conny har börjat fälla kan man säga vad man vill, men då är våren över oss och så är det bara. Jag klagar inte!
 
Vi körde lite dressyr i paddocken och Conny var så fantastisk att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Jag menar, vi har väl ridit på banan två eller tre gånger sedan i november någon gång, men här bara hoppar jag upp och han lägger ribban skyhögt direkt.
 
Vi har jobbat mycket med skritten, att få böjning och avslappning samtidigt. Han har inte riktigt kommit till att komma ner med nacken och när jag bett om böjning har han bara vänt sig i halsen utan att runda överlinjen. Och har jag bett om mer böjning för att "komma igenom" har han bara vält inåt på volten istället. Men idag var det som att polletten trillade ner och voltarbetet med fin form, böjning och rörlighet i bogarna satt som en smäck.
 
Traven har alltid varit hans starkaste gångart men speciellt nu när han varit skadad har höger varv varit svårare. Vi har haft lite samma dilemma som i skritten - jag får antingen riktigt fin avslappning eller väldigt mycket böjning och tendens att falla inåt på bogen. Även detta var som bortblåst idag. Och skulle han ändå bli lite hög i formen kunde jag bara med innersticken be om mer böjning och då tog han det med avslappning. Vilken seger!
 
Men den högsta vinsten kom ändå i galoppen och jag sitter fortfarande med ett leende från öra till öra. Galopp har varit det vi jobbat avsevärt mest med genom åren. Först var det rent mentala problem vi hade, jag bad om galopp och tre sekunder senare tuggade jag grus. När vi tagit oss förbi bockningarna blev han istället en stjärnkikare på elitnivå. Sedan hittade vi avslappning men då blev han istället fyrtaktig och ordentligt flack... Och det är det vi jobbat med nu i några år. Han är ju en skadad häst i grunden så att han har svårt är ju inget konstigt, men han mår också som bäst när vi håller igång.
 
Han tar numer galoppen på väldigt stort allvar och tycker ärligt talat själv att han är riktigt fancy.. Vilket jag självklart håller med om ;) men jag har inte kunnat påverka så mycket med böjning och allt sånt. Han har jobbat på, tagit i för kung och fosterland och verkligen gjort sitt bästa, men när jag försökt inverka har han antingen försökt så mycket att han tappat takten eller blivit orolig för att han inte förstått. Idag, när jag lade till sticken mot innerbogen, svarade han med att lyfta sig, forma runt insidan och ta i ännu lite till på rätt sätt. Även där kändes det som att polletten äntligen trillade ner och vilken känsla det var! Ännu roligare var att det funkade precis lika bra i båda varv. Vilken häftig känsla att galoppera med kraft och avslappning i ett, stoppa och göra ett enkelt byte ut i det andra varvet, behålla form och takt och sedan byta tillbaka igen. Conny superstjärnan! Jag tror nog att han fortsätter försöka överbevisa mig om att jag inte ska låta Leia ta över den här biten. ;)
 
 
Leia och jag övade lite med bågskyttet. Hon är fortfarande aningens reaktiv och blir lite orolig både av ljudet av pilarna + när jag spänner bågen, men hon var idag helt lös och stannade ändå hos mig. Det handlar egentligen bara om att jag måste lägga ner lite mer tid på att faktiskt ha med bågen, så att det blir vardagsmat för henne. Men varje gång tar det bara ett par minuter, sedan kan jag skjuta i galopp om jag vill det, så hon vänjer sig fort.
 
Vi körde också lite tränslös dressyr. Första passet sen jag blivit lite mer strukturerad från marken och visst märktes det skillnad. Jag försökte verkligen anstränga mig att rida henne precis som Conny, trots att jag lätt ändrar mig helt för att anpassa mig till henne. Men Leia-anpassning blir väldigt lätt att vi bara åker omkring, ha ha... Och jag insåg ju att hon faktiskt förstår en väldig massa av de signaler jag använder till Conny, bara det att hon är några storlekar större och därför har svårare att få ihop det med kroppen. För att inte tala om att jag i grund och botten är en riktig ponnyryttare...
 
I alla fall, det var en härlig session och hon bjöd mig på mycket trevligt så jag är nöjd. Ser fram emot att jobba vidare med båda mina superhästar!

