På gott humör

 
Vad härligt med lite snö! Det spelar ingen roll att det bara är ca två cm tjockt och smälter bort bara man tittar på det, även ett tunt täcke av vitt är bättre än det jämnbruna vi annars har vid den här tiden på året.
 
Conny, Iso och jag tog en jättehärlig promenad i naturen. Jag uppskattar verkligen fortfarande att jag kan ge mig ut med båda mina kompisar helt fritt så här, det är ingenting jag tar för givet. Det känns som en ära att de har alla valmöjligheter i världen, men väljer att stanna hos mig! Jag började väldigt tidigt att ta Conny lös på promenader, trots att han väldigt många gånger tyckte att ungfär allt var ett bättre alternativ än mig. Jag kan inte räkna till alla gånger han vänt på en femöring och sprungit hem, medans jag stått kvar som ett fån i skogen... Man kan ju diskutera hur smart det är att låta hästen springa löst så, men en sak det gjort är ju att det blivit väldigt tydligt hur vi utvecklats. Vi har i ganska många år nu tagit promenader i frihet, men det är först på senare år vi tagit ut svängarna lite. Från att han gått alldeles intill mig, till att han kan sväva iväg lite på egen hand men ändå hålla sig hos mig. Det är ju så att ju länge ifrån sig man har hästen, desto mer måste man lita på att bandet är tillräckligt starkt. Detta gäller i allt - ledning, lastning, arbete i frihet och så vidare.
 
 
Även Leia fick sig lite aktivering. Hon har varit himla på så fort jag visat mig i hagen, men jag har inte riktigt varit i form att hitta på något med henne. Så idag sken hon som en sol när jag äntligen tog med henne ut i paddocken!
 
Förutom den vanliga leken där vi mest bara tramsar runt blandade vi in lite dressyr. Jag ville se hur bra koll vi hade på slutan, och testade därför från löslongeringen. Och vad denna häst imponerar på mig! Jajjemän sa hon och ställde sig i nacken, flyttade in bakdelen och trädde under med ytter bak. Och sluta som är svårt nog med kapson när man går framför och kan inverka på flera plan. Nu stod jag ett par meter bort och visade enbart med pinnen i luften.
 
Detta fungerade i båda varv även om höger är svårare. Vad som händer där är att hon lätt tappar ytterbogen medan bakdelen fortsätter att flyttas inåt. Ett par gånger "fastnade" bogen på spåret vilket resulterade i att bakdelen kom längre och längre in... tills hon hade gjort en halv piruett runt framdelen och stod vänd åt andra hållet istället. Och såklart, enormt nöjd med sin egen prestation. :) Jag ser verkligen fram emot att jobba mer med detta och se vad vi kan åstadkomma.
 
Sporrad av våra framgångar blev jag sugen på att leka med trampet. Detta har vi kunnat göra löst, men då har jag gått framför med en hand på nosryggen så jag tycker nog ändå inte att det räknas riktigt. Idag utmanade jag mig själv att stå i höjd med manken eller till och med höften på henne - där gäller det att ha en bra balans på energi, lyhördhet och avslappning för att hon inte bara ska springa framåt på spåret. Och tro det eller ej men hon förstod faktiskt vad jag bad om och vi fick till ett par - om än ganska klumpiga - försök.
 
Leia är verkligen en enormt rolig, annorlunda och utmanande häst. Det känns ibland som att hon lever lite i en egen verklighet... Vilket kanske förklarar varför jag tycker så mycket om henne, för det är väl inte helt olikt mig själv heller...

Lite vintervila..

.. har vi alla haft de senaste veckorna då jag varit bortrest över jul och nyår. Mina hästar blev glada när jag gick ut till dem i måndags, och speciellt Leia visade att hon haft det lite långtråkigt. Det är ju härligt att de gillar våra aktiviteter, så att de saknar dem när de inte blir av. :)
 
Från min resa har jag (förutom en massa underbara minnen och bilder) med mig ett extremt jetlag, en förkylning och en skada i ryggen. Så även om jag är utvilad efter semestern kan jag inte riktigt påstå att läget är på topp rent fysiskt, vilket innebär att vi får fortsätta att ta det lugnt ett tag till. Idag blev det i alla fall en ridtur med Leia, för att se hur ryggen skulle fixa det. Turen var jättemysig trots stormblåst och snöblandat regn, men nu är det en väldigt stel Norah... Så ridning får nog vänta ett tag dessvärre. Nåja, lite lätt aktivering från marken kan man alltid roa sig med!
 
 
Jobbet är igång igen i alla fall och det är jätteroligt att träffa alla mina elever igen, såväl gamla som nya. Varmt välkommen att höra av dig (info@norahkohle.se) med din förfrågning eller bokning. Vi hörs! :)

Lite upp och ner

Ja här ekar det ju rätt tomt... Men jag har en förklaring - Conny är fortfarande inte bra och Leia har inte heller känts riktigt hundra. Men nu börjar vi komma på rätt spår igen! Det visade sig att Conny fått en muskelskada i bogen, så det hela var lite segare än en hovböld som jag hoppades på. Vi kör med liniment, promenader och lätt avslappnat arbete och tar det överlag bara väldigt lugnt. Han haltar inte längre, men muskelskador tar ju tid på sig.
 
