Ibland måste man bara vara

Ett första försök till markträning

Ja, så här ser det ut när man släpper in en helt ny hästmänniska i paddocken, stoppar lite godis i fickan på vederbörande och säger "kör"!
 
Trixet med Leia är att antingen ha en väldigt tydlig plan och veta precis hur man ska ta sig dit, eller att inte ha någon plan alls men vara väldigt duktig på att belöna i rätt läge. Så hon är absolut inte en sådan man bara kan dirigera och få önskat resultat. :) Och är man inte intressant nog går hon lätt och ställer sig i ett hörn och käkar gräs. Därför var det roligt att se hur Jakob och Leia ändå jobbade - snacka ihop sig lite, prova på, lyckas, misslyckas, utvärdera och omvärdera. Med ett öppet sinne och en önskan om att kommunicera kommer man långt!
 

En dansande Leia

Nu händer det grejer med prinsessan Leia minsann! Vilken skillnad det blir så fort jag tar tag i mig själv och strukturerar upp träningen. Nu har vi kört ett par pass för hand där jag fokuserat på longeringsarbetet och det går fort framåt. Vi har jobbat mycket med slutan för att komma åt samling men det har också lätt blivit att hon vikt sig i mitten och lagt all vikt fram istället. På sistone har jag istället jobbat mer med skolskritt (diagonal tvåtaktig skritt) och använt en väldigt "mild" sluta bara för att hålla bakdelen på plats. Och voilá! Nu står jag på någon meters avstånd och Leia jobbar med tramp hur fint som helst. Tidigare har hon haft svårt att inte "ramla" iväg på longen när jag bett om mer samling, men då vi nu tagit det ur skritt kan hon lättare hålla ihop sig själv. Och som jag njuter av att se henne försöka! Hon är byggd med en framdel och en bakdel och en hängmatta i mitten så samling kommer inte naturligt för henne, men hon har en vilja av stål. Ibland blir det att hon studsar iväg i något galoppsprång, ibland slänger hon med huvudet, ibland hoppar bakdelen uppåt, ibland gör hon någon form av bergsget och ibland sätter hon det klockrent och dansar in i en piaff. Hon ger inte upp utan fortsätter våga försöka och blir så nöjd, så nöjd när hon märker att jag är belåten med henne. Hon har en attityd som säger "titta vad jag kan!" och det gör allt arbete så väldigt mycket lättare - och roligare.
 
Våra nya verktyg har också möjliggjort att vi kan börja kika lite på galopp för hand. Galoppen har vi ju lekt en hel del med tidigare och hon bjuder på allt man kan tänka sig. Men just en organiserad, samlad galopp, det har inte varit lätt. Det går såklart inte över en dag så galoppen ser fortfarande ut som rätt mycket kaos. Men vi är på väg mot rätt riktning!
 
Igår när jag skulle hämta Leia i hagen för att hon skulle få mat spårade det ur och både hon och Conny bjöd upp till show. Det kan jag såklart inte säga nej till så här har ni lite fjanterier från oss. I slutet är även ett kort klipp från idag när vi jobbade med stegringen.
 

Ridning - handsfree

En kort filmsnutt på Conny och mig från i tisdags. Min standardutrustning när jag rider är två stickar, och jag får ibland frågan varför. Det är så enkelt som att ju fler signaler hästen kan - desto fler signaler finns det att blanda ihop och missförstå. Mina stickar gör det lite lättare för Conny (och mig) att särskilja på styrning, sidförande, böjning, broms och så vidare. Men det är självklart viktigt att jag inte är beroende av stickarna för "basic" ridning! Som kloka Maria Gramén säger - utrustning kan bytas ut men kvar är alltid jag och hästen...
 
Så här har ni oss, "au naturel". ;)
 

Väldigt sent...