Besök från Dalarna

Idag hade vi besök av Amanda som ville se mig jobba med hästarna och ställa lite frågor. Jag tycker att det är jätteroligt när folk är intresserade av det jag gör och vill komma och besöka oss. Dessvärre har jag inte riktigt tid att ta emot alla, men då och då gör jag det och det är alltid trevligt.
 
Hästarna var på gott humör och speciellt Conny som mest varit ute i skogen på sistone njöt ordentligt av att få jobba lite "ordentligt". Hmmm, han håller nog inte riktigt med om att Leia ska få ta över "hans" arbete, som jag skrev om i förra inlägget. ;) Vi visade även upp lite ridning och jag blev riktigt imponerad av honom. Galoppen är som jag pratat om förut svår för honom, får vi till en bra fattning och han har god energi räcker det ungefär ett varv, sedan faller han ur och orkar inte hålla tretakten längre. Blir det en dålig fattning är det hej kom och hjälp mig från början... Men idag kändes han hur stark som helst, lugna fina runda fattningar och en trevlig form under galoppen. Även enkla byten med halter gick hur tjusigt som helst.
 
Amanda fick testa på att tricka lite med honom. Conny var en riktig gentleman och ställde glatt upp. :)
 

Inspiration och behandlingar

Jag har fått en riktig nytändning när det gäller träningen med Leia. Jag blev så vansinnigt inspirerad under en lektion jag höll tidigare i veckan, att jag bara ville ge mig hem och träna med Leia direkt. Hur härligt är inte det egentligen - kära elever ni ska veta att jag lär mig minst lika mycket som ni under våra lektioner. :) Det är väldigt sällan jag kommer hem utan någon form av ny reflektion eller upptäckt.
 
Så i onsdags hade vi ett riktigt toppenpass. Jag ska försöka bli lite mer strukturerad med träningen, försöka att faktiskt hålla mig till en plan och inte bara "flumma" så mycket. Det kan ju faktiskt vara organiserat och seriöst och roligt på samma gång. Sedan är det också så att jag insett och accepterat att det finns mycket jag och Conny inte komma kunna uppnå tillsammans. Vi har en lång väg kvar att gå tillsammans men hans bakgrund, hälsa och ålder kommer att vara hindrande för en del saker. Jag har egentligen inga problem med det, vi har åstadkommit mer än jag kunde drömma om när vi först möttes och ärligt talat njuter jag så mycket mer av att bara härja runt i skogen med honom. Därmed inte sagt att vi "gett upp" allt vad trick och frihetsdressyr och så vidare heter, men att vi gör det på en lite mer sporadisk nivå.
 
Nu flöt jag iväg men vad jag ville komma till är att en del av de mål jag hade tillsammans med Conny kommer Leia få ta över. Jag har ju alltid drömt högt med henne också, men det har varit lite mer "lekstuga" om man nu får säga så. ;) Hon blir ju faktiskt åtta i år (herregud), så det börjar väl bli dags att kavla upp ärmarna och sätta fart med träningen...
 
I alla fall. Vår session i onsdags var riktigt trevlig och vi tog många kliv framåt på bara ett pass. Hon är ju verkligen en fröjd att jobba med den där donnan, även om hon är väldigt olik Conny och därmed tvingar mig att tänka på ett helt annat sätt. Förhoppningsvis kan jag se till att ordna lite film eller bilder snart, där man ser vår nuvarande nivå.
 
Igår var det Connys tur, jag hade en ledig dag och vi tog därför en riktig långtur tillsammans med Iso. Tre timmar var vi ute! Det blir såklart mestadels skritt med tanke på att han fortfarande är under igångsättning, men en rejäl runda var vi ute på.
 
 
Idag har hästarna fått behandling av kinesiolog Marita Piela.
 
Leia var först ut och hon var överlag bra. Lite sned i bakdelen - men det är ju tyvärr så hon ser ut och något hon kommer få leva med. Maritas behandlingar har varit till enormt stor hjälp och idag märks det bara en liten ojämnhet under arbete. Vi har även fått tillskott i form av magnesium, vilket bör hjälpa henne att ta upp koppar bättre och därmed få bukt på hennes röda päls som dyker upp fram mot våren.
 