Leia har haft en down-period både mentalt och fysiskt. Hon har gått tillbaka lite till sitt gamla jag - väldigt introvert och instabil. Dessutom har hon för första gången i sitt sju år långa liv varit öm i hovarna, så det blev lite kaka på kaka. Men igår var vi ute på en lång runda i skogen, och då kändes det precis som vanligt. Eget framåtdriv, en positiv attityd och ingen antydan till ömhet. Hurra!
 

Leia den 22 november

 
Här är resten av bilderna från gårdagens pass med Leia, när vi värmde upp inför hoppningen. Vi jobbar med böjning i voltarbetet, både från marken och uppsuttet, för att få en bättre stadga i ridningen utan huvudlag. Leia böjer sig gärna åt alla möjliga håll och kanter samtidigt, så utmaningen ligger i att försöka sortera ut alla kroppsdelar och utföra det hela med någon form av balans och struktur.
 
Jag försöker att variera mig med vilka redskap jag använder i träningen. Vi har kört mycket utan någonting alls på sistone, vilket verkligen har varit nyttigt för oss båda. Här tog jag hjälp av två pinnar, för att kunna vara lite mer specifik med vilken kroppsdel jag ville påverka. Viktigt att komma ihåg är ju att utrustning kan bytas ut, utökas och plockas bort men kvar finns alltid jag och hästen... Och det är det som i mina ögon bör stå i fokus.
 

Den flygande holländaren

 
Idag har jag och Leia gjort något som verkligen inte hör till vanligheterna - vi har hoppat!
 
Låt mig först och främst berätta våra förutsättningar. Hoppat i paddock, med riktiga hinder och allt det där, det har vi gjort ungefär en eller två gånger förut och det var minst två år sedan. Och med hoppning menar jag typ att välta sig över ett ensamt litet sockerbitshinder med mycket möda och glada tillrop.
 
Ridit i paddocken, det har varit väldigt sparsamt med det den här hösten. Förutom våra uteritter har jag kanske ridit henne två eller tre gånger "på riktigt". Vidare så var det väl i våras någon gång som vi senast tränade på ridning utan huvudlag.
 
Så ni förstår, vi är verkligen inte "preppade" för någon hoppning.. :) Men vad gör det! Vi har definitivt inga seriösa mål med hoppningen - Leia är trots allt så långt ifrån någon hopphäst man kan komma och för det mesta tycker hon ärligt talat att det är ganska meningslöst hela kalaset. Men någon gång ibland får man roa sig lite, och då kan det se ut ungefär såhär. Mycket nöje. ;)
 
Ha ha.. det gäller att börja på en realistisk nivå.
 
Det roliga med Leia är dock att ju högre hindret är, desto bättre hoppar hon. Det är precis som att hon inte riktigt förstår att hon faktiskt måste lyfta på benen förrän det ligger på lite höjd.
 
Så efter ett par testsprång höjde vi upp till ungefär en meter.
 
Vi hoppar nog hellre än bra många gånger, båda två..
 
Det där med avståndsbedömning är inte Leias starkaste sida...
 
Men när vi väl får till det ser det ju inte så pjåkigt ut! Roligt är det i alla fall!

Väldigt sent...

 
... kommer här en film från dagens lekpass med Conny. Han har varit ohalt nu ett tag, men när jag såg honom springa i hagen när jag körde förbi på vägen hem såg han inte helt ren ut. Aaahh, vad irriterande. Min stackars farbror! Jag tycker fortfarande att det ser väldigt "hovböldigt" ut, men det är konstigt att han varit bra en period och inte visade något när vi lekte. I nästa vecka kommer vår hovvårdare, jag hoppas att hon kan hitta något som förklaring!
 
Jag har även glömt bort att berätta att Leia blev genomgådd i måndags. Vi fick besök av Viveca från Care of Ewards som kollade över hela kroppen med värmekamera (riktigt intressant!), klämde, kände och behandlade med biolight. Hon tyckte att Leia kändes riktigt stark i kroppen, och både rörlig och stel på samma gång. Det är precis samma känsla jag haft, men utan att kunna sätta ord på det. Ryggpartiet var helt oömt och, som sagt, starkt men stelt. Vi lade även på min sadel och Viveca tyckte att allt verkade i sin ordning, med andra ord borde felet inte sitta där. På måndag blir det återbesök och då ska vi prova kinesiotejp på magen och titta på henne i arbete. Det ska bli spännande!

Nåt är inte helt som det ska

 
Idag är det kallt! Kanske hösten/vintern slutligen anlänt på riktigt? Jag, Leia och Iso tog en riktig långrunda för att få upp värmen. Men det är något jag inte kan sätta fingret på, något som inte är helt rätt med Leia. Hon är absolut inte halt eller visar någon ömhet, men hon är inte sitt vanliga jag. Tar inte ut steget ordentligt och bjuder inte framåt riktigt så mycket som hon gjort tidigare. Just den egna drivningen är det vi har fått jobba med tveklöst mest under vår tid tillsammans, så det hade varit lätt att anta att hon bara tagit ett litet kliv tillbaka och ramlat in i gamla mönster. Men det är inte den känslan jag får, utan att det är något annat som gnager.
 
