Orädd eller modig?

Rädslor är något jag får handskas med en hel del i mitt jobb. Först och främst är det mycket rädslor hos hästar jag jobbar med, men det blir även en del människor med olika rädslor jag får privilegiet att hjälpa. Det är lite klurigt det där med rädsla, en väldigt ursprunglig och primitiv instinkt. Och något som ju kan variera enormt från individ till individ.
 
Att ha förståelse för detta, att alla har olika rädslor och hanterar rädslorna på olika sätt, är steg ett för att kunna hjälpa - antingen sig själv eller någon annan. Man kan inte säga till någon som är rädd att bara "ta tag i sig själv" eller "kom över det". Oavsett om det handlar om en rädsla för höjder, spindlar, vatten, flygplan, trånga utrymmen, ormar, plastpåsar eller traktorer. Ingen rädsla är mer på riktigt än en annan och ingen ska behöva tas på mindre allvar än en annan. Känner jag rädsla är det äkta och ska tas på allvar.
 
Jag själv får ofta höra att jag verkar vara en så orädd person, som utsätter mig för allt möjligt och inte tvekar inför utmaningar. Det är inte sant att jag är orädd. Jag har en massa saker jag är väldigt rädd för. Och jag har aldrig sett mig som en modig person, alls, just eftersom det finns mycket som får pulsen att stiga hos mig. Men så insåg jag att att vara modig inte har något alls med att vara orädd att göra. Nej, det handlar om att vara rädd... men våga ändå.
 
 
För drygt en månad sedan kom jag hem från Nya Zeeland, som ju är ett riktigt äventyrsland. Där fick jag möta en hel del av mina rädslor. Det började med en grottklättring, där jag praktiskt taget fick kräla mig fram genom bergsspringorna så gott det gick med händer, fötter, armbågar och knän. Det var så trångt och ojämnt att ett felsteg lätt kunnat leda till att jag ramlat och fastnat. Och jag har klaustrofobi... Hade jag vetat om att grottan såg ut så innan jag gick in, hade jag troligtvis backat ur. Men tur var väl det att jag var ovetande, för jag lärde mig otroligt mycket om mig själv och rädslehantering där nere i beckmörkret.
 
Genom att känna rädslan komma, acceptera den, och låta adrenalinet driva kroppen kunde jag avleda den otäcka känslan och istället vända den till en styrka. Och vilken kick att känna att jag klarade av det!
 
Jag hoppade även bungy jump. Det har jag aldrig ens övervägt att utsätta mig själv för tidigare, men det kom bara till mig att det var en grej jag skulle göra. När jag klättrade runt i grottorna tänkte jag på hoppet jag skulle göra någon dryg vecka senare. Plötsligt kändes det som en promenad i parken, hur enkelt som helst! Höjdrädd är jag inte, men känslan av att falla har jag aldrig tyckt om. Men jag insåg att eftersom jag med min egen styrka och koordination och balans fixade att ta mig igenom klättringen, skulle bungy jump inte vara något i jämförelse. Där handlar det ju bara om att släppa kontrollen och hoppa.
 
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte ens fick lite hjärtklappning när jag stod på avsatsen och skulle kasta mig ut. Inte det minsta! Jag blev väldigt förvånad över min egen reaktion, men förstod att jag hade lyckats ta mig över den tröskeln.
 
Jag som ser på allt ur en psykologisk synvinkel sitter som och gnuggar händerna över hur intressant detta är. Snacka om att tankar och känslor är kraftfulla redskap! Och hur mycket vi kan åstadkomma om vi lär känna oss själva och hur vi kan styra våra instinkter.
 
Det går såklart att applicera på hästhantering också. Jag kräver inte av mina hästar att de ska vara orädda, men jag vill att de ska vara modiga nog att våga testa ändå. Ordet omöjligt finns nog inte riktigt i mitt vokabulär... Och därför utsätts också mina hästar för lite av varje. Det är min bestämda uppfattning att ju fler rädslor mina hästar tar sig igenom med min support, desto starkare blir vårt band. Sedan just vad för rädsla det handlar om är ganska oviktigt i sammanhanget. Att jag tränar med eld handlar inte om att jag förbereder dem inför en eventuell eldsvåda i stallet, utan helt enkelt att vi tar ett steg till och tränar med ytterligare skrämmande objekt.
 