 
... kommer här en film från dagens lekpass med Conny. Han har varit ohalt nu ett tag, men när jag såg honom springa i hagen när jag körde förbi på vägen hem såg han inte helt ren ut. Aaahh, vad irriterande. Min stackars farbror! Jag tycker fortfarande att det ser väldigt "hovböldigt" ut, men det är konstigt att han varit bra en period och inte visade något när vi lekte. I nästa vecka kommer vår hovvårdare, jag hoppas att hon kan hitta något som förklaring!
 
Jag har även glömt bort att berätta att Leia blev genomgådd i måndags. Vi fick besök av Viveca från Care of Ewards som kollade över hela kroppen med värmekamera (riktigt intressant!), klämde, kände och behandlade med biolight. Hon tyckte att Leia kändes riktigt stark i kroppen, och både rörlig och stel på samma gång. Det är precis samma känsla jag haft, men utan att kunna sätta ord på det. Ryggpartiet var helt oömt och, som sagt, starkt men stelt. Vi lade även på min sadel och Viveca tyckte att allt verkade i sin ordning, med andra ord borde felet inte sitta där. På måndag blir det återbesök och då ska vi prova kinesiotejp på magen och titta på henne i arbete. Det ska bli spännande!

Leia den 5 november

Conny på tur

Välkomna att hänga med mig och Conny på en uppiggande tur ut i naturen! Repet som hänger runt halsen ibland är ett "nödkoppel" till Iso som jag växlar mellan att ha runt halsen och hålla i handen, det är därför det hänger så löst. Och angående hjälmen som jag vet att folk älskar att påpeka... Ja den ligger kvar i stallet. Jag försöker inte sprida något budskap eller sticka en nagel i ögat på folk, det handlar bara om lathet på min sida. Inget jag rekommenderar till andra. :)
 
Med det sagt; enjoy!
 

Paddockpass

I onsdags hände något sensasionellt. Jag och Conny hade ett träningspass i paddocken! När hände det senast, det minns jag inte ens. De senaste månaderna har vi ju som jag skrivit mest hållt oss i skogen.
 
Det började med att han var ovanligt sällskaplig när var ute och fixade i lösdriften. Han kom promenerande från långt ute i hagen och stod tätt intill mig medan jag mockade. Det är inte helt vanligt för att vara Conny, han är något av en ensamvarg och har inga problem att stå helt själv ute i hagen. Men nu ville han absolut vara med och propsade på att få följa med ut i stallet när jag var klar.
 
Det blev ett ridpass med fokus på att mest checka av vår nuvarande nivå. Mentalt satt allt klockrent, men fysiskt är han såklart inte så vältränad. Vi behöver öka upp rörligheten i bogarna i kombination med avslappning i nacken, och få in den laterala böjningen i galoppen. I övrigt ligger vi på en väldigt trevlig nivå om jag får säga det själv!
 
Vi lekte med en typ av enkla byten. Just fattningar är något Conny har svårt för med sin fysik, men han jobbade på riktigt bra. Lugna fattningar, helt ok bärighet och framförallt en positiv inställning!
 

Första skjut-sessionen

Leias första möte med bågen, i våras. När jag provsköt från marken var hon fullkomligt obrydd, men efter att ha blivit rädd när jag sköt uppsuttet ville hon inte ens veta av bågen längre.
 
Äntligen! Vi närmar oss målsnöret! Igår sköt jag flera pilar från Leias rygg, i alla gångarter dessutom.
 
Även igår började hon med spändhet inför kogret. Det var inte så mycket stress när jag bara höll i det, men när det kom upp på sadeln ville hon springa på. Det fick hon gärna göra för mig, då jag tycker att det är bättre att hon inser att det inte hjälper innan jag hoppar upp. Det handlar alltså inte om att hon ska ge upp eller få någon typ av inlärd hjälplöshet, utan bara, som jag skrivit förut, tänka efter och försöka finna en lösning. Om hon fått testa sin idé att springa och kommit på att det inte kommer leda till något önskvärt (i hennes fall att pilarna slutar rassla), då är risken mycket mindre att hon testar det nästa gång hon blir rädd. Vilket är väldigt trevligt för mig om jag sitter på henne, speciellt om jag har händerna upptagna med bågen eller rider utan huvudlag.
 