När jag tagit in henne från hagen och gjorde i ordning henne inför ridturen hade hon ryckningar i musklerna vid frambenen och uppe på rumpan. Att hästarna skakar när det är kallt är inga konstigheter, det är ett bra sätt att hålla värmen i kroppen. Mina hästar sätter bra med päls och har tillgång till både mat och vindskydd, så de klarar sig toppen även när det blir riktigt kallt. Men jag tyckte ändå att det var lite konstigt att Leia reagerade såhär - kallt var det inte. Jag bestämde mig i alla fall för att ta ut henne ändå, rörelse brukar ju göra gott. Jag stannade och checkade av med jämna mellanrum, och efter att vi skrittat någon km hade det slutat rycka.
 
Som jag skrev känns något dock inte helt som det ska, så jag får fundera lite på vad vi ska göra. Börjar misstänka sadeln, då jag tycker att den inte ligger riktigt så bra som den gjort tidigare. Det får nog bli ett besök av massör och kolla igenom henne!

Ont i tassen

 
Conny har tyvärr gått och blivit halt. Jag vet inte riktigt vad som har hänt eller vad felet är, men jag både tippar och hoppas på en hovböld. Det är ju inte särskilt dramatiskt - det gör väldigt ont och ser hemskt ut, men brukar bli bra så fort den kommit ut. Jag ger det ett par dagar till, men sedan får vi såklart kalla på veterinär om det inte reder ut sig.
 
Han är som tur är vid gott mod ändå och vill gärna visa att han kan jobba trots hältan. Så för att ge honom någon sorts stimulans blev det lite eldträning häromdagen, där han bara behöver vara stilla och se världsvan ut. Det gör han bra!
 
Som skrivet förut rekommenderar jag inte att man involverar eld i träningen om man inte är säker på vad man gör. Låt snarare bilderna stå som en inspiration för vad man kan uppnå med en stor dos tålamod, tillit och fantasi! :)
 

Hoppetossan Leia

 
Lite bilder från häromdagen. Hon är så söt, min studsboll!
 
Idag körde vi ett rent och skärt lekpass utan någon som helst struktur och planering. Vi började med löslongering, sida vid sida och lite sidvärtsrörelser, men det gick snabbt över till att bara rusa runt som två dårar i paddocken. Leia är inte riktigt typen som far runt planlöst egentligen, men idag hade hon mycket energi som bara sprutade ur alla fyra hovar.
 
Som jag pratat om tidigare jobbar jag mycket med min egen energi och brukar försöka hålla mig på en låg kroppslig energinivå för att ge hästen utrymme att "blomstra". Så det är lite ovant för mig också att "släppa loss", men det är såklart nyttigt att gå utanför ramarna då och då. Och väldigt bra träning att kunna växla mellan hög sprallig energi och låg intensiv!
 
Efter att jag släppt ut Leia i hagen ställde jag mig och mockade i ligghallen, och hon var väldigt enträgen med att pocka på min uppmärksamhet. Plösligt kom hon spatserande förbi mig i spansk skritt, ett ögonblick senare hade hon klättrat upp på en stubbe och därefter ställde hon sig bredvid mig och flemade. Jag tar det som ett tecken på att hon uppskattade dagens pass. :)
 

Nästa steg i riddarhästens utbildning

 
Så har Leia haft sin eld-debut också. Hon har stått i hagen vid sidan om och sett när Conny tränat med eld, men förutom det har hon inte haft någon närmare kontakt. Som alltid är det spännande innan man vet hur hästen kommer att reagera, även om jag var ganska säker på vad för reaktioner Leia skulle bjuda på. Och det blev inga direkta överraskningar - friesernacke, knorrande och några misstänksamma steg undan. Efter att den första förvåningen lagt sig började hon snabbt närma sig elden på eget bevåg och försökte verkligen lista ut vad hon förväntades göra. Men vi tar det från steg ett!
 
Det är viktigt att man tar det steg för steg. Rök är en bra början, och det var ju inga större problem senast vi testade. Jag var också noga med att visa henne tydligt vilken nivå vi låg på idag. Det vill säga, att jag inte ville ha henne vidare känslig utan mest att hon skulle stå stilla. Med min energi kan jag förmedla om mitt "viftande och flaxande" faktiskt betyder något eller om det är något hon bara ska ignorera. Jag kan därför ena dagen använda pinnen för att ge henne signaler, för att nästa dag bara ha den i handen utan att be om en reaktion. Det krävs lite träning för att bemästra sin energi och kroppspråket på så sätt, men när man väl lärt sig det har man ett starkt redskap i träningen!
 
 
Hon fick gärna kolla in staven lite kort innan vi satte igång, men jag fick sedan vara uppmärksam på vad jag förstärkte. Hade jag berömt när hon nosade på staven hade hon tagit det som en signal till att vi idag gjorde "targeting", det vill säga att hon skulle sätta mulen mot den. Och det vore ju lite dumt när jag sedan skulle sätta eld på den.. ;)
 
Så efter första nosningen berömde jag enbart passivitet, alltså när hon inte gjort något alls. Jag kollade sedan av att hon var ok med att jag svängde med staven både runt och över henne, och att hon förstod att hennes uppgift helt enkelt var att ignorera allt jag gjorde.
 
