Conny på tur

Välkomna att hänga med mig och Conny på en uppiggande tur ut i naturen! Repet som hänger runt halsen ibland är ett "nödkoppel" till Iso som jag växlar mellan att ha runt halsen och hålla i handen, det är därför det hänger så löst. Och angående hjälmen som jag vet att folk älskar att påpeka... Ja den ligger kvar i stallet. Jag försöker inte sprida något budskap eller sticka en nagel i ögat på folk, det handlar bara om lathet på min sida. Inget jag rekommenderar till andra. :)
 
Med det sagt; enjoy!
 

Paddockpass

I onsdags hände något sensasionellt. Jag och Conny hade ett träningspass i paddocken! När hände det senast, det minns jag inte ens. De senaste månaderna har vi ju som jag skrivit mest hållt oss i skogen.
 
Det började med att han var ovanligt sällskaplig när var ute och fixade i lösdriften. Han kom promenerande från långt ute i hagen och stod tätt intill mig medan jag mockade. Det är inte helt vanligt för att vara Conny, han är något av en ensamvarg och har inga problem att stå helt själv ute i hagen. Men nu ville han absolut vara med och propsade på att få följa med ut i stallet när jag var klar.
 
Det blev ett ridpass med fokus på att mest checka av vår nuvarande nivå. Mentalt satt allt klockrent, men fysiskt är han såklart inte så vältränad. Vi behöver öka upp rörligheten i bogarna i kombination med avslappning i nacken, och få in den laterala böjningen i galoppen. I övrigt ligger vi på en väldigt trevlig nivå om jag får säga det själv!
 
Vi lekte med en typ av enkla byten. Just fattningar är något Conny har svårt för med sin fysik, men han jobbade på riktigt bra. Lugna fattningar, helt ok bärighet och framförallt en positiv inställning!
 

Smackningar - vad ger det egentligen?

Jag sprang över en gammal text jag publicerat på ett annat ställe tidigare. Den känns fortfarande relevant, så jag delar den här också. :)
 
Det finns en sak jag noterar lite oftare än annat hos nya elever – smackningar. Eftersom vi människor är en pratande art, känns det naturligt för oss att kommunicera genom ljud. Vi smackar lite i tid och otid, gärna och ofta. Men hjälper smackningen egentligen, och vad är det vi säger till våra hästar i form av smackningarna?
 
Hästar kommunicerar huvudsakligen inte genom rösten, utan via kroppspråk och energier. Men de har ett par olika läten; i huvudsak skriande, brummande, gnäggning, knorrande samt frustning.
 
Skriandet används som en markering. Det kan vara ett sto som markerar till en hingst/valack att hon vill bli lämnad ifred, eller som en signal vid nya möten som betyder ungefär ”Iih, detta är både spännande och frustrerande!”. Brummandet är hästars vänskapliga hälsning. Det kan handla om två kompisar som återförenas, ett sto som pratar med sitt föl eller en hälsning när man närmar sig i hagen/boxen. Gnäggningen är gäll och kan höras på långt avstånd. Den används i huvudsak då hästen är separerad från sin flock och försöker kommunicera med dem. Att hästen knorrar är ett tecken på eventuell fara. Genom knorrningen/fnysningen rensar hästen sina luftvägar och blir redo att agera, det är också ett sätt att varna flocken. Slutligen, frustningen är ett tecken på välmående. Hästen kan frusta när spänningar släpper, när han äter eller leker.
 
Men inget av dessa ljud driver hästen framåt. Så hur kommer det sig att vi använder smackningar i det syftet?
 
 
Om jag får lov att spekulera, så tror jag att det är så enkelt som att människan kommit på att hästen ökar på för olika ljud. Vi har sedan lärt oss vad vi kan göra för ljud genom munnen, och smackningen är uppfunnen. Man behöver oftast inte heller lära hästen vad smackningen betyder, av någon anledning förstår de ändå.
 
Men jag kan inte säga att smackningen är särskilt effektiv i alla lägen. Jag ser ofta människor som försöker tagga igång sina hästar med diverse smackningar och viftningar, sällan med gott resultat. Ändå fortsätter vi att smacka och smacka – för vi tänker att det hjälper.
 
Jag tror absolut att man kan lära hästar vad olika ljud betyder. Om jag tar mina egna hästar som exempel travar de för ”tt, tt, tt” med tungan i gommen och galopperar för ett pussljud. Men detta handlar om ren inlärning, ingenting som kommer naturligt.
 
Smackningen däremot, vad gör den? Jag skulle säga att via smackningarna kan vi uppmuntra den tankebana hästen är inne på just nu. Det är därför vissa hästar svarar suveränt på smackningen, medan andra ignorerar den fullständigt.
 