Några varv på volten i "panikspring" tog hon, men kom snabbt på att det var bäst att hålla sig stillsam. När det värsta lagt sig fick hon gå efter mig medan jag plockade fram hönätet jag skjuter på och fixade med lite annat. Hon märkte att jag var cool och därför lugnade hon också snart ner sig. När jag väl började skjuta fick hon stå bredvid mig och gå runt lite bäst hon ville medan jag avfyrade pil efter pil. Även här vill jag att hon själv ska komma på att det är stanna som är önskvärt, snarare än att jag behöver säga till henne att stå still. Jag vill inte att hon står och bygger upp en spänning som sedan exploderar när hon rör på sig (till exempel när jag vill börja skjuta i rörelse sedan). Hon har lite tendenser att bygga upp en oro inom sig, och därför tycker jag att det är bättre att hon "dansar runt" lite och visar upp att hon är spänd, för då blir det också tydligt när spänningen lägger sig. (Här kan man dra paralleller till till exempel sadelvänjning - det är inte ovanligt att hästen står stilla när man sadlar för att sedan explodera när man ber om rörelse.) Så jag fortsatte att skjuta utan att ta så mycket notis om henne. Och ja, någon minut senare stod hon lugnt bredvid mig. Då var det dags att sitta upp.
 
Så här såg det ut när jag sköt första pilen uppsuttet i våras.
 
Vi red omkring en liten stund, rasslade med pilarna och testade att trava lite. Inga problem. Jag plockade upp bågen och viftade runt med den vilket hon först tyckte var otäckt. Nackdelen med en häst som är van att ridas med pinnar... Saker jag håller i när jag rider är vanligtvis menade att ge någon form av signal, så hon trodde förstås att jag gav tusen olika kommandon när jag flaxade runt planlöst med bågen. Men även här fick hon testa sig fram, och snart skrittade hon lugn utan att bry sig om bågen som rörde sig runt huvudet. Stannade henne, spände bågen ett par gånger och bökade runt med pilen. Spände igen, siktade, och släppte... En liten nick med huvudet gjorde hon, men det var allt. Mycket belöning såklart!
 
Det dröjde inte många pilar innan hon insåg att skott = belöning. Nu var skjutandet vänt till en positiv signal snarare än något man ville fly ifrån! Och efter detta var det inte svårt att gradvis gå vidare till att skjuta i skritt.. trav.. galopp. Vid första skottet i trav kände jag hur hon reagerade och var påväg att sprätta iväg. Men det var bara en hundradels sekund, sedan valde hon att tvärstanna och vänta på belöning istället. Man ser det knappt på filmen. Vi tar det en gång till... en tänkande häst är en säker häst. :)
 
Jag är väldigt stolt över min fina Leia. Det gick långt över förväntan idag! Mitt mål var att kunna spänna bågen i galopp mot slutet av veckan, men inte släppa några pilar. Så nu har vi massor av dagar på oss att bara glida runt!
 
En kort film från dagen. Innan jag började filma hade jag alltså skjutit en del stillastående, men resten är "first time". Fantastiska reaktioner från hennes sida! Och när man tänker på att precis allt vi gör här var otroligt jobbigt för henne för bara ett par dagar sedan - allt från att ha bågen i handen till att dra en pil ur kogret till att spänna bågen till att plocka pilarna ur hönätet - då blir jag ännu mer stolt! Hon är en superstjärna!
 

Följ med oss ut i skogen!

Skymningsritt

 
VILKEN HETTA!! Jisses, hela dagen har varit totalt kokhet. Jag väntade tills nu på kvällen med att sticka ut till hästarna, för att förhippningsvis undvika en del värme och framförallt kryp. Men det hade jag inte mycket för... både bromsar och flugor var totalt galna i oss. Leia och jag tog i alla fall ett kort lekpass från marken utan fokus på något särskilt. Jag var lite sugen på att kanske titta på arbetet för hand och se om vi kunde jobba in det i lösarbetet, men gav upp den planen ganska snart. Det var fullt nog att bara mysa och leka och jaga bromsar åt varandra!
 