 
När elden väl satt igång fick hon "jaga" den ett par varv. Om hon får känna att elden nästintill flyttar sig för henne är det tvärtemot vad hon antar ska hända, och det bygger självförtroende. Omvänd psykologi är ofta till stor nytta!
 
Därefter blev det åter lite jobb med att ta udden av känsligheten. "Jag vill ingenting, du kan bara slappna av och stå stilla". Hon hajade fort vad det var frågan om och skötte sig överhuvudtaget bara strålande! Och så kan jag inte låta bli att än en gång säga hur otroligt tjusig jag tycker att hon är.. :D Flammorna matchade snyggt mot hennes eldröda slingor!
 
 
Elden ovanför huvudet var lite läbbigt. När vinden tar tag i flammorna fräser det rejält, så jag förstår att hon reagerade. Som jag skrivit förut får hon gärna testa att agera utåt, för att se att det inte hjälper något. Hon får lära sig att "träna" det otäcka - står man still kan man få det att försvinna.
 
Det var kul att se hur mycket hon funderade under passets gång. Det blev tydligt att vi jobbat en del med just miljöträning det senaste, då hon verkligen satte på sig sin "tänkarmin" och försökte klura ut vad hon skulle göra. Hon provade att gå iväg ett par gånger, men när jag bara följde efter lugnt med elden gick hon snabbt över till att stå stilla istället.
 
Det var en bra första introduktion med elden. Jag ser fram emot att jobba vidare, och ta med staven upp på ryggen!
 

Paddockpass

I onsdags hände något sensasionellt. Jag och Conny hade ett träningspass i paddocken! När hände det senast, det minns jag inte ens. De senaste månaderna har vi ju som jag skrivit mest hållt oss i skogen.
 
Det började med att han var ovanligt sällskaplig när var ute och fixade i lösdriften. Han kom promenerande från långt ute i hagen och stod tätt intill mig medan jag mockade. Det är inte helt vanligt för att vara Conny, han är något av en ensamvarg och har inga problem att stå helt själv ute i hagen. Men nu ville han absolut vara med och propsade på att få följa med ut i stallet när jag var klar.
 
Det blev ett ridpass med fokus på att mest checka av vår nuvarande nivå. Mentalt satt allt klockrent, men fysiskt är han såklart inte så vältränad. Vi behöver öka upp rörligheten i bogarna i kombination med avslappning i nacken, och få in den laterala böjningen i galoppen. I övrigt ligger vi på en väldigt trevlig nivå om jag får säga det själv!
 
Vi lekte med en typ av enkla byten. Just fattningar är något Conny har svårt för med sin fysik, men han jobbade på riktigt bra. Lugna fattningar, helt ok bärighet och framförallt en positiv inställning!
 

Smackningar - vad ger det egentligen?

Jag sprang över en gammal text jag publicerat på ett annat ställe tidigare. Den känns fortfarande relevant, så jag delar den här också. :)
 
Det finns en sak jag noterar lite oftare än annat hos nya elever – smackningar. Eftersom vi människor är en pratande art, känns det naturligt för oss att kommunicera genom ljud. Vi smackar lite i tid och otid, gärna och ofta. Men hjälper smackningen egentligen, och vad är det vi säger till våra hästar i form av smackningarna?
 
Hästar kommunicerar huvudsakligen inte genom rösten, utan via kroppspråk och energier. Men de har ett par olika läten; i huvudsak skriande, brummande, gnäggning, knorrande samt frustning.
 
Skriandet används som en markering. Det kan vara ett sto som markerar till en hingst/valack att hon vill bli lämnad ifred, eller som en signal vid nya möten som betyder ungefär ”Iih, detta är både spännande och frustrerande!”. Brummandet är hästars vänskapliga hälsning. Det kan handla om två kompisar som återförenas, ett sto som pratar med sitt föl eller en hälsning när man närmar sig i hagen/boxen. Gnäggningen är gäll och kan höras på långt avstånd. Den används i huvudsak då hästen är separerad från sin flock och försöker kommunicera med dem. Att hästen knorrar är ett tecken på eventuell fara. Genom knorrningen/fnysningen rensar hästen sina luftvägar och blir redo att agera, det är också ett sätt att varna flocken. Slutligen, frustningen är ett tecken på välmående. Hästen kan frusta när spänningar släpper, när han äter eller leker.
 
Men inget av dessa ljud driver hästen framåt. Så hur kommer det sig att vi använder smackningar i det syftet?
 
 
Om jag får lov att spekulera, så tror jag att det är så enkelt som att människan kommit på att hästen ökar på för olika ljud. Vi har sedan lärt oss vad vi kan göra för ljud genom munnen, och smackningen är uppfunnen. Man behöver oftast inte heller lära hästen vad smackningen betyder, av någon anledning förstår de ändå.
 
Men jag kan inte säga att smackningen är särskilt effektiv i alla lägen. Jag ser ofta människor som försöker tagga igång sina hästar med diverse smackningar och viftningar, sällan med gott resultat. Ändå fortsätter vi att smacka och smacka – för vi tänker att det hjälper.
 
