Solvindar

Västkusten har verkligen bjudit på härligt väder de senaste dagarna. Även idag skiner solen och skogen var full med vitsippor. Jag njuter!
 
Som planerat blev det en tur till galoppbanan. På vägen dit kändes Conny riktigt avslappnad men framåt - det är som jag skrivit förut en svår balans för honom. Framåtbjudning slår gärna över i stress och avslappning leder lätt till att han blir loj. Men idag var han alltså väldigt balanserad, höjde energin när jag kortade upp tyglarna och slappnade av så fort jag längde ut dem igen. Mina hästar är väl lite tvärt emot det "normala" där, då de tar kortad tygel som en signal på att vi snart ska röra på oss. Medan lång tygel betyder att vi bara ska lunka på, så då kan man lika gärna koppla av. När jag säger kortad tygel menar jag dock inte en tygel med konstant kontakt - utan enbart att jag är mer i beredskapsläge. 

Väl på banan tog vi det första varvet i vänstergalopp och tog det väldigt lugnt och kontrollerat. Han fick jobba på i en samlad galopp med varierad hög och låg form, och även om det märktes att han tyckte det var jobbigt tappade han aldrig takten i galoppen. Det märks tydlig skillnad så fort vi kommer igång mer med träningen!

Det andra varvet tog vi i ta-vilken-du-vill-galopp och var överlag mer "totally out of control". Med andra ord fick han springa på som han själv önskade och så hängde jag bara med. Till min stora glädje och förvåning växlade han mellan vänster och höger galopp, istället för att bara köra på höger som standard. Han varvade också räserspring med avslappnad galopp i låg form och saktade självmant in på ställena vi brukar skritta vid. Avslappning och balans vid högre fart är så oroligt svårt för många hästar, Conny inkluderad. Det triggar så lätt flyktinstinkten och därför går de snabbt in i "överlevnads-mode". 
 
Tillbaka vid stallet körde vi igenom stretchingprogrammet och precis som förra gången syntes det lite ojämnheter. Höger yoga är svårare än vänster och vänster bakben hamnar lite utanför ramen vid bergsgeten. Dessutom är den klassiska bugningen ganska jobbig för honom nu. Som jag skrivit förut är det himla bra med de här övningarna vi gör efter varje pass, då utvecklingen blir så tydlig.
 
Idag var debuten för Iso på galoppbanan. De är ett bra par, mina två blondiner! Jag tror att de trivs med varandras sällskap när vi är ute såhär tillsammans.
 
 

Beridet bågskytte - film

 
En kort film från gårdagens träning. Det "traditionella" inom beridet bågskytte är att man rider längs en bana och skjuter på tavlan. Men det tycker jag verkar lite tradigt, så vi kör "freestyle" såhär istället. Vilket dock gör att det blir lite svårare, eftersom jag måste hålla reda på var Conny springer i förhållande till tavlan samtidigt som jag siktar och skjuter... Men för att vara andra gången vi övar uppsuttet tyckte jag ändå att det gick rätt bra!
 
Och Conny, han är ju bara en sån pärla. Det har verkligen hänt något med honom de senaste åren. Han har verkligen landat, totalt liksom. Jag har alltid tänkt på honom som en ganska ömtålig häst, och det har han varit. Han har varit oändligt känslig, lättstött och stressad. Men inte längre. På Ailim skrev jag om hur det inte riktigt känns som ridning med Conny, utan som att vi blir till en. Det där är ju en sån fånig klyscha egentligen, men jag känner verkligen att det är det bästa sättet att beskriva oss. Min bästa vän och jag. ♥
 
Idag skiner solen och jag är ledig (från det praktiska arbetet åtminstone, det finns ju alltid bokföring och annat sånt roligt att ta tag i), så jag ska alldeles strax bege mig ut till hästarna. Tror det blir ett besök på galoppbanan med Conny idag. Om drygt en månad ska vi iväg och träna för Honza igen, så nu gäller det verkligen att komma i form!

En redig karl...

 
... det är Conny det! Vi njöt av sommarvärmen tillsammans idag och fick ett par riktigt härliga bilder på köpet. Han var på ett strålande humör och bjöd på en riktigt häftig galopp! Det är ju såklart motivationen som spelar roll - och just nu har vi den i massor rakt under fötterna. Gräs! För många är gräset en plåga, något som stjäl fokus och som ständigt orsakar fighter mellan häst och människa. Men kan man lära hästen att JA, du får äta men du får jobba lite för det! då har man den bästa motivatorn man kan få. Hästarna nästan skriker "kolla vad jag kan!" och då är båda sidor av ekipaget vinnare.
 
Vi sköt ett och annat skott med bågen också. Han är så himla duktig och en perfekt bågskyttehäst! Vill ni se lite fler bilder finns det även ett gäng på Ailim.
 
Conny säger "Kolla så duktigt jag kan passage! Det är så här det ska se ut!"
 

Leia - ingen riddarhäst direkt..

 
Idag var det dags! Jag skulle testa att skjuta med bågen från Leias rygg för första gången! Jag hade inga höga förväntningar, inte som med Conny där jag kunde galoppera runt utan träns allra första gången, men vi skulle i alla fall testa och se på vilken nivå vi låg. Leia är ingen lättmanövererad häst direkt, otroligt tungriden och det handlar hela tiden om att hon ska känna att det är lönt för henne att göra det man ber om. Lägg på en båge som ockuperar båda händerna och som stjäl fokus.. En liten utmaning!
 
Addera sedan att jag knappt tränat henne under våren, än mindre ridit. Dressyr uppsuttet, det har vi inte tränat sedan i höstas någon gång. Men det är det som är så bra med hästar i balans.. ;) .. det spelar ingen större roll om man inte är i toppform, det går oftast att ta vid där man slutade. Med den mentala biten menar jag då, fysiken spelar ju givetvis sin roll. I alla fall. Hon är otränad och omusklad men i övrigt precis som vanligt. Det vill säga, otroligt villig och lätt att arbeta med... OM hon är motiverad. Jag låter ridbilderna tala för sig själva, lite upp och ner och fram och tillbaka men det är så jag och Leia fungerar, det är den nivån vi är på.
 
 
Visst är hon söt i brunt träns förresten? Det är Connys egentligen och är aaaaningens trångt i käkremmen, men det funkar. Sen säga vad man vill om brunt träns till svart sadel men jag bryr mig faktiskt inte. Lite bohemiskt sådär. ;)
 
När vi trallat och kamelat runt en stund var det alltså dags att testa med bågen. Jag hade testskjutit från marken ett par gånger, och inte fått en enda reaktion. Så då kör vi då! tänkte jag. Spände bågen, siktade och släppte iväg pilen... Sen innan jag visste ordet av var vi vända åt motsatt riktning i full galopp och jag fattade inte ens vad som hände. Haha. Men av någon anledning fick jag inte ens höjd puls, utan slängde bara iväg bågen och försökte få fatt i en tygel. Så snart jag fått det, in på en liten volt och stanna. Leia är jäkligt cool med sånt, hon kan springa för sitt liv och sedan stanna och vara kolugn två sekunder senare. Ja, det handlar ju om träning såklart, en häst vill inte vara kvar i en spänd sinnesstämning utan föredrar givetvis att vara avslappnad om det är möjligt. Har de får lära sig att koppla av tillsammans med sin människa, söker de gärna efter den känslan även när de är stressade.
 