Coolman var även han helt okej. Gamle mannen gör ju inte många knop utan lever sitt sköna pensionärsliv i hagen. Han tunnade ur en del nu när det var så kallt, så vi har fått stödfodra lite. Vi fick nu även MSM som bland annat ska hjälpa till mot lite stela leder.
 
Conny har ju varit halt och hade därför mer att ta tag i. Muskelskadan lokaliserades snabbt och det var även tydligt att stelheten spridit sig över stora delar av bogen, upp mot nacken och manken. Marita drog och knådade och gnuggade länge och Conny verkade både njuta och tycka att det var lite jobbigt. Men han gick med på allt och testade sin nya rörlighet flera gånger, så han var nog rätt nöjd och tacksam för hjälpen ändå! Nu ska det bli mycket stretching, mjukgörande arbete och försiktig klättring för att komma back on track igen.
 
Än en gång är jag så oerhört glad för trickträningen då vi nu har nytta av tricken på flera sätt. Istället för att bara kunna dra lite i benen på honom har vi flera övningar han kan utföra där det blir tydligt för mig hur han använder sina muskler, vart det tar stopp och hur det gradvis blir bättre. För att inte tala om att trick-hästarna blir väldigt medvetna om hur de använder sin kropp och därmed till stor del hjälper till själva.
 
Det finns speciellt tre trick jag kan rekommendera alla att lära sina hästar. Det är bergsgeten, klassisk bugning och yoga. Tre trick som stretchar stora delar av hästen kropp och som hjälper till att hålla dem starka, smidiga och mjuka i musklerna.
 
(Klicka bilderna för att se dem i större format.)

Orädd eller modig?

Rädslor är något jag får handskas med en hel del i mitt jobb. Först och främst är det mycket rädslor hos hästar jag jobbar med, men det blir även en del människor med olika rädslor jag får privilegiet att hjälpa. Det är lite klurigt det där med rädsla, en väldigt ursprunglig och primitiv instinkt. Och något som ju kan variera enormt från individ till individ.
 
Att ha förståelse för detta, att alla har olika rädslor och hanterar rädslorna på olika sätt, är steg ett för att kunna hjälpa - antingen sig själv eller någon annan. Man kan inte säga till någon som är rädd att bara "ta tag i sig själv" eller "kom över det". Oavsett om det handlar om en rädsla för höjder, spindlar, vatten, flygplan, trånga utrymmen, ormar, plastpåsar eller traktorer. Ingen rädsla är mer på riktigt än en annan och ingen ska behöva tas på mindre allvar än en annan. Känner jag rädsla är det äkta och ska tas på allvar.
 
Jag själv får ofta höra att jag verkar vara en så orädd person, som utsätter mig för allt möjligt och inte tvekar inför utmaningar. Det är inte sant att jag är orädd. Jag har en massa saker jag är väldigt rädd för. Och jag har aldrig sett mig som en modig person, alls, just eftersom det finns mycket som får pulsen att stiga hos mig. Men så insåg jag att att vara modig inte har något alls med att vara orädd att göra. Nej, det handlar om att vara rädd... men våga ändå.
 
 
För drygt en månad sedan kom jag hem från Nya Zeeland, som ju är ett riktigt äventyrsland. Där fick jag möta en hel del av mina rädslor. Det började med en grottklättring, där jag praktiskt taget fick kräla mig fram genom bergsspringorna så gott det gick med händer, fötter, armbågar och knän. Det var så trångt och ojämnt att ett felsteg lätt kunnat leda till att jag ramlat och fastnat. Och jag har klaustrofobi... Hade jag vetat om att grottan såg ut så innan jag gick in, hade jag troligtvis backat ur. Men tur var väl det att jag var ovetande, för jag lärde mig otroligt mycket om mig själv och rädslehantering där nere i beckmörkret.
 
Genom att känna rädslan komma, acceptera den, och låta adrenalinet driva kroppen kunde jag avleda den otäcka känslan och istället vända den till en styrka. Och vilken kick att känna att jag klarade av det!
 
Jag hoppade även bungy jump. Det har jag aldrig ens övervägt att utsätta mig själv för tidigare, men det kom bara till mig att det var en grej jag skulle göra. När jag klättrade runt i grottorna tänkte jag på hoppet jag skulle göra någon dryg vecka senare. Plötsligt kändes det som en promenad i parken, hur enkelt som helst! Höjdrädd är jag inte, men känslan av att falla har jag aldrig tyckt om. Men jag insåg att eftersom jag med min egen styrka och koordination och balans fixade att ta mig igenom klättringen, skulle bungy jump inte vara något i jämförelse. Där handlar det ju bara om att släppa kontrollen och hoppa.
 