Jag tror absolut att man kan lära hästar vad olika ljud betyder. Om jag tar mina egna hästar som exempel travar de för ”tt, tt, tt” med tungan i gommen och galopperar för ett pussljud. Men detta handlar om ren inlärning, ingenting som kommer naturligt.
 
Smackningen däremot, vad gör den? Jag skulle säga att via smackningarna kan vi uppmuntra den tankebana hästen är inne på just nu. Det är därför vissa hästar svarar suveränt på smackningen, medan andra ignorerar den fullständigt.
 
Säg att vi har en väldigt framåt häst, som helst skulle springa dagarna i ända. Dess tankar är alltid inställda på rörelse framåt. En smackning uppmuntrar dessa tankar, och hästen ökar. En mer bekväm häst däremot, har oftare tankarna inne på att stå stilla. Rörelse är ingenting som kommer naturligt. Smackar vi åt en sådan häst, uppmuntrar vi egentligen tankarna på att röra sig långsammare! Så genom att vi driver på med kroppen men smackar med munnen, ger vi hästen två budskap. Vårt kroppspråk talar till hästens kropp, våra läten talar till hästens tankar…
 
Vi kan ta ryggningen som ett exempel. Man hör sällan folk smacka åt sina hästar då de försöker backa dem, helt enkelt därför att vi är så inställda på att smacka = öka framåt. Och det är alldeles riktigt, de flesta hästar undviker helst backningen om de kan därför att den är jobbig. Smackar vi då vi försöker backa en motsträvig häst, kommer vi uppmuntra tanken framåt. Har vi däremot lärt in backningen på ett sätt så att hästen VILL backa, kan vi utan problem använda smackningen för att be hästen anstränga sig lite till.
 
Ett annat exempel är inkallning. Det är inte helt ovanligt att man smackar för att få hästen att komma till en. Problemet är bara – vi smackar alldeles för tidigt. Smackningen kan vara ett utmärkt redskap för att lära hästen att komma snabbare, men grunden måste sitta först! Först när hästens tankar är fullständigt inställa på att komma till oss, kan vi uppmuntra genom att smacka.
 
Återigen – vårt kroppspråk talar till hästens kropp. Våra smackningar talar till hästens tankar. Se till att dessa två signaler säger samma sak!

Rök blir till eld

 
I helgen hade vi Lina Malmqvist här som tog många helt fantastiska bilder på mig och hästarna. På lördagskvällen stod en "eldfotografering" på schemat, vilket skulle bli väldigt intressant då Conny bara sett eld ett par gånger tidigare. Och då alltid i små flammor i dagsljus. Nu hade vi en eldstav med stora brinnande lågor i varje ände, och när mörkret sänkte sig upplevdes de som än mer kraftfulla.
 
Vi började med en rökpatron, vilket Conny nu börjar vänja sig vid. Röken är väldigt oberäknelig och blåser fram och tillbaka lite hur som helst, vilket man såklart kan bli misstänksam mot. Men nu är det inte mer än att han tittar till lite, och har därefter inga som helst problem att stå över patronen om det skulle vara så.
 
Så var det dags för elden. Jag har nu en ny typ av veke som brinner bättre, större, längre och mer högljutt. När elden tog fart på riktigt visade Conny lätt osäkerhet (i form av ett höjt huvud och spetsade öron), men inom någon minut var han cool igen. Som jag skrev häromdagen räcker det oftast för mig att visa att allt är ok, så lugnar han sig också.
 
 
Jag kunde svinga staven runt honom, rida med den och hålla den både högt och lågt. När vi tog galopp och elden började fräsa ordentligt av fartvinden vinklade han inte ens ett öra. Conny är hur häftig som helst! Och bilderna likaså.. :)
 
Observera att jag INTE rekommenderar att "leka med eld" om man inte är väldigt säker på vad man ska göra. Jag har vänner som arbetar med det här professionellt som hjälpt mig med bra material, eldsäkerhet och hantering av eldstav. Vill man träna med sin häst är rökpatroner en bra och säker början, därefter kan det räcka gott och väl att låta hästen se en marschall eller mindre eldkorg. All typ av miljöträning förbereder hästen bättre för nya upplevelser - även sådana som inte har med varandra att göra. Får hästen upptäcka att du kan reda ut alla situationer och alltid lyckas hjälpa honom/henne att känna sig säker, lägger ni en bra och stadig grund inför framtida störningar.
 

Återförsäljare

 
Det är viktigt för mig med bra utrustning och därför vill jag även kunna erbjuda mina kunder redskap som jag själv är nöjd med och trivs med att använda. En repgrimma ska i mina ögon vara mjuk, smidig och med bra passform.
 
Jag har bytt nyligen leverantör av repgrimmor och är numer återförsäljare åt PlayLoveLearn. Detta innebär bland annat kortare leveranstider för mig och framförallt ett billigare pris för mina kunder. Grimmorna kostar nu 220 kr, de säljs på plats och jag har som vanligt med mig ett litet lager när jag är ute och tränar.

Oväntad stress

 
Idag var jag med om något väldigt intressant med Conny, något som inte hänt många gånger på våra tio år tillsammans. Han stack med mig.
 