 
Åter till Leia. Så snart jag fått stopp hoppade jag av och ledde tillbaka henne. Sedan fick hon bekanta sig lite mer pilarna och bågen, innan jag testade att skjuta igen. Men Leia sa "nope" och galopperade upp till stallet. Det var bara att gå efter och hämta tillbaka henne... Än en gång, omedelbart lugn som en filbunke även om hon precis flytt i panik tvåhundra meter.
 
Kort och gott var Leia inget fan av bågskytte direkt. Hon är väldigt känslig om sitt huvud, även om jag får röra överallt och vifta runt henne utan att hon bryr sig. Det märktes främst när jag red löst förut, då jag använde pinnarna mot mulen för att förstärka styrningen om hon inte förstod (dvs, lätt knackning, inte mer än så). Detta gillade hon inte alls, så därför la vi lösridningen på hyllan en lång period. Sedan började jag utgå från bogen med pinnarna istället, och det förstod hon klockrent. Antagligen var det så att när jag släppte iväg pilen, trodde hon att det var en stick-mot-mulen fast gånger tretusen. Inte konstigt att hon stack...
 
Jag tror att om vi lägger ner lite tid med bågen kommer hon snart att vara lugn med den. Skojigt!! Nu har vi ett litet projekt att ta tag i. Här kommer actionbilderna. Enjoy. ;)
 

Vad vill ni se i bloggen?

Nu under helgen hoppas jag få lite nya bilder att bjuda på. Det ska vara helt underbart väder, så man får ju passa på!
 
Men först ska jag sticka iväg och jobba. Undertiden får ni gärna lämna en liten kommentar och berätta vad ni tycker är intressant att se i bloggen! Är det "dagens träning"-inlägg, vardagsbilder (telefonbilder mao), berättelser om hur vi kommit dit vi är idag, blickar i både bild- och filmarkivet etc..? Jag hade gärna levererat långa välskrivna texter och dagsfärska bilder till er varje dag men det är ju tyvärr inte genomförbart. Så, vad vill ni att bloggen fylls med?
 

Fågelsång och humlesurr

Är det inte en helt underbar dag idag?! I skrivande stund har vi 25 grader i solen och 18 i skuggan - rena sommaren. Jag har fortfarande en släng av förkylning, men en dag som denna kan man helt enkelt inte det låta stoppa en. Så jag har nu spenderat två ljuvliga timmar ute hos mina hästar och dagen blev precis så bra som jag hoppats på.
 
Leia volunterade och fick därför vara först ut idag. Nu har även hon börjat fälla lite, även om man drar typ tre drag med furminatorn och sen får man inte loss mer... Hon har nu återigen börjat bli röd på mage och bakben och jag kan verkligen inte förstå vad det är. Det var likadant förra våren under fällningen, sedan fram i juni försvann det och hon blev svart igen. Solblekning känns ju därför inte troligt speciellt inte då hon blir röd på "undersidan", utan snarare någon brist. Men på vad? Järn är en teori, men jag är långt ifrån säker... I vilket fall, hon visar inga andra symptom och är pigg och glad så det kan inte vara särskilt allvarligt.
 
Maj 2013.
 
Vi körde ett relativt kort men väldigt skojigt pass från marken. Vi började löst så att hon skulle få värma upp i sin egen takt, och det visade sig att madame var på bushumör. Mycket lätthet i framdelen och sprattlande ben idag! Jag utnyttjade detta när jag sedan tog på kapsonen för att arbeta för hand. Eftersom hon hade så mycket energi, passade det utmärkt att jobba med lite mer "schwunfulla" övningar. Bland annat tramp och galopp för hand. Nu har vi inte tränat på ett tag så därför hade hon såklart inte helt styrkan som krävdes, men finns bara viljan kan man jobba därifrån. Vi fick ett par fina steg i tramp och ett eller ett par galoppsprång med mig vid sidan! Det har tidigare varit omöjligt för Leia, hon har bara kunnat galoppera om hon fått springa på framåt och på ganska raka spår. Nu är vi långt ifrån en samlad galopp än men som jag skrev - finns bara viljan... Och Leia har inte tidigare haft viljan att galoppera särskilt länge, så jag vill nästan ge henne en applåd när hon erbjuder galopp vid arbetet för hand.
 
Som jag sagt förut har hon så oerhört mycket potential, vi måste bara lära oss att plocka fram den tillsammans.
 
Efter Leia var det Connys tur. Han fick på sig hack + kapson och så gick vi ner på fältet för lite dressyr. Fast jag ska inte säga att det blev ett särskilt tekniskt eller precisionsfullt pass... Det såg ut ungefär såhär:
 
Norah: *kortar tyglarna*
Ponny: PASSAGE!!
Norah: Åhå tackar så mycket, där ser man. Sånt humör idag förstår jag. Men vi kanske ska börja med skritt?
Ponny: SPANSK SKRITT! Jag KAN det här!
Norah: J...
Ponny: OCH NU PASSAGE!
Norah: Du är ju kanonduktig ju. Men jag tänkte att vi kanske borde värma upp först. Nu ser vi om vi kan sträcka på den där nacken du har och slappna av lite.
Ponny: Du tror att jag kommer från Irland, men det gör jag inte. Jag är egentligen spanjor. El Poño, om jag får be.
Norah: Du har säkert rätt men jag får erkänna att det är svårt att tro på dig. Du förstår, du är helt genomlurvig och minst en decimeter för kortbent.
Ponny: PASSAGE!
 
Och ungefär i den stilen fortsatte det. Till slut gav jag upp mina dressyrplaner och så blev det helt enkelt galopparbete istället. Varv efter varv runt fältet fick han galoppera och han tog i i varenda steg, det var omöjligt att undgå hur härligt han tyckte det var att få sträcka ut. Men han är ju fortfarande otränad, så orken tog slut snabbt. Inte viljan däremot.
 
Jag får ju erkänna att det inte gjorde särskilt mycket att mina planer på dressyr gick i stöpet. Mitt under ett galoppsprång, med vinden i håret, Connys fladdrande man framför ansiktet och Iso i full fart bredvid oss, slog det mig hur lyckligt lottad jag är. Verkligen. Jag har alltid varit tacksam för det jag har och för att jag får ha så fina hästar i mitt liv, men idag var det en mycket enklare lycka. Vardagslycka, liksom. Att bara få sitta där på Connys rygg, låna hans frihet och för en stund känna hur det är att ha vingar. Det kan jag aldrig ta för givet.
 
När han fått arbeta igenom luddet och kändes nöjd, skrittade vi över till det andra fältet och la oss ner i gräset. Alla tre. Conny rullade en gång och började sedan beta, medan jag lånade Isos mage som huvudkudde och vilade en stund. Fågelkvitter och humesurr, en klarblå himmel och strålande sol och sommar i luften. I säkert en halvtimme låg vi där och bara njöt. Det var länge sedan jag gjorde så - bara stannade upp i vardagen och andades en stund. Det bästa sättet att ladda batterierna.
 
 
Har ni haft en bra dag? Gjort något extra roligt?

Utebliven träning

Om det är någon som saknat "dagens träning"-inläggen (som visserligen inte kommer såå särskilt ofta) så kan jag tala om att de uteblivit på grund av.. ja, utebliven träning helt enkelt. Jag har inte ens varit hos hästarna sedan i fredags. I lördags var jag i Jönköping och hade lektioner hela dagen vilket var jätteroligt. Det är så himla kul när man har elever på lite avstånd som man inte är hos så ofta, det blir så tydliga skillnader mellan gångerna. Jag är allt bra lyckligt lottad som har förmånen att få träna så engagerade och duktiga ekipage!
 