När jag släppt ut Leia tänkte jag ta ut Conny för en uteritt i solnedgången. Men den fick vänta lite, för precis när jag skulle gå ut i hagen satte hästarna igång sin skymningsdans. Det är så fantastiskt, en flock med mestadels äldre hästar (~20 år och uppåt, plus Leia) och varje sommar har de en ritual på kvällen där de helt enkelt bara... ja, dansar är det bästa ordet jag kan komma på. Jag är tacksam att jag fick chans att delta idag och få en del av det på film!
 
Tillslut kom i alla fall Conny dansande fram till mig och då gav vi oss iväg. Det var en HELT otrolig ridtur vi fick. Magin var generös idag och jag fick verkligen känna mig-oss som en kentaur. Solnedgången var så vacker, Conny var på sitt allra bästa humör och skogens djur rörde sig stillsamt runt oss. Bland annat mötte vi både älg och ormvråk, och hela ridturen ackompanjerades av rådjursrop. Jag har faktiskt inte ord att riktigt beskriva hur magiskt det var. Jag hoppas att filmen kan återge åtminstone en liten del av det. Om inte annat kan ni ju njuta av det underbara soundtracket från Spirit.. :)
 

Vad jag kan göra för dig idag?

När jag gick ut i hagen idag mötte Leia mig som vanligt med spetsade öron. Men efter den vanliga hälsningen vände hon helt om och galopperade iväg och lämnade mig kvar, undrandes vad som hände. Nåja, jag ryckte på axlarna och promenerade efter henne i sakta mak. Hela flocken hade dragit med henne när hon galopperade ut i det höga gräset och nu sprang de runt som en enhet där knappt hundra meter bort. Det dröjde inte länge innan mina hästar som travande mot mig, alla tre med ett stolt sving i steget och spetsade öron. Ibland blir man liksom lite andlös över hur någon eller några kan vara så vackra.
 
Jag gjorde ett nytt försök med Leia. En lugn hälsning, lite kli på bogen. Hon stod kvar och njöt, men stack plötsligt iväg igen och galopperade tillbaka till lösdriften. Coolman hängde på men Conny stod troget kvar, lite som att han undrade vad idioterna höll på med egentligen?! Han har verkligen ett sätt att uttrycka sin förakt mot de andra hästarna ibland, även om det är en mänsklig känsla har jag levt med honom för länge nu för att kunna sätta ett annat ord på det än just förakt. Han är på alla sätt och vis en ensamvarg och många gånger ser man tydligt hur han står och hånskrattar inombords när de andra blivit upprörda över något och därför far omkring.
 
Jag och Conny gick i alla fall tillsammans tillbaka in mot lösdriften där resten av flocken stirrade omkring och inte riktigt verkade veta vad de pysslade med egentligen. Leia närmade sig flera gånger men det slutade varje gång med att hon sprang iväg igen. I ett sånt här läge har jag flera val. Jag kan driva henne ifrån mig och visa att det faktiskt är jag som bestämmer att hon inte får vara med, jag kan lugnt och stillsamt helt enkelt gå efter henne, jag kan kalla och pocka på henne, jag kan skramla med en godishink, och jag kan helt enkelt bara Vara där för henne. Hon var uppenbarligen upprörd och/eller förvirrad av något.
 
Så jag hängde runt med flocken ett tag. Snackade lite med Coolman, gick och kollade till vattnet, kliade på Conny, la uppmärksamhet på allt annat än just Leia. Inte så att jag ignorerade henne, men jag var noga med att ta bort all eventuell press och visa att jag inte var ute efter något särskilt.
 
Efter lite eftertanke kom jag på att det vi vid vårt senaste möte fick besök av hovvårdaren som skulle snygga till fötterna. Även om det nu är mycket bättre än i början är hovvård fortfarande ingen av Leias favoritaktiviteter, och sist var det lite extra jobbigt då bromsarna var fullkomligt galna i henne. Så egentligen var det ju inte så konstigt att hon inte ville vara med idag, även om hon fortfarande var samma kontaktsökande Leia som vanligt.
 
