Stockholm - hör upp!

 
 
Det område som efterfrågat träning överlägset mest genom åren, det är Stockholm. Av olika anledningar har jag aldrig fått till det att åka upp tidigare, men nu har chansen kommit!
 
Runt slutet av april kommer jag kunna utgå från Västerås och erbjuda träningar i Västerås/Stockholm med omnejd. Först och främst åker jag till er som vill boka hel- eller halvdagar, men det kan även finnas utrymme för vissa "strötimmar". Om det är någon som har eller kan tipsa om en anläggning som kan fungera som samlingsplats skulle det underlätta stort!
 
Är du intresserad av att vara med? Skicka ett mail till info@norahkohle.se och märk det "Träning Stockholm". Berätta var du finns, hur lång träning du är intresserad av och om du har möjlighet att ta dig till en samlingsplats med din häst alternativt själv kan erbjuda en anläggning. Det är även bra för mig att veta om du kan vardagar och/eller helger. Intresseanmälan är inte bindande.
 
Jag ser fram emot att höra av er. :)
 
Bilderna i det här inlägget tog Amanda på oss i tisdags. Ni hittar fler HÄR!

Leia den 22 februari

Följa med böjning och avslappning.
 
... och i trav.
 
Backa med lätthet och positivitet.
 
Karameller till duktiga hästar!
 
Leias räser-à-la-ponny kan vara det sötaste någonsin.
 
Jag har alltid trogen publik när jag grejar i paddocken...
 
Bergsgeten.
 
Spagat - äntligen mot klassisk bugning! Det har varit väldigt svårt för Leia att veta hur hon ska göra med kroppen, men nu börjar det lossa.
 
Mer karameller.
 
Buga.
 
Kompliment Leia-special...
 
Ligga ner i gruset verkar inte vara läbbigt längre, utan tvärtom ganska mysigt.
 
Spela död... Fast döda hästar tjuvkikar inte, Leia!
 
Sitta tjusigt är Leias paradgren.

Besök från Dalarna

Idag hade vi besök av Amanda som ville se mig jobba med hästarna och ställa lite frågor. Jag tycker att det är jätteroligt när folk är intresserade av det jag gör och vill komma och besöka oss. Dessvärre har jag inte riktigt tid att ta emot alla, men då och då gör jag det och det är alltid trevligt.
 
Hästarna var på gott humör och speciellt Conny som mest varit ute i skogen på sistone njöt ordentligt av att få jobba lite "ordentligt". Hmmm, han håller nog inte riktigt med om att Leia ska få ta över "hans" arbete, som jag skrev om i förra inlägget. ;) Vi visade även upp lite ridning och jag blev riktigt imponerad av honom. Galoppen är som jag pratat om förut svår för honom, får vi till en bra fattning och han har god energi räcker det ungefär ett varv, sedan faller han ur och orkar inte hålla tretakten längre. Blir det en dålig fattning är det hej kom och hjälp mig från början... Men idag kändes han hur stark som helst, lugna fina runda fattningar och en trevlig form under galoppen. Även enkla byten med halter gick hur tjusigt som helst.
 
Amanda fick testa på att tricka lite med honom. Conny var en riktig gentleman och ställde glatt upp. :)
 

Inspiration och behandlingar

Jag har fått en riktig nytändning när det gäller träningen med Leia. Jag blev så vansinnigt inspirerad under en lektion jag höll tidigare i veckan, att jag bara ville ge mig hem och träna med Leia direkt. Hur härligt är inte det egentligen - kära elever ni ska veta att jag lär mig minst lika mycket som ni under våra lektioner. :) Det är väldigt sällan jag kommer hem utan någon form av ny reflektion eller upptäckt.
 