Efter träningsdagen blev jag dock sjuk och har därför fått hjälp med omhändertagandet av hästarna. Det är det som är så skönt med att ha dem på lösdrift, man vet att de tar hand om sig själva till stor del och slipper vara beroende av mig.
 
Jobba får jag ju dock göra även om jag är lite krasslig och bland annat har jag haft två intressanta lastningsträningar. Den första hästen var otroligt lugn och fin, milt uttryck i ögonen och han försökte verkligen göra vad man bad om. Han ville gå in. Den andra hästen var raka motsatsen, stegrade sig till höger och vänster och tänkte absolut inte ens överväga att gå in. Den gemensamma nämnaren? Båda hästarna var rädda. Vid just transportproblem bör man alltid utgå från att hästen är rädd, oavsett vad man tycker att hästens kroppspråk säger. Någonstans, någon gång, har något hänt som gjort att hästen blivit osäker. Sedan handlar det om andra upplevelser, relationen till människan, hästens personlighet och flera andra nämnare som avgör om hästen tänker försöka gå in eller inte. Givetvis finns det hästar som faktiskt inte är rädda utan som bara vill "jävlas", men det är väldigt sällsynta fall. De allra flesta hästar har inget som helst intresse av att bråka med oss - om vi lagt tid på en relation grundad på ömsesidig tillit och respekt.
 
Nu börjar jag äntligen krya på mig igen så förhoppningsvis kan vi ta upp träningen. Har hunnit bli rejält inspirerad under mina "frånvarodagar", så jag ser fram emot att leka med mina fina hästar!!
 

Conny på stranden - sista delen


Norah Kohle - Häst i Balans

Det har varit en himla trafik här på bloggen de senaste dagarna, givetvis med anledning av bilderna Elin Kero postade på oss i lördags. För er som inte vet vad jag pratar om, så hade jag och Elin en fotografering med "sagotema" i fredags. Resultatet blev helt strålande och vill ni se hur det ser ut, finns de som sagt på Elins blogg - Nevnarien.se. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att det är jag och Conny på bilderna!
 
Till alla er som hittat hit nu i dagarna: Varmt välkomna! Jag heter alltså Norah, bor i Kungsbacka och driver företaget Häst i Balans där jag jobbar som tränare. Min "specialité" är hästpsykologi och jag inriktar mig därför inte på en särskild gren under mina träningar, utan utgår från hästen och människan som individer. I menyn här till höger hittar ni all information om ni skulle vilja boka en träning med mig. I regel åker jag upp till 20 mil/2 timmars restid för träning över dagen.
 
Med mina egna hästar tränar jag mycket löst och tricks, och är väldigt intresserad av dressyr i frihet såväl uppsuttet som från marken. Videon här nedanför är filmad i september förra året och där visar jag, Conny och Leia upp vårt arbete tillsammans. Glöm inte att titta i HD-kvalitét.
 
Hör gärna av er om ni har några frågor!
 

Oktober 2013


Leias utveckling

Leia första dagen i sitt nya hem.
 
När jag efter många om och men beslöt mig för att köpa en till häst var tanken att denna häst skulle följa med mig till skolan jag gick på när den startade igen till hösten. Det var precis i början av sommaren när jag började leta och jag sökte efter en häst som var inriden men inte utbildad. Ganska snart hittade jag Leia och historien om hur och varför det blev just henne går jag inte in på nu. Men, den 27 juni för snart fyra år sedan sprängde hon sig alltså ur transporten och klampade in i mitt liv.
 
Lång historia kort visade det sig i efterhand att Leia var sutten på ett par gånger men inte inriden. Men det är inte heller något jag ska älta om nu utan jag tänkte visa och berätta hur hon utvecklats från tanig, vinglig treåring till den grova, balanserade häst hon är idag.
 
Jag har länge varit inne på Akademisk Ridkonst och när jag fick Leia hade jag tränat det på en jag-har-ungefär-koll-på-vad-jag-gör-och-vart-vi-är-påväg-nivå i ca ett år med Conny. Men barock, klassisk dressyr och allt sånt där har alltid intresserat mig och såklart - att arbeta med hästen från marken. Dock hade jag aldrig jobbat för hand med Conny utan enbart hållt mig till ridningen, så Leia blev min "försökskanin".
 
Som jag berättat förut kunde Leia inte riktigt skritta utan gick mer i passgång, hon hade otroligt svårt med koordinationen och hade allmänt dålig kontroll över sin kropp. Men hon var otroligt villig och var ivrig att lära sig allt jag introducerade.
 
Efter knappt en månads träning hade Leia lärt sig att sträcka halsen framåt-nedåt för tag i kapsonen, istället för att hamna bakom lod vilket var hennes reflex.
 
... och ytterligare två månader senare kunde jag longera henne i framåt-nedåt utan att behöva ta i kapsonen.
 
Inlärt från marken och överfört till ridningen!
 
Jag red in henne parallellt med att vi jobbade från marken, och det var tydligt hur väl sammankopplade de två var. När något var befäst vid arbetet för hand eller longeringen var det oftast bara att sitta upp och göra det från ryggen. Jag red in henne helt bettlöst och varvade repgrimma, kapson eller helt löst.
 
Vad som varit tydligt från start är hur ojämn hon var i sidorna. Hon hade lätt att böja sig åt vänster medans hon knappt kunde gå ut höger. Min paddock är relativt liten och jag var därför tvungen att rida på en volt från början. När vi försökte trava åt höger föll hon ständigt på sin inre bog och gick konstant ställd utåt.
 
Bilerna här nedan är ett bra exempel. Vi hade här galopperat ett fåtal språng ett par gånger och alltid åt vänster. Bad jag om höger galopp... ja, ni ser själva. Det gick inte, hon kunde helt enkelt inte få ordning på kroppen.
 
 
Detta handlade inte om att hon hade ont eller var skadad på något vis, det var bara att hon helt enkelt var ojämn i kroppen. Vi kunde bara få bukt på det genom träning, stretching och massage.
 
Under hösten började jag så smått rida henne med stångbett. Då tränsbettet verkar bakåt och kapsonen är lite dum att använda ensam, passade stången bra. Den hjälpte henne att tänka framåt med näsan och det var tydligt att hon var nöjd att arbeta med den. Hon blev bättre och bättre i högervarvet, men hade fortfarande otroligt svårt att böja igenom och arbeta genom kroppen.
 
Hon är ganska tung på bogen på båda bilder, men det syns att hon har en bättre rörelse genom kroppen åt vänster.
 
Leias träning har alltid varit väldigt sparsam, jag red max ett par gånger i veckan, om ens det. Så hennes kropp fick mycket tid att utvecklas i sin egen takt men blev milt hjälpt av mjuk kravlös träning. När jag beslöt mig för att trots allt inte ta med henne till skolan, blev ridningen ännu mer sporadisk. Vi fokuserade på att förbättra vår relation, öka förståelsen ännu mer och att satsa på trickträningen. Tricken har hjälpt Leia på olika sätt. Det är verkligen tack vare den träningen hon idag har så mycket bättre kroppskontroll, och jag kan dessutom hjälpa henne att arbeta med kroppen bättre genom trickträningen.
 
Såhär såg det ut när hon skulle lära sig att buga:
 
 
Det är tur att jag är rätt cool med mina hästar, för den här synen skulle kunna få även den lugnaste att flippa ur. Vad gör hästen?? Det där är Leia som i vanlig ordning ville lite för mycket, så att hon bokstavligen slog knut på sig själv. Praktiskt taget gjorde hon en nacksving, landade ett par meter bort och såg någorlunda förvånad ut. Sedan reste hon på sig, kom fram till mig och ville testa igen. Så på så sätt kan man ju inte direkt anklaga henne för att ha många begränsningar.
 