Säg att vi har en väldigt framåt häst, som helst skulle springa dagarna i ända. Dess tankar är alltid inställda på rörelse framåt. En smackning uppmuntrar dessa tankar, och hästen ökar. En mer bekväm häst däremot, har oftare tankarna inne på att stå stilla. Rörelse är ingenting som kommer naturligt. Smackar vi åt en sådan häst, uppmuntrar vi egentligen tankarna på att röra sig långsammare! Så genom att vi driver på med kroppen men smackar med munnen, ger vi hästen två budskap. Vårt kroppspråk talar till hästens kropp, våra läten talar till hästens tankar…
 
Vi kan ta ryggningen som ett exempel. Man hör sällan folk smacka åt sina hästar då de försöker backa dem, helt enkelt därför att vi är så inställda på att smacka = öka framåt. Och det är alldeles riktigt, de flesta hästar undviker helst backningen om de kan därför att den är jobbig. Smackar vi då vi försöker backa en motsträvig häst, kommer vi uppmuntra tanken framåt. Har vi däremot lärt in backningen på ett sätt så att hästen VILL backa, kan vi utan problem använda smackningen för att be hästen anstränga sig lite till.
 
Ett annat exempel är inkallning. Det är inte helt ovanligt att man smackar för att få hästen att komma till en. Problemet är bara – vi smackar alldeles för tidigt. Smackningen kan vara ett utmärkt redskap för att lära hästen att komma snabbare, men grunden måste sitta först! Först när hästens tankar är fullständigt inställa på att komma till oss, kan vi uppmuntra genom att smacka.
 
Återigen – vårt kroppspråk talar till hästens kropp. Våra smackningar talar till hästens tankar. Se till att dessa två signaler säger samma sak!

Rök blir till eld

 
I helgen hade vi Lina Malmqvist här som tog många helt fantastiska bilder på mig och hästarna. På lördagskvällen stod en "eldfotografering" på schemat, vilket skulle bli väldigt intressant då Conny bara sett eld ett par gånger tidigare. Och då alltid i små flammor i dagsljus. Nu hade vi en eldstav med stora brinnande lågor i varje ände, och när mörkret sänkte sig upplevdes de som än mer kraftfulla.
 
Vi började med en rökpatron, vilket Conny nu börjar vänja sig vid. Röken är väldigt oberäknelig och blåser fram och tillbaka lite hur som helst, vilket man såklart kan bli misstänksam mot. Men nu är det inte mer än att han tittar till lite, och har därefter inga som helst problem att stå över patronen om det skulle vara så.
 
Så var det dags för elden. Jag har nu en ny typ av veke som brinner bättre, större, längre och mer högljutt. När elden tog fart på riktigt visade Conny lätt osäkerhet (i form av ett höjt huvud och spetsade öron), men inom någon minut var han cool igen. Som jag skrev häromdagen räcker det oftast för mig att visa att allt är ok, så lugnar han sig också.
 
 
Jag kunde svinga staven runt honom, rida med den och hålla den både högt och lågt. När vi tog galopp och elden började fräsa ordentligt av fartvinden vinklade han inte ens ett öra. Conny är hur häftig som helst! Och bilderna likaså.. :)
 
Observera att jag INTE rekommenderar att "leka med eld" om man inte är väldigt säker på vad man ska göra. Jag har vänner som arbetar med det här professionellt som hjälpt mig med bra material, eldsäkerhet och hantering av eldstav. Vill man träna med sin häst är rökpatroner en bra och säker början, därefter kan det räcka gott och väl att låta hästen se en marschall eller mindre eldkorg. All typ av miljöträning förbereder hästen bättre för nya upplevelser - även sådana som inte har med varandra att göra. Får hästen upptäcka att du kan reda ut alla situationer och alltid lyckas hjälpa honom/henne att känna sig säker, lägger ni en bra och stadig grund inför framtida störningar.
 

Återförsäljare

 
Det är viktigt för mig med bra utrustning och därför vill jag även kunna erbjuda mina kunder redskap som jag själv är nöjd med och trivs med att använda. En repgrimma ska i mina ögon vara mjuk, smidig och med bra passform.
 
Jag har bytt nyligen leverantör av repgrimmor och är numer återförsäljare åt PlayLoveLearn. Detta innebär bland annat kortare leveranstider för mig och framförallt ett billigare pris för mina kunder. Grimmorna kostar nu 220 kr, de säljs på plats och jag har som vanligt med mig ett litet lager när jag är ute och tränar.



Välkommen!

Mitt namn är Norah Kohle och jag kommer från Kungsbacka där jag driver företaget Häst i Balans. Jag jobbar med både mina egna hästar och mina elever för att finna harmoni och balans mellan häst och människa, så att samvaron blir trygg och spännande för båda parter.

Har tre hästar vid namn Conny, Coolman och Leia som du kan läsa mer om på deras respektive sidor.

Vill du träna för mig?

Till mig är du välkommen oavsett om du är intresserad av ridning, markträning, körning, trickträning etc. Inriktning är för mig inte det viktiga, utan att skapa en förståelse mellan individerna vilket sedan kan utvecklas åt det håll man önskar.

På min hemsida kan du läsa mer om mig och de tjänster jag erbjuder. Än en gång, varmt välkommen hit och hör gärna av dig om du har frågor!

Hemsida | Facebook | Instagram


Follow on Bloglovin

RSS 2.0