 
Conny är en ganska cool kille när det kommer till föremål, hans rädslor är mer inre demoner som visar sig i vissa miljöer. Något vi däremot fått jobba en del med är hans rädsla för vagnen.
 
Jag körde in honom för ganska många år sedan, det var en lugn inkörning utan komplikationer och han var trygg i alla steg på vägen. Han var som klippt och skuren för körning och tyckte det var kanonkul att dra vagnen! Tills vi råkade ut för en olycka för snart sex år sedan. Han blev biten av en monsterinsekt när vi var ute och travade, vilket ledde till att han började bocka, vi for ut i ett fält, vagnen välte, skaklarna slets av och Conny skenade hem med skaklar, draglinor och tömmar slängande runt benen. Efter detta var vi båda rätt omtumlade och jag var inte särskilt sugen på att ta upp körningen igen. Så det drog ut på tiden innan jag fick lagat vagn och sele, och ett år hade hunnit gå innan vi kom igång att jobba med rädslan.
 
Conny hade då ingen som helst lust att bli körd igen. Det kan man ju förstå. Bara åsynen av vagnen fick honom att skygga undan, men med mycket arbete och tålamod blev han trygg nog att spännas för igen. Men som sagt... jag var inte vidare intresserad på att sätta mig i vagnen igen. Så åren efter olyckan har vi kört väldigt sparsamt. Vi har kunnat ge oss ut på turer, men varken jag eller Conny har njutit särskilt mycket av det.
 
Nu, med mina nya erfarenheter i bagaget, blev jag nyfiken på att testa igen. Så idag har vi kört. Och vet ni vad... det var den tryggaste körturen på sex år! Jag satt avslappnat lutad mot ryggstödet, Conny knatade på och Iso härjade omkring runt oss. Verkligen intressant...
 
 
Nu är min vagn dessvärre ganska dålig och lämpar sig egentligen inte för mer än skritt på våra vägar, så jag tror inte att vi kommer köra särskilt ofta i framtiden heller. Men jag får ju säga att den här upplevelsen var riktigt stärkande för oss båda och ni kan tro att Conny var nöjd när han skrittade in på gårdsplanen igen! Han var så avslappnad att han stannade till innan vi ens kommit fram, och när jag väl stigit ur vagnen stod han och frustade och slickade sig om munnen i flera minuter.
 
Tankekraften är allt. Jag är fortfarande inte orädd... ;) men har numer en helt annan uppfattning om hur mina egna rädslor fungerar. Och insikt om sig själv är ju alltid nyttigt när man ska hjälpa andra. Oavsett om det handlar om andra människor eller fyrbenta vänner!

Neapocalypse och tinkerhästen Clooney ・゚♥
Postat 2015-02-16 / 20:16:35. URL: http://neapocalypse.se

Verkligen intressant!! Jag själv tycker det är jätteläskigt att rida. Varenda sekund på hästryggen är jag rädd att hästen ska stelna till, bli rädd, hoppa upp i luften, vända, stegra, bocka, etc etc. Clooney har aldrig gjort det men jag är ändå rätt. Det värsta är nog om han hade skenat.. det är jag riktigt rädd för. :(

Svar: Jobbigt.. :( Hoppas att du får ordning på det så småningom!
Norah Kohle {Horse Balance}

Johanna
Postat 2015-02-18 / 07:25:15. URL: http://walkyria.blogg.se

Åh vilket fantastiskt inlägg!


Kommentera inlägget här:



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:



Välkommen!

Mitt namn är Norah Kohle och jag kommer från Kungsbacka där jag driver företaget Häst i Balans. Jag jobbar med både mina egna hästar och mina elever för att finna harmoni och balans mellan häst och människa, så att samvaron blir trygg och spännande för båda parter.

Har tre hästar vid namn Conny, Coolman och Leia som du kan läsa mer om på deras respektive sidor.

Vill du träna för mig?

Till mig är du välkommen oavsett om du är intresserad av ridning, markträning, körning, trickträning etc. Inriktning är för mig inte det viktiga, utan att skapa en förståelse mellan individerna vilket sedan kan utvecklas åt det håll man önskar.

På min hemsida kan du läsa mer om mig och de tjänster jag erbjuder. Än en gång, varmt välkommen hit och hör gärna av dig om du har frågor!

Hemsida | Facebook | Instagram


Follow on Bloglovin

RSS 2.0