Slutligen följde Leia med mig in i stallet och verkade nästintill pusta ut. Det var som att hon plötsligt insåg att det inte var något konstigt på gång.
 
Jag hade egentligen tänkt arbeta henne lite löst uppsuttet idag, men den planen övergav jag ganska snart. Hon var helt enkelt inte på den våglängden. För ganska många år sedan var jag på en clinic med Parelli-instruktören Kristi Smith från USA. Där berättade hon att hon varje dag började med att fråga sina hästar "Vad kan jag göra för dig idag?" och det är något som har hängt med mig sen dess. Det spelar ingen roll om jag har en utarbetad plan i huvudet när jag kommer - är min häst inte redo för det just då är det bara för mig att tänka om. Och idag var Leia inte redo att bli riden.
 
Istället dedikerade jag dagens pass till att bara leka med henne. Inget tryck eller press - alls. Negativ förstärkning är absolut ingenting jag är emot, men jag tror också på en stor portion positiv förstärkning. Och att då och då bara släppa på alla spärrar och leka fritt, vilket är precis vad vi gör här.
 

Dödslyft

Idag var det Leias tur att få komma ut och röra på sig. Hon har för första gången i sitt liv lagt på sig något som nästan skulle kunna liknas vid en kalaskula. Jag antar att hon tidigare år använt all energi till att växa till sig, medans hon i år är lite mer "färdig" och därför lägger sig de extra kalorierna som fett istället. Men så kan vi inte ha det så idag stack vi ut på en galopprunda.
 
Leia blir otroligt besvärad av alla kryp nu på sommaren, så hon tycker det är himla jobbigt att behöva ha sadel på sig. Det är inte så att det inte funkar, men hon tycker uppenbart att det är obehagligt. Därför blir det mest barbacka på sommartid. Inget konstigt med det, jag rider ju mer barbacka än med sadel. Men jag får säga att det är himla tur att hon 1. Har en massa man att klamra sig fast i och 2. Lyssnar så bra på röst och säte för mina händer är liksom upptagna (se punkt 1.) ;) För trots att jag red in henne barbacka och mestadels ridit henne utan sadel är det fortfarande något av en utmaning att hänga med i hennes rörelsemönster.
 
En annan utmaning är ju att ta sig upp. Hon är inte så värst hög egentligen, men om man som mig begåvats med en smidighet i likhet med en säl på land kan det helt klart bli ett litet projekt att komma upp på ryggen. Då underlättar det att hon är så himla snäll och hjälper mig så gott hon kan!
 
Det är viktigt för mig att uppsittningen sker på ett sätt som känns ok för hästen. En häst som steppar runt, flyttar sig bortåt och går iväg när man försöker sitta upp är inte en häst som är nöjd med händelsen, i mina ögon. Jag vill kunna sitta upp med tyglarna hängande och ta det i lugna steg medan hästen väntar tålmodigt. Det är dels behagligare för båda parter samtidigt som det dessutom är väldigt mycket säkrare. Här är ett par punkter som kan höja oddsen för en lyckad uppsittning avsevärt:
 
1. Att hästen lärt sig och trivs med att stå stilla och vänta på "frisignal".
2. Att hästen är trygg med att bli berörd överallt och inte blir rädd för hastiga rörelser.
3. Att hästen är ok med diverse föremål på ryggen.
4. Att hästen kan flytta bakdelen mot en.
5. Att man sitter upp på ett sådant sätt att man kan göra det lugnt och kontrollerat. Exempelvis använda pall om man är barbacka.
6. Att uppsittningen i början leder till en omedelbar avstigning, istället för att genast rida iväg.
7. Att uppsittningen i framtiden belönas med något värdefullt, antingen kli, godis eller bara en stunds vila.
 