Så i onsdags hade vi ett riktigt toppenpass. Jag ska försöka bli lite mer strukturerad med träningen, försöka att faktiskt hålla mig till en plan och inte bara "flumma" så mycket. Det kan ju faktiskt vara organiserat och seriöst och roligt på samma gång. Sedan är det också så att jag insett och accepterat att det finns mycket jag och Conny inte komma kunna uppnå tillsammans. Vi har en lång väg kvar att gå tillsammans men hans bakgrund, hälsa och ålder kommer att vara hindrande för en del saker. Jag har egentligen inga problem med det, vi har åstadkommit mer än jag kunde drömma om när vi först möttes och ärligt talat njuter jag så mycket mer av att bara härja runt i skogen med honom. Därmed inte sagt att vi "gett upp" allt vad trick och frihetsdressyr och så vidare heter, men att vi gör det på en lite mer sporadisk nivå.
 
Nu flöt jag iväg men vad jag ville komma till är att en del av de mål jag hade tillsammans med Conny kommer Leia få ta över. Jag har ju alltid drömt högt med henne också, men det har varit lite mer "lekstuga" om man nu får säga så. ;) Hon blir ju faktiskt åtta i år (herregud), så det börjar väl bli dags att kavla upp ärmarna och sätta fart med träningen...
 
I alla fall. Vår session i onsdags var riktigt trevlig och vi tog många kliv framåt på bara ett pass. Hon är ju verkligen en fröjd att jobba med den där donnan, även om hon är väldigt olik Conny och därmed tvingar mig att tänka på ett helt annat sätt. Förhoppningsvis kan jag se till att ordna lite film eller bilder snart, där man ser vår nuvarande nivå.
 
Igår var det Connys tur, jag hade en ledig dag och vi tog därför en riktig långtur tillsammans med Iso. Tre timmar var vi ute! Det blir såklart mestadels skritt med tanke på att han fortfarande är under igångsättning, men en rejäl runda var vi ute på.
 
 
Idag har hästarna fått behandling av kinesiolog Marita Piela.
 
Leia var först ut och hon var överlag bra. Lite sned i bakdelen - men det är ju tyvärr så hon ser ut och något hon kommer få leva med. Maritas behandlingar har varit till enormt stor hjälp och idag märks det bara en liten ojämnhet under arbete. Vi har även fått tillskott i form av magnesium, vilket bör hjälpa henne att ta upp koppar bättre och därmed få bukt på hennes röda päls som dyker upp fram mot våren.
 
Coolman var även han helt okej. Gamle mannen gör ju inte många knop utan lever sitt sköna pensionärsliv i hagen. Han tunnade ur en del nu när det var så kallt, så vi har fått stödfodra lite. Vi fick nu även MSM som bland annat ska hjälpa till mot lite stela leder.
 
Conny har ju varit halt och hade därför mer att ta tag i. Muskelskadan lokaliserades snabbt och det var även tydligt att stelheten spridit sig över stora delar av bogen, upp mot nacken och manken. Marita drog och knådade och gnuggade länge och Conny verkade både njuta och tycka att det var lite jobbigt. Men han gick med på allt och testade sin nya rörlighet flera gånger, så han var nog rätt nöjd och tacksam för hjälpen ändå! Nu ska det bli mycket stretching, mjukgörande arbete och försiktig klättring för att komma back on track igen.
 
Än en gång är jag så oerhört glad för trickträningen då vi nu har nytta av tricken på flera sätt. Istället för att bara kunna dra lite i benen på honom har vi flera övningar han kan utföra där det blir tydligt för mig hur han använder sina muskler, vart det tar stopp och hur det gradvis blir bättre. För att inte tala om att trick-hästarna blir väldigt medvetna om hur de använder sin kropp och därmed till stor del hjälper till själva.
 
Det finns speciellt tre trick jag kan rekommendera alla att lära sina hästar. Det är bergsgeten, klassisk bugning och yoga. Tre trick som stretchar stora delar av hästen kropp och som hjälper till att hålla dem starka, smidiga och mjuka i musklerna.
 
(Klicka bilderna för att se dem i större format.)

Orädd eller modig?

Rädslor är något jag får handskas med en hel del i mitt jobb. Först och främst är det mycket rädslor hos hästar jag jobbar med, men det blir även en del människor med olika rädslor jag får privilegiet att hjälpa. Det är lite klurigt det där med rädsla, en väldigt ursprunglig och primitiv instinkt. Och något som ju kan variera enormt från individ till individ.
 