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte ens fick lite hjärtklappning när jag stod på avsatsen och skulle kasta mig ut. Inte det minsta! Jag blev väldigt förvånad över min egen reaktion, men förstod att jag hade lyckats ta mig över den tröskeln.
 
Jag som ser på allt ur en psykologisk synvinkel sitter som och gnuggar händerna över hur intressant detta är. Snacka om att tankar och känslor är kraftfulla redskap! Och hur mycket vi kan åstadkomma om vi lär känna oss själva och hur vi kan styra våra instinkter.
 
Det går såklart att applicera på hästhantering också. Jag kräver inte av mina hästar att de ska vara orädda, men jag vill att de ska vara modiga nog att våga testa ändå. Ordet omöjligt finns nog inte riktigt i mitt vokabulär... Och därför utsätts också mina hästar för lite av varje. Det är min bestämda uppfattning att ju fler rädslor mina hästar tar sig igenom med min support, desto starkare blir vårt band. Sedan just vad för rädsla det handlar om är ganska oviktigt i sammanhanget. Att jag tränar med eld handlar inte om att jag förbereder dem inför en eventuell eldsvåda i stallet, utan helt enkelt att vi tar ett steg till och tränar med ytterligare skrämmande objekt.
 
 
Conny är en ganska cool kille när det kommer till föremål, hans rädslor är mer inre demoner som visar sig i vissa miljöer. Något vi däremot fått jobba en del med är hans rädsla för vagnen.
 
Jag körde in honom för ganska många år sedan, det var en lugn inkörning utan komplikationer och han var trygg i alla steg på vägen. Han var som klippt och skuren för körning och tyckte det var kanonkul att dra vagnen! Tills vi råkade ut för en olycka för snart sex år sedan. Han blev biten av en monsterinsekt när vi var ute och travade, vilket ledde till att han började bocka, vi for ut i ett fält, vagnen välte, skaklarna slets av och Conny skenade hem med skaklar, draglinor och tömmar slängande runt benen. Efter detta var vi båda rätt omtumlade och jag var inte särskilt sugen på att ta upp körningen igen. Så det drog ut på tiden innan jag fick lagat vagn och sele, och ett år hade hunnit gå innan vi kom igång att jobba med rädslan.
 
Conny hade då ingen som helst lust att bli körd igen. Det kan man ju förstå. Bara åsynen av vagnen fick honom att skygga undan, men med mycket arbete och tålamod blev han trygg nog att spännas för igen. Men som sagt... jag var inte vidare intresserad på att sätta mig i vagnen igen. Så åren efter olyckan har vi kört väldigt sparsamt. Vi har kunnat ge oss ut på turer, men varken jag eller Conny har njutit särskilt mycket av det.
 
Nu, med mina nya erfarenheter i bagaget, blev jag nyfiken på att testa igen. Så idag har vi kört. Och vet ni vad... det var den tryggaste körturen på sex år! Jag satt avslappnat lutad mot ryggstödet, Conny knatade på och Iso härjade omkring runt oss. Verkligen intressant...
 
 
Nu är min vagn dessvärre ganska dålig och lämpar sig egentligen inte för mer än skritt på våra vägar, så jag tror inte att vi kommer köra särskilt ofta i framtiden heller. Men jag får ju säga att den här upplevelsen var riktigt stärkande för oss båda och ni kan tro att Conny var nöjd när han skrittade in på gårdsplanen igen! Han var så avslappnad att han stannade till innan vi ens kommit fram, och när jag väl stigit ur vagnen stod han och frustade och slickade sig om munnen i flera minuter.
 
Tankekraften är allt. Jag är fortfarande inte orädd... ;) men har numer en helt annan uppfattning om hur mina egna rädslor fungerar. Och insikt om sig själv är ju alltid nyttigt när man ska hjälpa andra. Oavsett om det handlar om andra människor eller fyrbenta vänner!

Äntligen!!