Mina hästar kan en hel del tricks och konster för att hjälpa mig upp men exakt vad de gör spelar ingen större roll - bara att de är nöjda när de gör det. Leias favorit är helt klart att slänga upp mig med nacken. Så fort jag ställer mig i position och klappar på halsen sänker hon huvudet och är sedan så ivrig att slänga upp mig att hon knappt orkar vänta på mig!

 
"Dödslyftet" är inlärt genom att hon först kunde sänka nacken på en enkel signal och sedan stå kvar med huvudet sänkt. Positiv förstärkning och fri-shejpning är jättebra till detta. Sedan kommer svårigheten, att lära hästen att lyfta på huvudet trots att det ligger tyngd på nacken. Jag brukar lägga armen över nacken och trycka på undersidan av halsen, på så vis kan jag gradvis lägga på tyngd. Nästa steg är att kunna stå kvar med huvudet sänkt trots att man hoppar och är lite "störig" vid sidan. Även här är positiv förstärkning en stor hjälp. När det slutligen kommer till att "gå hela vägen" brukar jag ta det från en pall de första gångerna. Främst för att man själv ska få öva upp sin smidighet en aning innan man tar det helt från marken... ;) Och så givetvis, mycket belöning när man väl är uppe - från samma sida man hoppade upp. Det göra ofta att hästen lyfter nacken och automatiskt vrider lite på huvudet samtidigt, vilket hjälper till som en extra skjuts upp.

Har ni några speciella sätt att ta er upp på? Berätta!

Det här är frihet för mig

Det är intressant hur man kan ändra sig över tid. Under rätt många år, ja ungefär från det att vi flyttade dit vi är nu fram till för kanske två-tre år sedan, lämnade vi så gott som aldrig gårdsplanen. Vi tränade och tränade och tränade i paddocken och utvecklades massor inom allt vi tog oss för. Vi fick ett fantastiskt lösarbete, Conny tog enorma kliv framåt i trickträningen och vår dressyr utan träns blev bara bättre och bättre. Jag ville utvecklas! Lära mig mer! 
 
Sedan hände något, främst under det senaste året som gått. Den där lusten att traggla och träna och jobba oss framåt... Den avtog gradvis. Jag kände mig mättad på ett sätt - trots allt kunde vi ju nu göra allt det där vi strävat efter under alla år. 
 
Visst tycker jag fortfarande att det är roligt att träna, absolut. Men det viktigaste är inte längre att lära sig en massa nytt och utvecklas - utan helt enkelt bara att njuta kravlöst med hästarna. En stilla skrittrunda i skogen eller en fartfylld tur till galoppbanan smäller många gånger högre numer. 
 
Som sagt... Intressant hur man kan förändra sig över tid. Filmen här nedan demonstrerar vad som är frihet för mig - vad som gör mig lycklig. 

Conny 9 juni

 
Nu så, tillslut gick det att ladda upp en utav filmerna. Hoppas nu att den inte ska krångla något för er...

En solskensdröm

Även om man inte är prestationsinriktad på så sätt att man siktar på att tävla med sin häst så är det lätt hänt att önskan om prestation blir lite för stark. Det kan visa sig på de allra mildaste sätt.. så som att man missar den första kravlösa hälsningen på sin häst eller att man driver på, om än mjukt, lite för tidigt. Eller något så enkelt som att man väntar på ännu lite mer innan man bryter och belönar. Det är mänskligt och helt naturligt för oss att vilja få saker gjorda, att utvecklas och ta oss framåt.
 
Det bästa sättet för mig att balansera upp det här är genom att bara kravlöst vara med hästarna. Sedan om det innebär att jag sitter på en stock hos dem inne i hagen eller ger mig ut på en stillsam tur i skogen, det spelar ingen större roll. Idag tog jag, Conny och Iso en ljuvlig promenad i det strålande solskenet.
 
Genom den blommande fruktträdgården, över ängen fylld med yrande maskrosfrön, en vila i skuggan under den stora eken och sedan vidare upp i skogen. Otroligt rofyllt.
 