Vi tog vår vanliga runda till galoppbanan för att han skulle få springa bort en del av sin begynnande kalaskula. Hans dagsform var lugn och behaglig och han galopperade på i ett avslappnat tempo med låg nacke. När vi kommit en bit in på andra varvet och var precis i början av en lång raksträcka såg jag hur vi mötte någon med en hund ett par hundra meter bort. Jag galopperade vidare en liten bit till, och saktade sedan av för att hinna samla ihop mig själv och häst och min egen hund innan mötet.
 
Conny hade stenkoll på de mötande men brydde sig såklart inte över huvud taget - det ska mycket till för att Conny ska lyfta på ögonbrynen. Och en människa med hund har vi ju sett tusentals gånger förut, så det här var inget konstigt alls.
 
Ja, tills de var kanske trettio meter ifrån oss. Då spände han upp nacken och visade "fara!" med alla sina signaler. Det var något nytt, tänkte jag, och försökte förmedla att allt var ok. När hunden med dess människa var ungefär tio meter från oss gjorde Conny en helomvändning och drog iväg i full galopp, helt blockerad. Det ska som tur är mycket till för att rubba min balans när jag sitter på honom, så det var relativt enkelt för mig att bara sträcka mig fram, ta tag i grimman och vända runt honom. Vi red tillbaka, tittade ett par sekunder på monstren och passerade sedan förbi. Han trippade lite på tå precis när vi gick förbi, men sedan var det som att det aldrig hänt.
 
Väldigt oväntat och jag kan för mitt liv inte förstå vad det var som hände! Har aldrig varit med om att jag inte kunnat tyda en reaktion eller komma fram till orsaken till varför han reagerat som han gjort förut. Kanske var det bara så enkelt att han absolut inte hade väntat sig att möta någon på galoppbanan, vi har trots allt aldrig stött på någon där förut under alla våra rundor. Och han var fullkomligt stencool både på dit- och hemvägen.
 
Ja, det är sånt här som kan hända när man har med levande, tänkande, kännande individer att göra. Och som jag skrev var det en väldigt intressant upplevelse att vara med om. Det ska bli spännande att se om det här var en engångsgrej, eller något som har satt sig lite djupare. To be continued!

Första skjut-sessionen

Leias första möte med bågen, i våras. När jag provsköt från marken var hon fullkomligt obrydd, men efter att ha blivit rädd när jag sköt uppsuttet ville hon inte ens veta av bågen längre.
 
Äntligen! Vi närmar oss målsnöret! Igår sköt jag flera pilar från Leias rygg, i alla gångarter dessutom.
 
Även igår började hon med spändhet inför kogret. Det var inte så mycket stress när jag bara höll i det, men när det kom upp på sadeln ville hon springa på. Det fick hon gärna göra för mig, då jag tycker att det är bättre att hon inser att det inte hjälper innan jag hoppar upp. Det handlar alltså inte om att hon ska ge upp eller få någon typ av inlärd hjälplöshet, utan bara, som jag skrivit förut, tänka efter och försöka finna en lösning. Om hon fått testa sin idé att springa och kommit på att det inte kommer leda till något önskvärt (i hennes fall att pilarna slutar rassla), då är risken mycket mindre att hon testar det nästa gång hon blir rädd. Vilket är väldigt trevligt för mig om jag sitter på henne, speciellt om jag har händerna upptagna med bågen eller rider utan huvudlag.
 
Några varv på volten i "panikspring" tog hon, men kom snabbt på att det var bäst att hålla sig stillsam. När det värsta lagt sig fick hon gå efter mig medan jag plockade fram hönätet jag skjuter på och fixade med lite annat. Hon märkte att jag var cool och därför lugnade hon också snart ner sig. När jag väl började skjuta fick hon stå bredvid mig och gå runt lite bäst hon ville medan jag avfyrade pil efter pil. Även här vill jag att hon själv ska komma på att det är stanna som är önskvärt, snarare än att jag behöver säga till henne att stå still. Jag vill inte att hon står och bygger upp en spänning som sedan exploderar när hon rör på sig (till exempel när jag vill börja skjuta i rörelse sedan). Hon har lite tendenser att bygga upp en oro inom sig, och därför tycker jag att det är bättre att hon "dansar runt" lite och visar upp att hon är spänd, för då blir det också tydligt när spänningen lägger sig. (Här kan man dra paralleller till till exempel sadelvänjning - det är inte ovanligt att hästen står stilla när man sadlar för att sedan explodera när man ber om rörelse.) Så jag fortsatte att skjuta utan att ta så mycket notis om henne. Och ja, någon minut senare stod hon lugnt bredvid mig. Då var det dags att sitta upp.
 
Så här såg det ut när jag sköt första pilen uppsuttet i våras.
 
Vi red omkring en liten stund, rasslade med pilarna och testade att trava lite. Inga problem. Jag plockade upp bågen och viftade runt med den vilket hon först tyckte var otäckt. Nackdelen med en häst som är van att ridas med pinnar... Saker jag håller i när jag rider är vanligtvis menade att ge någon form av signal, så hon trodde förstås att jag gav tusen olika kommandon när jag flaxade runt planlöst med bågen. Men även här fick hon testa sig fram, och snart skrittade hon lugn utan att bry sig om bågen som rörde sig runt huvudet. Stannade henne, spände bågen ett par gånger och bökade runt med pilen. Spände igen, siktade, och släppte... En liten nick med huvudet gjorde hon, men det var allt. Mycket belöning såklart!
 