Att ha förståelse för detta, att alla har olika rädslor och hanterar rädslorna på olika sätt, är steg ett för att kunna hjälpa - antingen sig själv eller någon annan. Man kan inte säga till någon som är rädd att bara "ta tag i sig själv" eller "kom över det". Oavsett om det handlar om en rädsla för höjder, spindlar, vatten, flygplan, trånga utrymmen, ormar, plastpåsar eller traktorer. Ingen rädsla är mer på riktigt än en annan och ingen ska behöva tas på mindre allvar än en annan. Känner jag rädsla är det äkta och ska tas på allvar.
 
Jag själv får ofta höra att jag verkar vara en så orädd person, som utsätter mig för allt möjligt och inte tvekar inför utmaningar. Det är inte sant att jag är orädd. Jag har en massa saker jag är väldigt rädd för. Och jag har aldrig sett mig som en modig person, alls, just eftersom det finns mycket som får pulsen att stiga hos mig. Men så insåg jag att att vara modig inte har något alls med att vara orädd att göra. Nej, det handlar om att vara rädd... men våga ändå.
 
 
För drygt en månad sedan kom jag hem från Nya Zeeland, som ju är ett riktigt äventyrsland. Där fick jag möta en hel del av mina rädslor. Det började med en grottklättring, där jag praktiskt taget fick kräla mig fram genom bergsspringorna så gott det gick med händer, fötter, armbågar och knän. Det var så trångt och ojämnt att ett felsteg lätt kunnat leda till att jag ramlat och fastnat. Och jag har klaustrofobi... Hade jag vetat om att grottan såg ut så innan jag gick in, hade jag troligtvis backat ur. Men tur var väl det att jag var ovetande, för jag lärde mig otroligt mycket om mig själv och rädslehantering där nere i beckmörkret.
 
Genom att känna rädslan komma, acceptera den, och låta adrenalinet driva kroppen kunde jag avleda den otäcka känslan och istället vända den till en styrka. Och vilken kick att känna att jag klarade av det!
 
Jag hoppade även bungy jump. Det har jag aldrig ens övervägt att utsätta mig själv för tidigare, men det kom bara till mig att det var en grej jag skulle göra. När jag klättrade runt i grottorna tänkte jag på hoppet jag skulle göra någon dryg vecka senare. Plötsligt kändes det som en promenad i parken, hur enkelt som helst! Höjdrädd är jag inte, men känslan av att falla har jag aldrig tyckt om. Men jag insåg att eftersom jag med min egen styrka och koordination och balans fixade att ta mig igenom klättringen, skulle bungy jump inte vara något i jämförelse. Där handlar det ju bara om att släppa kontrollen och hoppa.
 
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte ens fick lite hjärtklappning när jag stod på avsatsen och skulle kasta mig ut. Inte det minsta! Jag blev väldigt förvånad över min egen reaktion, men förstod att jag hade lyckats ta mig över den tröskeln.
 
Jag som ser på allt ur en psykologisk synvinkel sitter som och gnuggar händerna över hur intressant detta är. Snacka om att tankar och känslor är kraftfulla redskap! Och hur mycket vi kan åstadkomma om vi lär känna oss själva och hur vi kan styra våra instinkter.
 
Det går såklart att applicera på hästhantering också. Jag kräver inte av mina hästar att de ska vara orädda, men jag vill att de ska vara modiga nog att våga testa ändå. Ordet omöjligt finns nog inte riktigt i mitt vokabulär... Och därför utsätts också mina hästar för lite av varje. Det är min bestämda uppfattning att ju fler rädslor mina hästar tar sig igenom med min support, desto starkare blir vårt band. Sedan just vad för rädsla det handlar om är ganska oviktigt i sammanhanget. Att jag tränar med eld handlar inte om att jag förbereder dem inför en eventuell eldsvåda i stallet, utan helt enkelt att vi tar ett steg till och tränar med ytterligare skrämmande objekt.
 
 
Conny är en ganska cool kille när det kommer till föremål, hans rädslor är mer inre demoner som visar sig i vissa miljöer. Något vi däremot fått jobba en del med är hans rädsla för vagnen.
 