Lösridning film 2008-2009

För den som vill se lite rörliga bilder på vår tidiga ridning utan huvudlag, har jag rotat fram några gamla filmklipp. Jag har tyvärr ingenting från första början, men en del från 2008 och 2009. Det är inga superspännande bilder direkt, men lite intressant kanske.
 
Känsliga tittare varnas! Denna film innehåller allt från pannlampor till reflexjackor och leriga hovskägg och mjukisbyxor och så vidare... Titta på egen risk. ;)
 

Invänjning av pilbågen

Som jag skrev häromdagen visade det sig att Leia inte var något stort fan av pilbågen. Jag hade skjutit när jag stod bredvid henne medan hon stod och betade och fick ingen som helst reaktion, så det kändes ok att sitta upp och testa. Men det var ju som ni såg ingen bra idé, haha.. Och efter att jag suttit av och sköt från marken igen, lyckades hon alltså springa iväg och rusade upp till stallet två gånger. Inga bra upplevelser! Så därför var hon nu mycket räddare än vad hon "borde" varit, om hon inte haft det här i bagaget.
 
Så kan vi inte ha det! Så idag började jag vänja in henne vid pilbågen på nytt. Det finns massor av olika sätt att vänja hästar vid läskiga saker, men positiv förstärkning har alltid funkat bäst med Leia. Vattenslangen, bollar, fana... Allt hon varit rädd för har jag vant in genom att jag hållt det mot henne tills hon stannat och då har hon fått belöning. På detta sätt har hon snabbt kommit över sina rädslor och blivit helt trygg.
 
Så idag laddade jag upp med pellets och så tänkte jag att jag kunde filma processen. Det kan ju vara intressant att se, hur vi gör. Jag låter filmen tala för sig själv, men kortfattat kan man säga att jag belönar allt jag tycker om. Sedan om det är att hon nuddar bågen med mulen, står stilla, sänker huvudet eller liknande spelar inte så stor roll.
 
I vanliga fall hade jag gått ut mycket mjukare och inte börjat med att skjuta. Anledningen till att jag gör det här, är för att ni ska få se hennes reaktion och hur vi jobbar från det.
 
För er som inte varit i "närkontakt" med en pilbåge ska jag förklara hur "hemsk" den än. Till att börja med går det att skjuta över hundra meter med den - med andra ord är det otroligt mycket krafter i den som spänns och släpps lös. I början, innan jag vant mig vid den, höll jag andan varje gång innan jag släppte strängen, just för att det blev en sån jäkla smäll. Har man inte ordentliga skydd kan man få rätt rejäla blåmärken både här och där. Det låter både när man spänner bågen och när man släpper den, både med och utan pil. Så jag förstår helt klart varför Leia tycker att den är läbbig, det hade jag också tyckt om jag inte vetat vad det var. Men precis som det går att få flyktdjuret hästen att tycka att det är ok att gå in i en grotta på hjul, går det såklart att lära dem att pilbågen inte är farlig.
 
Hon är absolut inte "klar" än, men jag tyckte det räckte såhär idag. Dessutom fick jag slut på godis.. ;) Men det kan vara ganska bra att dela upp det i små sessioner istället för att nysta upp hela knuten på en dag så att säga. Jag är övertygad om att Leia kommer bli en bra bågskyttehäst, så småningom!
 
Vad som kan vara bra att ha i åtanke när man tittar är att Leia är en häst som KAN väldigt mycket och som TÄNKER otroligt mycket. Så mycket av det hon gör i filmen när hon reagerar på bågen, är sådant hon tror att jag söker efter. Att sänka huvudet, flytta undan för bågen, backa och så vidare. Många gånger reagerade hon inte av rädsla, utan av att hon försökte erbjuda rätt beteende.
 