Det dröjde inte många pilar innan hon insåg att skott = belöning. Nu var skjutandet vänt till en positiv signal snarare än något man ville fly ifrån! Och efter detta var det inte svårt att gradvis gå vidare till att skjuta i skritt.. trav.. galopp. Vid första skottet i trav kände jag hur hon reagerade och var påväg att sprätta iväg. Men det var bara en hundradels sekund, sedan valde hon att tvärstanna och vänta på belöning istället. Man ser det knappt på filmen. Vi tar det en gång till... en tänkande häst är en säker häst. :)
 
Jag är väldigt stolt över min fina Leia. Det gick långt över förväntan idag! Mitt mål var att kunna spänna bågen i galopp mot slutet av veckan, men inte släppa några pilar. Så nu har vi massor av dagar på oss att bara glida runt!
 
En kort film från dagen. Innan jag började filma hade jag alltså skjutit en del stillastående, men resten är "first time". Fantastiska reaktioner från hennes sida! Och när man tänker på att precis allt vi gör här var otroligt jobbigt för henne för bara ett par dagar sedan - allt från att ha bågen i handen till att dra en pil ur kogret till att spänna bågen till att plocka pilarna ur hönätet - då blir jag ännu mer stolt! Hon är en superstjärna!
 

Rökträning II

 
Ja, då har Leia också blivit "rökare". Idag var det alltså dags för hennes första möte med rökpatron, och hon förvånade mig verkligen. Jag hade nästan sett fram emot lite galna bilder att kunna visa upp för er.. :D Men det blev inte särskilt mycket med det, för hon var ärligt talat ganska obrydd.
 
Lite knorr och spänd hållning blev det, men hon var snabbt framme och undersökte. Trots att röken blåste omkring både från och på henne fortsatte hon att röra sig mot den och ville snabbt testa att gå igenom.
 
"Jag vågar nog försöka..."
 
"Oups, läbbigt!!"
 
Man får alltid vara förberedd på noll-till-hundra när man ber hästen att gå över/genom något otäckt, det kan vara allt från vattenmattor till bommar till presenningar till vattenpölar till, i det här fallet, rök. Många hästar står och "laddar upp" för att sedan spränga igenom. Viktigt då är att man är beredd och omedelbart ber hästen att gå tillbaka samma väg. Jag vill att hästen genast saktar ned, vänder sig och funderar på vad som hände. Låter man hästen bara springa iväg framåt får hen inte chans att reflektera och lär sig sannolikt att i framtiden springa igenom problem. Som jag skrivit förut - en tänkande häst är en säker häst.
 
Tillbaka samma väg igen..
 
 
Det krävdes inte mycket för att Leia skulle våga stå inne i röken. Hon bjöd till och med på ett par trick, vilket ju är ett tecken på att hon var trygg. Kul! Det var alltså inte alls vad jag hade väntat mig, så jag blev positivt överraskad. Även om jag nu då inte har några vidare spännande bilder att visa er.. ;)
 
Nästa steg blir att introducera henne för eld. Det ska också bli intressant. Antingen tar hon det med ro precis som röken, eller så blir det lite mer att jobba med. Man vet aldrig riktigt i förhand med Leia, hon är både stencool och en liten fegis på samma gång. :)

En tänkande häst är en säker häst

 
Igår fick Leia ännu lite "riddarträning". Bågen börjar bli ok, även om hon fortfarande kan bli lite spänd. Något som dock var än värre än själva skjutandet var faktiskt kogret med pilarna, ljudet när de rör sig var fasansfullt otäckt tyckte Leia. Vi har hittills fokuserat på båge + en pil, men igår var det dags att introducera kogret också.
 
Vi började med en fin sidledsgalopp-kind-of genom hela paddocken.. :) Dålig idé detta, tyckte Leia. Men precis som jag skrev igår behöver hon en lätt knuff för att kunna ta sig genom rädslan, så jag hängde bara med och fortsatte att hålla fram kogret. Så snart hon stannade försvann även det otäcka ljudet, och efter ett par upprepningar började hon förstå hur det låg till.
 
Då spände jag helt enkelt fast kogret vid sadeln. Det är definitivt ingenting jag skulle rekommendera hur som helst, för jag tycker det är viktigt att snabbt kunna avlägsna det otäcka om det skulle behövas. Men nu känner jag ju Leia och vet hur hon fungerar, så jag tog beslutet att göra så. Hon var okej med att det lät när hon stod stilla, men kunde fortfarande bli osäker när hon rörde på sig. Jag hann inte riktigt gå med i hennes tempo för att ge henne en chans att vänja sig, så detta kändes som en bra lösning. När hon rör sig låter pilarna, när hon stannar blir det tyst automatiskt.
 