Men bilden här ovan visar ju verkligen om något vilken kass kroppskontroll och balans hon hade. Så att lära sig den här övningen, att gå ner på knä helt självmant, krävde verkligen viss träning. Och den gav henne mångfalt tillbaka.
 
 
Bergsgeten var en övning som inte var särskilt svår för Leia att utföra, men som hjälpte mig mycket att få koll på hur hennes kropp fungerade. Hon har, som jag skrivit förut, något av en gummikropp och även om hon var stel på många sätt har hon alltid kunnat knyta ihop sig på diverse sätt. Så det tog inte alltför lång tid innan hon kunde trampa in under kroppen och stå kvar så.
 
Jag kunde däremot snabbt se hur ojämnt byggd hon var. Det ena bakbenet stod alltid lite längre bak och utanför kroppen. Genom bergsgeten hade jag därmed en övning som fungerade som facit för hur hon utvecklades. I takt med att andra övningar utvecklades och hon blev starkare i ridningen, blev bergsgeten mer och mer jämn.
 
Det krävs mycket balans, stretching och träning av magmusklerna för att kunna packa ihop sig på en så här liten yta.
 
Och så fortsatte det, med de andra tricken. För att kunna gå spansk skritt behövde hon koordinera bakben och framben, vilket var svårt då de två i princip var helt kopplade från varandra. För att kunna lyfta den tunga framdelen i mindre stegringar var hon tvungen att omdirigera vikten bakåt och arbeta med ryggen. Och så vidare.
 
Fram tills hon blev sex år såg hon mer eller mindre likadan ut. Hon var inte lika överbyggd och fick länge man, visst, men hon var fortfarande ganska oproportionerlig. Det var mest en stor bog, en klen ryggrad, ponnyrumpa och en tunn liten hals. Men när hon närmade sig sexårsdagen började något hända. Plötsligt såg den stora kroppen ut som en enhet. Ryggen blev rund och stark, bakdelen växte ikapp bogen och halsen breddade sig. Nu såg hon ju ut som en riktig häst! Ett tydligt exempel på att hon växt i sin egen kropp var att hon plötsligt lärde sig att bocka. Det hade hon inte kunnat tidigare, hennes försök till bocksprång hade mest varit krumbukter med ryggen. Nu kunde hon med lätthet slänga upp bakbenen två meter i luften och fortsätta att galoppera utan att ramla omkull.
 
Sommar 2011 och höst 2013.
 
Sommar 2010.
 
Vinter 2014.
 
(Obsververa att jag inte tycker att hon arbetar korrekt på nedre bilden. Jag ville enbart visa hennes kroppsliga utveckling ur en liknande situation.) Vi har en lång väg kvar att gå inom dressyren, och det ska bli så spännande att få följa henne när hon nu börjar sin vuxna resa. Jag tror på Leia, och jag tror att hon kan gå hur långt som helst!

Sådär opretentiöst

Efter dagen stallsysslor gick jag ut i hästarnas hage med Iso för att kasta lite boll med honom. Conny och Leia stod och betade en bit bort, men jag antog att de skulle fortsätta med sitt utan att bry sig om vad vi pysslade med. Så jag kastade iväg Isos boll, tittade på när han for iväg, och sedan hörde jag något bakom mig. Det var både Conny och Leia som kom travande med nyfiken uppsyn och bus i blickarna.
 
"Vi vill också vara med!" såg de ut som. Leia körde sin standard-show off med välvd nacke och sprattlande framben och Conny ponnytravade sådär som bara han kan, när han tycker att han är JÄTTESNYGG och JÄTTESPÄNNANDE men mest bara ser dögullig ut... Inom två sekunder var jag omringade av hästar som liksom bara krävde att jag skulle leka med dem också, medan Iso kom springande tillbaka med sin boll och såg ut som "Men... jag måste leverera boll till matte! Jag kommer inte fram! Hallå! Hästar!".
 
Kort och gott blev det multitasking där jag kastade iväg Isos boll och sedan lekte med hästarna medan han sprang och hämtade den. Speciellt Leia tyckte att det var kanonkul och studsade upp och ner och fram och tillbaka!
 
Det är härligt med lite opretentiös lek sådär ibland. Helt oplanerat och på hästarnas initiativ. Jag säger alltid att det jag är mest stolt över med min träning, det är att jag vet att mina hästar vill vara med mig. Jag blir (tyvärr) inte längre så imponerad av konster och andra grejer utan det viktigaste för mig är att vardagen fungerar och som sagt - att ens hästar tycker om en och vill vara med. Det visade de tydligt idag, mina härliga kompisar!
 

Min bästa vän


Åter till galoppbanan

Då är vi igång! Idag tog vi första rundan på galoppbanan sedan i våras någon gång. I samma ögonblick vi svängde av på vägen som leder mot banan spetsade Conny öronen och ökade på steglängden - härligt att få komma ut och springa av sig lite!
 
En svårighet vi alltid har på banan är att han tar höger galopp alla gånger om han får välja själv. Det säger ju något om hur hans fysik ser ut... Men jag märkte stor skillnad när vi var iväg en gång i veckan, både på att han hade lättare att ta vänster galopp men också vid stretchingen efteråt. När han är i dålig form sätter han vänster bakben utanför "ramen" vid bergsgeten, och kommer inte alls lika långt bak vid yoga på höger sida.
 
Stretchingpasset vi går igenom efter varje ridpass.
 
När vi var som mest aktiva utförde han stretchingen perfekt åt båda sidor och hade, som sagt, lättare att ta vänster galopp. Nu är vi i riktigt dålig form. Vi har varit ute en del och rört på oss men inte haft någon riktig kontinuerlighet i träningen, och det visar sig såklart. Idag fick vi göra om första galoppfattningen säkert fem gånger, och tillslut ta den ur en extrem sluta för att han skulle få med sig bakdelen. Galoppfattningar på rakt spår är svårt för honom i vanliga fall - inte blir det lättare när det spritter i hela kroppen på honom av energi! Men slutligen fick vi vänster galopp och så bar det iväg.
 
Den första galoppsträckan är ganska rak, lång och sluttar svagt uppåt. Här brukar jag bara låta honom rulla på och bli lite "varm i kläderna", utan att bry mig om hur han springer. Vi värmer ju upp på vägen till banan, så han är redan mjuk i musklerna och kan därför både galoppera samlat och mer framåt utan att det påverkar på något särskilt sätt. Idag tog han en frisk och framåt galopp, men jag noterade ändå att det gick relativt långsamt. "Oj, är han SÅ otränad" tänkte jag... Lite halvdant testade jag att smacka en gång, bara för att se om det här var maxfart. Wroooom!!! Det var nära att jag och schabraket satt kvar i luften på stället när han drog iväg för oj så han accelererade! Med andra ord var han inte riktigt så trött som jag trodde - han väntade bara på signalen att öka på.
 
Vi tog två varv på banan med långa skrittpauser mellan galopperna och han tyckte att det var hur roligt som helst. Jag också! Ser verkligen fram emot att komma in i den gamla rutinen att besöka banan minst en gång i veckan. Framförallt är det ju så himla intressant att se hur mycket och fort han ändrar sin fysik.
 
Visste ni att hästen är skapt för att vandra minst två mil per dygn, och helst ska galoppera trettio minuter utan avbrott varje dag?
 