Filmen blev oändligt lång då jag hade ca 40 minuters råmaterial att klippa ner. Det är inget revolutionerande som händer, så det går bra att titta en bit i början, mitten eller slutet vilket man nu föredrar om man inte orkar se hela. Och den var på tok för lång för att jag skulle orka hitta någon passande musik, så det blev någon av de käcka slingor YouTube valde ut åt mig. Haha, nu har jag gjort tillräckligt med dålig reklam för filmen, varsågoda att ta en titt om ni känner er manade. ;)
 

Beridet bågskytte - film

 
En kort film från gårdagens träning. Det "traditionella" inom beridet bågskytte är att man rider längs en bana och skjuter på tavlan. Men det tycker jag verkar lite tradigt, så vi kör "freestyle" såhär istället. Vilket dock gör att det blir lite svårare, eftersom jag måste hålla reda på var Conny springer i förhållande till tavlan samtidigt som jag siktar och skjuter... Men för att vara andra gången vi övar uppsuttet tyckte jag ändå att det gick rätt bra!
 
Och Conny, han är ju bara en sån pärla. Det har verkligen hänt något med honom de senaste åren. Han har verkligen landat, totalt liksom. Jag har alltid tänkt på honom som en ganska ömtålig häst, och det har han varit. Han har varit oändligt känslig, lättstött och stressad. Men inte längre. På Ailim skrev jag om hur det inte riktigt känns som ridning med Conny, utan som att vi blir till en. Det där är ju en sån fånig klyscha egentligen, men jag känner verkligen att det är det bästa sättet att beskriva oss. Min bästa vän och jag. ♥
 
Idag skiner solen och jag är ledig (från det praktiska arbetet åtminstone, det finns ju alltid bokföring och annat sånt roligt att ta tag i), så jag ska alldeles strax bege mig ut till hästarna. Tror det blir ett besök på galoppbanan med Conny idag. Om drygt en månad ska vi iväg och träna för Honza igen, så nu gäller det verkligen att komma i form!

Norah Kohle - Häst i Balans

Det har varit en himla trafik här på bloggen de senaste dagarna, givetvis med anledning av bilderna Elin Kero postade på oss i lördags. För er som inte vet vad jag pratar om, så hade jag och Elin en fotografering med "sagotema" i fredags. Resultatet blev helt strålande och vill ni se hur det ser ut, finns de som sagt på Elins blogg - Nevnarien.se. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att det är jag och Conny på bilderna!
 
Till alla er som hittat hit nu i dagarna: Varmt välkomna! Jag heter alltså Norah, bor i Kungsbacka och driver företaget Häst i Balans där jag jobbar som tränare. Min "specialité" är hästpsykologi och jag inriktar mig därför inte på en särskild gren under mina träningar, utan utgår från hästen och människan som individer. I menyn här till höger hittar ni all information om ni skulle vilja boka en träning med mig. I regel åker jag upp till 20 mil/2 timmars restid för träning över dagen.
 
Med mina egna hästar tränar jag mycket löst och tricks, och är väldigt intresserad av dressyr i frihet såväl uppsuttet som från marken. Videon här nedanför är filmad i september förra året och där visar jag, Conny och Leia upp vårt arbete tillsammans. Glöm inte att titta i HD-kvalitét.
 
Hör gärna av er om ni har några frågor!
 
Tidigare inlägg


Välkommen!

Mitt namn är Norah Kohle och jag kommer från Kungsbacka där jag driver företaget Häst i Balans. Jag jobbar med både mina egna hästar och mina elever för att finna harmoni och balans mellan häst och människa, så att samvaron blir trygg och spännande för båda parter.

Har tre hästar vid namn Conny, Coolman och Leia som du kan läsa mer om på deras respektive sidor.

Vill du träna för mig?

Till mig är du välkommen oavsett om du är intresserad av ridning, markträning, körning, trickträning etc. Inriktning är för mig inte det viktiga, utan att skapa en förståelse mellan individerna vilket sedan kan utvecklas åt det håll man önskar.

På min hemsida kan du läsa mer om mig och de tjänster jag erbjuder. Än en gång, varmt välkommen hit och hör gärna av dig om du har frågor!

Hemsida | Facebook | Instagram


Follow on Bloglovin

RSS 2.0