Igår var det äntligen dags, Conny skulle få ta en liten galopp med mig. Som vi längtat, båda två! Han har ju gått ute i stor hage under hela sin konvalescens och har därmed lekt och galopperat fritt trots att han varit i vila. Men det blir ju lite annat att få ge sig ut i skogen och galoppera på mjuka grusvägar... Och vi njöt! Han var otroligt lugn och balanserad, eget driv framåt men med en tydlig broms när jag bad om det. Såå härligt! Nu hoppas hoppas hoppas jag för allt vad jag är värd att han håller sig frisk framöver, så att vi kan börja bygga upp styrka och uthållighet igen.
 

Ett vildhjärta

 
Dagen har utan tvekan varit en av de vackraste på länge. Strålande sol, magisk dimma och ett par minusgrader. Självklart var vi tvungna att klämma in tid för lite fotografering!
 
Det märks att min gode herre är taggad på att få komma igång igen. Det är mycket beteenden och konster som erbjuds till höger och vänster.. :) och det är så himla härligt, för det är raka motsatsen mot hur han var när vi först möttes. Jag har alltid sett Conny som något av en skojare, men han tog många år på sig att våga öppna upp och faktiskt visa lite mer personlighet. Därför värdesätter jag fortfarande alla små "hyss" han har för sig - just för att han är Conny och alla hans egenheter betyder så mycket för mig. Hur han lyfter överläppen och slänger med huvudet om man klappar honom på mulen. Hur han skakar huvudet åt alla håll så att manen flyger när man ska rätta till mössan, för att han chansar om jag möjligtvis bad honom att nicka eller ruska på sig. Hur han plötsligt får något ofantligt malligt över sig och trippar in i en ganska tafflig passage, som jag aldrig kan låta bli att belöna för att han ser så vansinnigt stolt ut när han gör det. Hur han smyger upp bakom mig och pillar mig i ryggen när jag står och mockar, för att pocka på uppmärksamhet på sitt alldeles egna försynta vis.
 
Ja, såna där småsaker som gör Conny till just Conny. Han är både den absolut lydigaste hästen jag känner men samtidigt ett vildhjärta i grunden som aldrig riktigt kommer att tämjas. Och det är väl precis den kombinationen som gör att jag är så tokig i honom.. :)
 
Vill ni se fler bilder i stil med den här nedan kan ni besöka min lite mer personliga blogg, eller kika in på min facebooksida.
 

Man kan ju inte låta bli

 
Ja men det där med att hålla sig från ridning gick ju bra. Vi fick lite riktig vinter här, för en gångs skull, och då kan man ju helt enkelt bara inte låta bli att ge sig ut och rida. Ett vinterland upplevs på bästa sätt från en varm och mjuk hästrygg, så är det bara! Och några stilla skritturer ska väl ryggen klara av, tycker jag allt.
 
I onsdags tog jag en runda med Leia och igår fick mina två flingor komma ut också. Premiärritten på Conny sedan... ja, början på november någon gång. Vad härligt att vara uppe på min favoritrygg igen! Även om den blivit märkvärt spetsigare under vår down-period. Men ingen hälta i sikte, så vi börjar så sakteliga bygga upp oss igen. Muskelskador är sega så vi får ta det lugnt, men bara att ut och lyfta lite på fötterna i skogen är ju bra träning. I vilket fall, vi njöt för fulla muggar och Conny var kalasglad att få komma ut på lite äventyr igen!
 
Tidigare inlägg


Välkommen!

Mitt namn är Norah Kohle och jag kommer från Kungsbacka där jag driver företaget Häst i Balans. Jag jobbar med både mina egna hästar och mina elever för att finna harmoni och balans mellan häst och människa, så att samvaron blir trygg och spännande för båda parter.

Har tre hästar vid namn Conny, Coolman och Leia som du kan läsa mer om på deras respektive sidor.

Vill du träna för mig?

Till mig är du välkommen oavsett om du är intresserad av ridning, markträning, körning, trickträning etc. Inriktning är för mig inte det viktiga, utan att skapa en förståelse mellan individerna vilket sedan kan utvecklas åt det håll man önskar.

På min hemsida kan du läsa mer om mig och de tjänster jag erbjuder. Än en gång, varmt välkommen hit och hör gärna av dig om du har frågor!

Hemsida | Facebook | Instagram


Follow on Bloglovin

RSS 2.0