Ingen skönridning kanske

Idag blev det lite lösdressyr med Conny. Som jag redan tjatat om nu lite för mycket så fäller han som allra mest vilket påverkar på flera sätt - bland annat är han lite trött. Så vi passade på att fokusera på avslappningen idag, och inte försöka göra det så tekniskt. Därför struntade jag i vägval, lät det passera att han hängde lite på innerbogen och la inget stort fokus vid varken takt eller tempo. Det jag ville få fram var en avslappning i övergångarna mellan trav och galopp, eftersom han gärna blir lite hackig.
 
Ganska slarvig ridning, med andra ord. ;) En annan effekt av fällningen är att det bildas som ett litet lager lösa hår på Connys rygg, vilket jag ju sedan sitter på. Detta i sin tur resulterar i att det blir himla vingligt och jag som sitter som klistrad på honom i vanliga fall, glider runt som en trasdocka. Det hjälper inte direkt till med precisionen! Så framöver får det nog bli ett litet schabrak på honom.
 
Bjuder på en kort film från dagen. Som sagt, ingen "skönridning" direkt - men det kan väl vara intressant att se det också ibland... Nu ska jag boka in träning på galoppbanan en gång i veckan! Dags att komma igång på riktigt.
 
(Och angående musiken, så tog jag det som var lättast till hands. Stäng gärna av den om ni vill lyssna på något annat. ;))
 

Barock-Leia

 

Dagens Conny

 
Planlöst vandrande i sommarhagarna, tid att bara njuta och samla kraft. Det gör jag bäst på Connys rygg!

Havsmagi


Uppdaterad bildbank

Nu så, nu har jag fått påfyllning i arkivet så det står härliga till! Jag var förbi Zandra idag och fick alla bilder från de fotograferingar vi haft som jag inte fått än. Det är en hel del bilder..! Och även en del film att klippa ihop. Allt ser jättefint ut, som vanligt helt enkelt.
 
Jag rekommenderar er verkligen att besöka Zandras hemsida och varför inte boka en fotografering? Det är en perfekt present till en vän eller sig själv.
 
Juli 2013.
 
September 2013.
 
Oktober 2013.

Intressant lastning

Igår och idag på morgonen blev jag anlitad som akut lasthjälp. Min kund skulle till veterinären med sin häst idag och kunde inte få in honom i transporten.
 
Vanligtvis rekommenderar jag att man inte börjar lastträningen när man har en tid att passa, och att man tar ett par träningar innan man börjar på själva lastningen. Får man rätt på kommunikationen brukar transporten sedan vara ett ganska litet steg. Men i denna situation var det alltså lite akut, så jag åkte ut för att hjälpa till så gott jag kunde.
 
Hästen, vi kan kalla honom för "S", var en arabvalack i sina bästa år som hade för vana att stanna med frambenen på lämmen och sedan inte röra sig mer. Det här är ett otroligt vanligt problem och bottnar sig ofta i att hästen har problem med sina bakben. Det kan vara antingen fysiskt eller mentalt eller en kombination av de båda, men överlag är det oftast där problemet sitter. Så har man en häst som inte vill gå upp med bakbenen på lämmen, kan det vara en god idé att jobba mycket med bakdelen för att lära hästen att arbeta rätt med den.
 
Att arbeta med bakdelen kan vara så enkelt som att flytta runt den eller mer avancerat så som att backa upp på föremål med bakhovarna eller utföra olika tricks. Det kan givetvis också vara en rent fysisk skada som gör hästen stel eller skapar smärta. I "S" fall var det av just den anledningen han skulle till veterinären - på grund av misstänkta problem i ett eller båda bakben.
 
Då vi som sagt hade begränsad tid på oss fick jag kompromissa med hur jag vanligtvis gör. En "regel" jag har är att man aldrig lastar hästen och sedan ändrar miljön - med andra ord, ska hästen åka trångt och mörkt, ja då ska det vara trångt och mörkt när lastningen sker. I annat fall ger man hästen en falsk trygghet genom att säga "kom med mig in, titta så ljust och trevligt det är här" och sedan går man ut, stänger och lämnar hästen själv som undrar vad som hände... Däremot betyder inte det att man måste börja lastningsträningen såhär. De första tillfällena kan man ha det öppet och ljust och rymligt för att sedan, en bit i taget, närma sig hur det kommer att se ut i slutändan. Viktigt är bara att man aldrig går vidare förrän hästen är helt trygg i föregående läge.
 
Men. Nu hade vi bara tre timmar uppdelat på två dagar på oss, så de perfekta förutsättningarna fanns inte. Just nu låg fokus på att få in S så att han kunde åka till veterinären, och så får vi ta tag i den "äkta" lastningsträningen senare.
 
Jag började med att se hur rörlig S var i sina bogar. Jag ville kunna flytta honom åt både höger och vänster med bibehållen avslappning och fokus på mig. Med andra ord inte den traditionella bogförflyttningen där man säger "bort från mig" utan snarare som en yogaövning. Åt höger flyttade han lätt och kunde stanna och backa för en liten signal. Åt vänster flyttade han sig inte sidleds alls, utan sprang bara iväg framåt. Om detta var inlärt eller ett sätt för honom att komma runt eventuell stelhet bak, kunde jag inte svara på.
 
Efter att ha lirkat en stund testade jag att förflytta sticken från nedre bogen/ovanför frambenet till övre skulderbladet/under manken. Det blev omedelbart stor skillnad och även om avslappningen fattades, flyttade han sig nu mer åt sidan. Troligtvis var det ett (medvetet eller omedvetet) inlärt beteende, då.
 
Klockan tickade så när jag hjälpligt kunde flytta S sidleds och sedan avsluta i en avslappnad backning blev det dags att introducera transporten. Detta innebar att jag ställde mig i vägen för honom, så att han inte kunde gå in, och gjorde samma övning. Genom att arbeta runt transporten istället för att genast be hästen att gå in, visar man att det inte handlar om lastningen utan att man ber om precis samma saker, bara i en ny miljö.
 
Succesivt backade jag uppåt på lämmen och fortsatte att be S att flytta sig från höger till vänster med avslappning och milt fokus på mig istället för omgivningen. Tillslut stod han uppe med frambenen och jag fortsatte att flytta åt sidorna med bakbenen på marken. Åt höger var fortfarande mycket lättare för honom, och plötsligt började han att gå på med bakbenen samtidigt som han flyttade sig åt höger.
 
Sedan arbetade vi i det läget en ganska bra stund. Han fick upp både ett och två bakben på lämmen, men det såg himla obalanserat och okontrollerat ut. Jag fick känslan att han inte var säker på hur han skulle arbeta med sin bakdel på lämmen, som ju gungade och rörde en del på sig.
 
Jag fick en idé och frågade S matte om det inte möjligvis var en step up-transport, det vill säga att det går att ta bort lämmen. Vi hade tur! Det gick, så istället för att låta S vingla omkring på en ostadig läm, skulle han behöva ta ett kliv direkt in i transporten. Detta passar många hästar bättre, men det är också en del som inte vet hur de ska kliva uppför den ibland rätt höga (i detta fall ca 40 cm) kanten. S testade trevande att sätta in en fot men förstod inte hur han skulle kunna lägga någon vikt på. Och när han väl la tyngd på benet som stod inne i transporten, hängde han hjälplöst på ett ben och insåg inte att han kunde ta stöd med den andra hoven också.
 
Men positiv förstärkning och mild uppmuntran gav honom självförtroendet att fortsätta försöka, så snart stod han med båda framben inne i transporten. Det var den enkla biten. Har hästen inte ordentlig motivation och kraft i sina bakben, är det ett ganska svårt kliv att ta. Speciellt som S gärna gick längre in med frambenen, och lämnade bakbenen längre och längre bak.
 