Det tog inte lång tid för Leia att klura ut hur hon skulle "styra" monstret. Ett par varv på volten i trav så var hon sedan helt obrydd för skramlet av pilarna. Viktigt att inte missa att testa från alla håll och vinklar dock! När vi bytte varv var pilarna plötsligt på andra sidan än jag, så då behövdes lite repetition. När det var ok satte jag pilarna på andra sidan sadeln, och även där fick vi börja om. Men varje gång krävdes det väldigt lite för att hon skulle börja tänka och försöka förstå hur hon skulle göra för att ta sig igenom probemet. En tänkande häst är en säker häst!
 
Vi avslutade med att dra pilar ur kogret (också otäckt ljud) samt att skjuta ett par från sidan av henne. Det är ännu inte så att jag skulle sätta mig upp och göra det från ryggen hur som helst, men vi är på god väg!
 

Rökträning

 
Häromdagen fick jag och Conny träna med rök igen. Det var nu tredje gången han fick bekanta sig med rökpatroner och första gången för mig själv att hantera dem. Patronerna ser ut såhär och jag använder sorten som är till för att användas i känslig miljö, med andra ord är den ofarlig att vistas i.
 
De är inte helt lätta att tända, så jag fick stå ett bra tag med tändaren för att få fart på röken. När det tillslut tog fyr blev Conny förvånad och småsprang en liten bit bort. Men det var bara för mig att kalla på honom så kom han tillbaka. Patronen ryker i ca fyra minuter, så man har inte särskilt lång tid på sig. De första minuterna var Conny misstänksam, men tog det ändå med ro precis som tidigare gånger. När jag tände patron nummer två brydde han sig inte alls och stod mer eller mindre och sov mitt i röken.
 
Det är intressant det där, hur olika hästarna tar sig igenom osäkerheter. Conny behöver mest bara en lugnande hand, ett bevis från min sida att allt är ok och att han inte behöver vara rädd. Får han bara lite tid på sig tar han det mesta med ro.
 
Leia är en sån häst som behöver arbeta aktivt med sin rädsla, hon behöver få undersöka och vrida och vända på problemet för att kunna hantera det. Vi har tagit oss igenom en hel del osäkerheter tillsammans, allt från lastning till sadeltvång till spolning till prasselrädsla och nu senast bågskyttet. Gemensamt för allt är att hon inte bara kan stå och fundera på om hon vill närma sig, utan behöver en lätt "knuff" i rätt riktning. Ett initiativ från min sida att våga undersöka. Osäkerheten kan sitta i ett litet tag, men hon är blixtsnabb på att greppa hur hon ska klara av det. Får hon lära sig att det otäcka försvinner om man står still, ja då står hon också still trots att hennes instinkter säger till henne att fly. Det har varit guld värt många gånger. När hon fastnade i staketet och var så intrasslad med båda bakben samt svans att det hade kunnat gå precis hur illa som helst, då var jag väldigt tacksam att vi varit tvungna att jobba med så mycket rädslehantering. Leia var totalt livrädd men stod trots det som ett ljus och lät mig bit för bit få loss henne.
 
Andra hästar fixar inte alls att bli "påtryckta", utan behöver få mycket tid att jobba med sig själva en bit bort från det otäcka. När de väl byggt upp självförtroendet och kommit fram till att de vågar, då är problemet ofta spårlöst försvunnet på nolltid. Och så finns det ju hästarna som till varje pris SKA ta sig fram till/över/under/genom det läskiga utan några som helst påtryckningar från sin människa. En sådan kan man istället behöva hjälpa att coola ner sig och ta det ett steg i taget.
 
Intressant, som sagt. Jobbar ni med någon särskild rädsla hos er/hästen för närvarande, och hur arbetar ni med det i så fall?

Vi njuter av svensk höstnatur

 
Lite bilder och filmklipp från dagens rundor. Känns inte så värst jättespännande att uppdatera bloggen med "ja, och, idag red vi ut igen.." varje dag, så därför är aktiviteten här inte så väldans hög. För det är mer eller mindre rider ut som vi gör. Conny och jag har lagt all "träning" på hyllan för närvarande, vi bara myser med varandra och har det jäkligt gott. Leia tränas en del för hand, men det blir mycket uteritter för henne också. Underbart! Men inte lika intressant att skriva om.
 
Jag vet inte, bloggen går ju lite på halvfart kan man säga. Har ni några idéer om vad jag kan göra för att hålla den mer levande? Tips på saker att skriva om eller visa? Var gärna med och påverka!
Tidigare inlägg Nyare inlägg


Välkommen!

Mitt namn är Norah Kohle och jag kommer från Kungsbacka där jag driver företaget Häst i Balans. Jag jobbar med både mina egna hästar och mina elever för att finna harmoni och balans mellan häst och människa, så att samvaron blir trygg och spännande för båda parter.

Har tre hästar vid namn Conny, Coolman och Leia som du kan läsa mer om på deras respektive sidor.

Vill du träna för mig?

Till mig är du välkommen oavsett om du är intresserad av ridning, markträning, körning, trickträning etc. Inriktning är för mig inte det viktiga, utan att skapa en förståelse mellan individerna vilket sedan kan utvecklas åt det håll man önskar.

På min hemsida kan du läsa mer om mig och de tjänster jag erbjuder. Än en gång, varmt välkommen hit och hör gärna av dig om du har frågor!

Hemsida | Facebook | Instagram


Follow on Bloglovin

RSS 2.0