Jag körde in honom för ganska många år sedan, det var en lugn inkörning utan komplikationer och han var trygg i alla steg på vägen. Han var som klippt och skuren för körning och tyckte det var kanonkul att dra vagnen! Tills vi råkade ut för en olycka för snart sex år sedan. Han blev biten av en monsterinsekt när vi var ute och travade, vilket ledde till att han började bocka, vi for ut i ett fält, vagnen välte, skaklarna slets av och Conny skenade hem med skaklar, draglinor och tömmar slängande runt benen. Efter detta var vi båda rätt omtumlade och jag var inte särskilt sugen på att ta upp körningen igen. Så det drog ut på tiden innan jag fick lagat vagn och sele, och ett år hade hunnit gå innan vi kom igång att jobba med rädslan.
 
Conny hade då ingen som helst lust att bli körd igen. Det kan man ju förstå. Bara åsynen av vagnen fick honom att skygga undan, men med mycket arbete och tålamod blev han trygg nog att spännas för igen. Men som sagt... jag var inte vidare intresserad på att sätta mig i vagnen igen. Så åren efter olyckan har vi kört väldigt sparsamt. Vi har kunnat ge oss ut på turer, men varken jag eller Conny har njutit särskilt mycket av det.
 
Nu, med mina nya erfarenheter i bagaget, blev jag nyfiken på att testa igen. Så idag har vi kört. Och vet ni vad... det var den tryggaste körturen på sex år! Jag satt avslappnat lutad mot ryggstödet, Conny knatade på och Iso härjade omkring runt oss. Verkligen intressant...
 
 
Nu är min vagn dessvärre ganska dålig och lämpar sig egentligen inte för mer än skritt på våra vägar, så jag tror inte att vi kommer köra särskilt ofta i framtiden heller. Men jag får ju säga att den här upplevelsen var riktigt stärkande för oss båda och ni kan tro att Conny var nöjd när han skrittade in på gårdsplanen igen! Han var så avslappnad att han stannade till innan vi ens kommit fram, och när jag väl stigit ur vagnen stod han och frustade och slickade sig om munnen i flera minuter.
 
Tankekraften är allt. Jag är fortfarande inte orädd... ;) men har numer en helt annan uppfattning om hur mina egna rädslor fungerar. Och insikt om sig själv är ju alltid nyttigt när man ska hjälpa andra. Oavsett om det handlar om andra människor eller fyrbenta vänner!

Äntligen!!

Igår var det äntligen dags, Conny skulle få ta en liten galopp med mig. Som vi längtat, båda två! Han har ju gått ute i stor hage under hela sin konvalescens och har därmed lekt och galopperat fritt trots att han varit i vila. Men det blir ju lite annat att få ge sig ut i skogen och galoppera på mjuka grusvägar... Och vi njöt! Han var otroligt lugn och balanserad, eget driv framåt men med en tydlig broms när jag bad om det. Såå härligt! Nu hoppas hoppas hoppas jag för allt vad jag är värd att han håller sig frisk framöver, så att vi kan börja bygga upp styrka och uthållighet igen.
 



Välkommen!

Mitt namn är Norah Kohle och jag kommer från Kungsbacka där jag driver företaget Häst i Balans. Jag jobbar med både mina egna hästar och mina elever för att finna harmoni och balans mellan häst och människa, så att samvaron blir trygg och spännande för båda parter.

Har tre hästar vid namn Conny, Coolman och Leia som du kan läsa mer om på deras respektive sidor.

Vill du träna för mig?

Till mig är du välkommen oavsett om du är intresserad av ridning, markträning, körning, trickträning etc. Inriktning är för mig inte det viktiga, utan att skapa en förståelse mellan individerna vilket sedan kan utvecklas åt det håll man önskar.

På min hemsida kan du läsa mer om mig och de tjänster jag erbjuder. Än en gång, varmt välkommen hit och hör gärna av dig om du har frågor!

Hemsida | Facebook | Instagram


Follow on Bloglovin

RSS 2.0