Vi fortsatte med sidförflyttningarna. Höger till vänster, vänster till höger, om och om och hela tiden fokus på avslappning. Gång på gång frågade han "får jag gå in nu?", med andra ord byggdes motivation upp stegvis. Sedan hände det! Han tog ett skutt och hamnade inne i transporten med alla fyra hovar. "Hur gick det till.." såg han ut att undra. Men han stod lugnt och backade sedan försiktigt av när jag bad honom.
 
 
Det var otroligt intressant att se hur han utvecklade sin koordination under passet. Från att ha nästan ramlat ur transporten med frambenen tog han det nu försiktigt och sänkte sig sakta ner tills han fick kontakt med marken. Även bakbenen blev säkrare och säkrare och det strålade "jag kan!" ur ögonen på honom. Det finns inget bättre än när man kan få hästen att VILJA göra det man ber om!!
 
Två timmar förflöt otroligt snabbt och vips så var tiden slut. S hade nu varit inne i transporten ett flertal tillfällen och fullkomligt sken av stolthet. Det var dags att ta en paus, och så skulle jag återkomma idag på morgonen för att hjälpa till med lastningen inför veterinärbesöket.
 
Idag hade vi bara en timme på oss, sedan var S tvungen att stå i transporten på ett eller annat sätt. Men det absolut viktigaste är att hålla sig själv lugn - annars applicerar man all press på hästen och det är aldrig nyttigt. Så vi tog helt enkelt vid där vi slutade igår och betade metodiskt av våra punkter. Det syntes på S att han var trött efter gårdagens pass. Det var ju rena styrketräningen att kliva upp och ner för en hög kant sådär! Så jag försökte att släppa transporten ännu mer, och bara fokusera på hans lyhördhet.
 
Jag ska inte berätta hela historien igen, för det gick på ungefär samma sätt som igår. Plötsligt hoppade han in, men blev osäker med bakbenen och backade ur. Detta ledde till sänkt självförtroende och därefter vågade han inte gå längre in ens med frambenen under en period.
 
Men där gäller det att ha tålamod, tålamod, tålamod och inte bli stressad. Har man lyckats en gång kan man göra det igen! Det var upp till mig att återigen bygga upp S självförtroende och få honom att förstå att han kan.
 
Long story short - i sista sekund hoppade han in. Där stod han sedan kolugnt medan hans matte stängde bakom honom och jag bytte grimma. Han var redo! Allt hade skett i små steg och han hade fått känna att han klarade av allt vi bad om. Därför var det ingen stor grej när han tillslut stod helt inne.
 
Nu har jag skrivit en halv novell, så det är väl dags att runda av här. Jag ser fram emot att följa S och hans matte i deras framtida arbete och hoppas att allt gick bra hos veterinären idag!

You can fly where I cannot fly

 
Del två av bilder och beskrivning av gårdagens pass.
 
Jag red alltså en stund innan jag hoppade av och lekte med honom, och trots att det visade sig att han var smått galen hade vi en riktigt go känsla. Även om det inte direkt var särskild stor fokus på precision under dagen, haha...
 
Vi fick inte den där totala avslappningen i kombination med sidförflyttningar, utan lite mer det ena eller det andra. Men det är inte så konstigt när det visade sig att det fullkompligt spratt i hela kroppen på honom av vårkänslor! Galoppen blev å andra sidan riktigt häftig idag, då den extra energin gjorde att han la på ett extra krut och tog i lite mer än vanligt.
 
Efter bara en kort stunds ridning började det spåra ur mer och mer, hehe... Det började med det här:
 
 
Vi stod stilla och vilade efter en riktigt bra galopp. Ur halten bad jag honom att vända om och gå ut i det andra varvet. Då försvann hästen under mig. Poff så låg han på marken och jag steg förvånat av. Jaha, okej... Då får vi väl resa oss upp igen. Då sträckte han nöjt ut sig på sidan och släppte ut en djup och vansinnigt nöjd suck. Han kan verkligen få mig att skratta med sina upptåg! Det är extra roligt då Conny har utvecklat den här personligheten under åren, från att ha varit väldigt "tystlåten". Nu spelar han spratt med mig dagligen och jag kan inte annat än njuta av att se honom så.
 
Nåja, det var bara att upp och hoppa igen och fortsätta med ridpasset. Men det gick bara utför... Plötsligt var det bara galopp som gällde. Den lilla luringen överrumplade mig med en studsig passage, och när jag förvånat började skratta och mer och mer tappade balansen (det händer inte ofta på Conny) gick han slugt över i galopp och såg sådär fruktansvärt nöjd med sig själv ut. Sedan var det bara galenskaper för hela slanten. Jag har så otroligt roligt med den här hästen och jag älskar att vi har kommit till en punkt där vi bara kan vara helt tokiga utan att behöva bry oss om något annat.
 
Även om han var mer eller mindre skogstokig fastnade en hel del härliga moment på bild. Som dessa till exempel!
 
 
Mitt i passet hoppade jag alltså av och lekte med honom från marken. Sedan stod det plötsligt ett hinder i paddocken och när Conny fått bralla av sig ordentligt kunde jag såklart inte låta bli att sitta upp och hoppa lite uppsuttet också.
 
Det var länge sedan vi hoppade. Alltså, längesedan. Typ tre-fyra-år-sedan-längesen. Visst har vi skuttat över någon stock i skogen och Conny har ju hoppat över tunnorna, men riktig hoppning på riktiga hinder, det var inte igår det. Framför allt inte utan huvudlag.
 
Vi tränade ju hoppning ganska intensivt en gång i tiden, för instruktör och sådär seriöst. Det brukade se ut ungefär som så att jag såg till att vi hamnade något sånär vid ett hinder, sedan drog Conny iväg och så flög vi över! En mjuk landning, några galoppsprång och sedan flög jag lite till, ett par meter upp i luften och gärna in i en ridhusvägg eller något liknande. Antalet gånger vi lyckades ta oss över ett hinder utan att jag blev avbockad efteråt var lätträknade. Men som många småttingar trodde jag att jag var mer eller mindre odödlig så jag spottade gruset ur munnen och försökte igen.
 
Någonstans i takt med att jag började inse att vi faktiskt hade problem, avtog mitt intresse för hoppning. Det var helt enkelt inte roligt längre när jag förstod att Conny bara var stressad. Och sedan blev det aldrig att vi tog upp hoppningen igen. Sedan växte jag upp, förstod att jag var en vanlig dödlig och att det jag brukade utsätta mig själv för faktiskt var ganska farligt. Mitt ointresse för hoppning utvecklades - utan att jag faktiskt hoppade någonting - till en osäkerhet.
 
 
Jag känner mig aldrig någonsin osäker på Connys rygg. Eller snarare, jag känner mig aldrig osäker på Conny. Jag vet att jag kan läsa honom i alla lägen och kan alltid vara säker på vad som ska hända innan det händer. Men osäkerheten för hoppning har ändå suttit i, även om det egentligen inte är själva hoppet jag varit osäker på utan det som hänt efteråt. Ganska ologiskt, på något sätt...
 
Så när jag nu ställdes framför ett hinder, även om det var nästintill löjligt lågt, kunde jag inte ungdå att känna hur hjärtat började klappra och benen kändes konstigt svaga. När jag är i min tränarroll och arbetar med personer med rädslor är jag noga med att aldrig pusha på. Var sak måste få ta sin tid och jag jobbar inte med att "bita ihop och köra". Man bör vara trygg i alla steg på vägen och inte gå vidare förrän man känner sig mogen.
 
