Ibland måste man bara vara


Ett första försök till markträning

Ja, så här ser det ut när man släpper in en helt ny hästmänniska i paddocken, stoppar lite godis i fickan på vederbörande och säger "kör"!
 
Trixet med Leia är att antingen ha en väldigt tydlig plan och veta precis hur man ska ta sig dit, eller att inte ha någon plan alls men vara väldigt duktig på att belöna i rätt läge. Så hon är absolut inte en sådan man bara kan dirigera och få önskat resultat. :) Och är man inte intressant nog går hon lätt och ställer sig i ett hörn och käkar gräs. Därför var det roligt att se hur Jakob och Leia ändå jobbade - snacka ihop sig lite, prova på, lyckas, misslyckas, utvärdera och omvärdera. Med ett öppet sinne och en önskan om att kommunicera kommer man långt!
 

... echo echo..?

Ja herregud, här var det dammigt minsann. Nästan en månad sen senaste inlägget! Jag ber om ursäkt. Förutom att ha varit uppe i Västerås/Stockholm en vecka och jobbat har jag haft så mycket annat för mig att datortid helt enkelt inte prioriteras. Sen ska jag vara ärlig och säga att jag inte haft sådär värst mycket att blogga om heller.
 
Vi fortsätter på samma spår som förut - det vill säga med mest uteritter. Conny och jag har kört ett par tränslösa dressyrpass och Leia har fått agera lite läromästare på markträningsbiten. Jag ska se om jag kan ordna fram en film från det - en person som för det första är helt ny inom hästeriet, och för det andra aldrig hade jobbat med häst löst från marken förut. Det var faktiskt väldigt roligt att se.
 
Annars blir det som sagt mest ridning i skog och mark (mellan alla regnskurar - vad hände med våren?). Häromdagen var jag och Conny ute på ett riktigt offroad-pass. Det blev hoppning över höga och breda nedfallna träd, vadande genom ändlös lera, mer hoppning över rejäla diken och... ja, det ni ser på bilden här nedanför. Vi kom från platån där Iso står, och behövde ta oss ner till där Conny står. Vår väg var blockerad och det fanns bara ett alternativ - vi fick hoppa ner. Conny är 147 cm hög och utifrån det kan ni själva räkna ut hur högt det var.. ;)
 
 
Han är så himla käck min lilla häst. Snacka om att ta sig fram överallt! Säker på foten och modig som få. Något annat som slår mig när vi är ute såhär, det är hur stor nytta vi har av trickträningen. För Conny är det inget konstigt om jag ber honom att sätta fötterna på alla möjliga knasiga vis, för han är van vid det. Stöter vi på svårigheter där jag inte kan sitta på kan jag enkelt hoppa av och guida honom på avstånd istället. Han kan gå med en fot i taget, kliva upp på smala platåer, hoppa med frambenen först och sedan ta bakbenen efteråt och mycket mer. Vi kan alltid hitta en lösning på allt vi stöter på och det ger en väldigt stor frihetskänsla. Det är roligt också. :) Naturen är ju egentligen en enda stor lekpark om man bara har lite fantasi.
 
Idag hann jag med en ridtur på Leia mellan jobben. Också hon fick visa sina färdigheter i cross country och även om hon inte riktigt ligger på Connys nivå än börjar hon också bli väldigt bekväm med att ta sig fram. Det här är alltså damen som kunde gå rakt fram på en grusväg och plötsligt ramla ner i diket... Det vill säga noll kroppskontroll. Hon har även tyckt det varit väldigt otäckt att vada genom lera men inte heller det är några problem längre. Sen att hon ju är några nummer större och därför inte är riktigt lika behändig att sicksacka mellan trädstammar och under grenar med, det är en annan femma.. ;)
 
Vi testade min gamla engelska sadel idag. Vanligtvis kör jag ju barbacka men då hon är allt annat än bekväm att trava på tar jag gärna sadel om vi ska köra lite mer distanser. Och min akademiska sadel är ju inte direkt lämpad för att rida ut i buskarna med... Så jag grävde fram den gamla allroundsadeln, hittade mot all förmodan en fungerande sadelgjord och dammade av ett av mina få engelska schabrak. Och sedan log jag stort när jag såg att allting passade! Så spännande, Leia har ju aldrig ridits med en sådan förut.
 
Den får faktiskt en stor tumme upp av både mig och Leia. Mina knän, som annars kan bli lite griniga av att rida med kortare läder, protesterade inte det minsta, jag kunde hänga med bra och Leia var nöjd över att piloten satt stilla på ryggen. Härligt! Nu kommer vi kunna njuta av våra uteritter än mer.
 
 
På tal om något helt annat är det roligt att se hur mörk hon har hållt sig hittills i vår. Hon har sedan februari-mars ätit magnesiumtillskott och alger mot kopparbrist, och det verkar hjälpa. Hon har ju fortfarande röda toner i päls och man, men jämför man med tidigare år är det en stor skillnad. Nu har vi justerat ännu lite mer i foderstaten och det ska bli spännande att se om vi kan få henne att bli sådär riktigt svart. Utsidan speglar ju verkligen insidan, och jag vill såklart att min lilla häst ska må bra inifrån och ut.



Välkommen!

Mitt namn är Norah Kohle och jag kommer från Kungsbacka där jag driver företaget Häst i Balans. Jag jobbar med både mina egna hästar och mina elever för att finna harmoni och balans mellan häst och människa, så att samvaron blir trygg och spännande för båda parter.

Har tre hästar vid namn Conny, Coolman och Leia som du kan läsa mer om på deras respektive sidor.

Vill du träna för mig?

Till mig är du välkommen oavsett om du är intresserad av ridning, markträning, körning, trickträning etc. Inriktning är för mig inte det viktiga, utan att skapa en förståelse mellan individerna vilket sedan kan utvecklas åt det håll man önskar.

På min hemsida kan du läsa mer om mig och de tjänster jag erbjuder. Än en gång, varmt välkommen hit och hör gärna av dig om du har frågor!

Hemsida | Facebook | Instagram


Follow on Bloglovin

RSS 2.0