Men mig själv kan jag ge en liten spark i ändan. Så trots att min kropp egentligen började förbereda sig för flykt litade jag på Conny och så hoppade vi! Och det gick såklart hur bra som helst. Gång på gång hoppade vi och hindret höjdes gradvis tills bommen låg på 100 cm. Conny han hoppade som den mästare han är och stannade lugnt efter varje språng för att få sin belöning. Han är en riktig pärla!
 
Dagens bildskörd är helt ljuvlig och jag är så nöjd med den nionde mars. Nu låter jag fotona tala för sig själva.
 
Även om Conny drog på mot hindren och gärna ville hoppa, var jag noga med att kunna rida mot och sedan stanna. Det finns ingen anledning att "go totally out of control" och det är inget som säger att man måste betsla upp för att behålla god kommunikation!


Helt sprallig i luddet

 
Vilken underbar vårdag. Alla hästarna var så härligt glada och nöjda och Conny mötte mig i hagen med den där speciella blicken bara Conny har. Den där som vittnar om att han är redo för bus, men ändå väl dolt under ett tjockt lager oskyldighet. Det är så häftigt vilken kontakt man kan få, så att man vet precis vad den andre tänker och känner. Men så har vi ju också känt varandra nu i snart tio år.
 
Vi började som vanligt dagens pass från marken. Han kändes nästan lite loj i starten, men jag hade en känsla av att det skulle ändras under träningens gång. Trots att han var väldigt lugn var han ändå på hugget och arbetade på bra och harmoniskt. Vid baklängesgången fick vi till ett par riktigt fina steg med hela kitet - avslappning, böjning och energi. Även övergångar till trav och själva travarbetet kändes bra idag, vi börjar få kläm på det minsann!
 
Varvbyte från vänster till höger.
 
Galoppen är fortfarande rätt jobbig för honom. Förklaringen får man om man tittar på hans hull... Han är helt enkelt i en imponerande dålig form. Det verkar ju som att vintern gett sig av för den här gången (men man vet aldrig), så jag ska nog investera i galoppbane-avgiften. Vi har en riktigt fin sandslinga som går runt på ett par km en bit härifrån som är alldeles perfekt att galoppträna på. Mjuk nog för Connys hovar och leder och väldigt varierad då det är kuperat på sina ställen. Dessutom är den ute i skogen och det är ju bara hur härligt som helst! Det var denna bana som hjälpte Conny "på benen" efter att han varit diffust halt från och till i ett år. Slutligen fick han diagnosen fång och spatt och det var oklart om han skulle kunna arbeta på samma nivå som tidigare. När det inte fungerade att vila sig i form, stack vi helt enkelt ut och galopperade. En gång i veckan fick han arbeta igenom hela kroppen ordentligt och efter varje pass stretchade vi med olika övningar och trick. Detta var den bästa medicinen för honom och på ett par månader var han starkare än någonsin igen. Så nu när markerna är mjuka, ska vi nog ta tag i galoppträningen igen. Jag vill ju att min fina herre ska hålla sig frisk och fräsch i många år till!
 
Åter till dagens pass. Han är helt fräsch i galoppen, men han har lite jobbigt att orka hålla igång den utan blir lätt fyrtaktig. Detta blir bättre ju starkare (och smalare...) han blir. Att bara springa runt fritt är inga problem, utan det är när han behöver korta upp galoppen och börja samla sig han inte riktigt är stark nog.
 
 
Efter att ha värmt upp från marken satt jag upp och red, men de bilderna tar jag i nästa inlägg. Han visade sig vara helt sprallig i luddet så efter en stund hoppade jag av och lekte med honom. Massor med vårkänslor! Han studsade som en liten gummiboll och tyckte att han var så jäkla fräck när han sprang omkring och slängde med huvudet.
 
Energin verkade vara outtömlig så jag plockade fram ett hinder han kunde få leka lite med. Han har ju en karriär som hopphäst och även om tävlingshoppningen varit ett stort stressmoment för honom har han alltid älskat att hoppa. Så i samma ögonblick hindret ställdes fram, var det bara för mig att peka och erbjuda hindret så for han iväg. Och så snart han landat - vände han upp mot mig och utstrålade "SÅG DU! Jag är fortfarande bäst på det här!"
 
I nästa inlägg ska jag berätta om och visa bilderna från dagens ridning. Det blev allt lite uppsutten hoppning också, det var ett tag sedan sist..!
 
Är det Mulle på språng måntro?! Varför hoppa normalt när man kan studsa iväg två meter innan...

Mitt första möte med Leia

Leias annons och bilder. Jag har suddat ut information som är orelevant.
 
När jag var på jakt efter en ny häst scannade jag sidorna på hästnet. Först och främst drogs mina blickar till connemaraponnyer eller welsh cobar, men även en och annan frieser. Det var framför allt en jag fann mig själv återkomma till gång på gång... Zaviera, hästen med det vackra namnet.
 
Efter en del om och men bestämdes ett datum då jag skulle få träffa henne. Så den 13 juni 2010 satte jag och mina föräldrar oss i bilen för att åka ner mot Hässleholm och min eventuellt blivande kompis. Vi stannade till utanför hagen där Leia gick med sin mamma och ett gäng andra hästkompisar. Jag minns att jag studerade henne tyst och för mig själv noterade att jag kände... ingenting.
 
 
Så var det dags för första mötet. Jag är en väldigt tillbakadragen och inkännande person när jag hälsar på nya hästar, så för min del innebar det att jag sträckte fram handen, fick en kort blåsning av en stor mule och sedan drog mig tillbaka för att betrakta.
 
Leia ägdes fortfarande av sin uppfödare men hade stått hos en tränare som arbetat med henne enligt Parelli NH under nästan ett år. Både uppfödare och tränare var på plats vilket gav mig möjlighet att få veta lite mer om Leia och hennes bakgrund. När tränaren svarade "jo, hon är väldigt dominant" på min fråga om hon är tillbakadragen eller dominant, sjönk mitt hjärta lite. Inte så att jag har något emot dominanta hästar, men jag har alltid dragits till de mer försiktiga och tillbakadragna. Men, jag ska inte fatta några beslut än, tänkte jag och sedan fick jag ta över Leias ledrep för att känna lite på henne.
 
Jodå, hon var absolut välhanterad och svarade fint på alla mina signaler. När jag kallade in henne kom hon bestämt klivande och började klia sin panna mot mig. Hon var en trevlig häst, det tyckte jag. Men jag kände fortfarande inget särskilt. Fast, skulle jag jämföra med första mötet med Conny där jag fastnade och förlorades på en halv sekund, var det såklart ingen särskilt rättvis match.
 
 
Efter ännu lite prat åkte vi hemåt igen. Nu hade jag ett svårt beslut att fatta - valet mellan två olika hästar jag var spekulant på och hade fått erbjudande att köpa. Fördelar och nackdelar vägdes fram och tillbaka och som ni säkert kan lista ut blev det såklart Leia som "vann" tillslut. Även om jag fortfarande inte kände "det" för henne, var jag givetvis väldigt glad och spänd på min eventuellt nya häst. När jag fick sms om att hon gått igenom veterinärbesiktningen kände jag en sådan uppriktig glädje att jag faktiskt inte kunde hålla inne ett bubblande skratt.
 
När Leia väl kommit hem var det omöjligt att inte fästa sig vid henne. Det går liksom inte att inte fästa sig vid Leia, för hon är en så genomgod och gudasnäll själ. Men hon var inte "min" häst, inte på samma sätt som Conny var från första stunden jag la blicken på honom.
 
Leia är fortfarande, såhär nästan fyra år senare, inte riktigt "min" häst. Jag tycker obeskrivligt mycket om henne, hon har fört så mycket glädje in i mitt liv och jag har Leia att tacka för mycket av den hästkunskap jag sitter inne på idag. Vi är egentligen inte matchade för varandra, men vi är ett bevis på att allt går genom tillräckligt med vilja och arbete. Man kan växa ihop.
 

Pälsen yr och fåglarna plockar bomaterial

 
Fällningssäsongen är officiellt igång! Ni vet, när jag i princip kan transportera Connys päls till mina kläder med enbart blicken. Och därifrån är det inget särskilt långt steg till att sedan hitta vita, halvdecimeterlånga hårstrån i bilen, telefonen, besticklådan, fönsterkarmen, garderoben, tandborsten och alla andra omöjliga ställen.
 
Men det har en positiv effekt - är Conny sketen när jag kommer är det bara att helt sonika dra av honom ett lager päls så är han som ny igen. Det är inte helt illa! Uppmuntrar lite mer till ridning, liksom.
 
Så idag blev det lösdressyr. Vi körde en snabb check från marken och jag vet inte var det kommer ifrån, men allt vi kämpade med i våras bara sitter plötsligt. Baklänges trav (det vill säga att jag springer baklänges och han kommer mot mig, annars vore ju visserligen en trav baklänges ganska fräckt..?) funkar klockrent med både avslappning och ställning och han söker sig mot mig hela tiden.
 
Så när markträningen fungerade så bra satt jag upp ganska fort och jobbade på att överföra allt till ridningen. Åt vänster blev jag riktigt imponerad i både skritt och trav, han sänkte sig så lågt det gick men arbetade aktivt med bogen uppåt-utåt. Första steget till att lyfta formen!
 
Åt höger är alltid svårare men där var istället galoppen riktigt bra. Även här jobbade han bra med sin bog vilket resulterade i en riktigt luftig galopp i en högre form. Sedan orkar han inte så länge än utan faller så småningom ur och blir fyrtaktig, men jag försöker att stanna innan dess så att han ska känna att han klarar av det jag ber om.
 
I vanlig ordning blev det ett kort men positivt pass. Vi avslutade på bästa sätt - med att snarka ikapp en stund. Det här är den bästa delen med våren: när marken tinar upp vilket möjliggör just det. Att bara sitta med hans tunga huvud i knät och stryka om och om över pannan medan fåglarna sjunger in säsongen.
 

Tredje klickerpasset

Öppen hand betyder inte att det är fritt fram att norpa godiset.
 
The graceful friesian...
 
Åskådare.
 
Försök att ta godiset - handen stängs.
 
Nuddar target - man får godis!
 
Åskådare nr 2.
 
"Jag har en bättre idé!"
 

Ett stort genombrott

Först och främst funderar jag lite på dagens skyhöga statistik. Har bloggen blivit omnämnd nånstans?
 
Igår var jag på Gothenburg Horse Show och Eurohorse. Det var som vanligt jättetrevligt och en tradition som inte går att bryta. Jag är ju inget jättestort fan av dagens tävlingsridning egentligen och varken dressyr- eller hopptävlingarna stod därför högst upp på min "att se"-lista. Men jag såg ändå ett par hoppklasser och några få dressyrekipage. Eftersom jag inte såg allas ritter kan jag inte uttala mig om den allmänna kvalitén men det var ett av de allra första ekipagen i dressyren som gjorde mig glatt överraskad. Hästen hade sunda gångarter, det var mjuk kontakt till bettet och både häst och ryttare såg ut att njuta av att arbeta tillsammans. Det var roligt att se!
 
Sedan får jag säga att jag nästan är lite imponerad av mig själv som faktiskt inte shoppade en enda hästgrej på mässan... Jag pratade dock länge och väl med Ann-Louise Ryrvik som är klickertränare för både häst, hund och håll i er... fisk! Bland annat. Jag har följt Ann-Louise ett tag och varit himla imponerad av hennes arbete, så det var roligt att få träffa och prata med henne. Jag berättade om min träning och min påbörjade klickerträning med Leia och fick massor av bra synpunkter och tips.
 
Efter att ha börjat med Leia blev jag sugen på att testa med Conny också. Vi har gett oss på klickerträning.. otaliga gånger. Han är liksom omotivationen personifierad och jag har därför tänkt att klickerträning borde vara jättebra för honom. Men han var något annat innan han blev omotiverad och det var förstörd. Han var så långt nedtryckt och illa behandlad att han överhuvudtaget inte ville ha något med människor att göra. Det stadiet har vi ju för länge sedan tagit oss förbi men det har lämnat spår i form av dålig självförtroende. Conny har inte varit tillräckligt säker på sig själv att experimentera - för han har inte trott att han är bra nog.
 
Så nyckeln för oss har varit tydliga direktiv i form av "såhär vill jag att du ska göra", men innanför den ramen har han fått vara väldigt fri. Vårt galopparbete är ett bra exempel. Såhär såg det ut förut:
 
 
Huvudet var långt uppe bland molnen och kikade efter stjärnorna och han behövde mycket energi för att orka hålla igång och inte bli fyrtaktig.
 
En stor grundpelare i min träning är att ge hästen mycket tid att tänka själv - det vill säga att jag väntar ut det jag är ute efter. I detta fall mer avslappning i galoppen. Så för att hjälpa Conny på rätt väg bad jag honom att galoppera, och fortsätta att galoppera tills jag bad honom att komma in till mig och få sin belöning (vila/klappar/godis).
 
Conny galopperade och galopperade, varv efter varv och gång på gång frågade han om han kunde sakta in. "Nej tack, galoppera lite till!" sa jag då. Jag väntade på minsta lilla avslappning i nacken, bara ett par centimeters sänkning av mulen. Förr eller senare var han tvungen att släppa ner huvudet, då det blev alldeles för jobbigt att galoppera så. I samma ögonblick var jag där och lät honom stanna! Eftergiften följdes givetvis av en stor och lång belöning. Efter ett antal repetitioner började Conny förstå vad som lönade sig och började därför att erbjuda den lägre formen snabbare och snabbare.
 
Jag hade en tydlig ram - fortsätt att galoppera tills jag ber om något annat - men han var väldigt fri innanför den ramen. Jag var inte på honom, krävde inte en massa saker och visade inte vad jag ville. Det var upp till honom att hitta rätt lösning. Detta sätt att arbeta passar Conny perfekt, han trivs med någon form av direktiv men vill ändå inte vara för "kort hållen". Övre bilden här nedanför visar hur galoppen såg ut efter att vi tagit oss förbi den första tröskeln, och den nedre bilden visar hur det såg ut när vi putsat på det ännu lite mer.
 
 
På ett sätt är ju detta en "gren" i klickerträning, någon form av shaping - vänta ut rätt beteende och belöna det. Fast i kombination med tryck och eftergift. Detta har varit vårt sätt att jobba runt problemet med Connys självförtroende och omotivation. Var jag helt passiv utan att ge honom några riktlinjer alls stod han bara lika passivt och väntade på nästa signal från mig. Väntade jag för länge slutade det med att han somnade.
 
Jag minns inte riktigt i vilket sammanhang, men under min diskussion med Ann-Louise igår fick jag tipset om att använda en target. Jag tror att vi egentligen pratade om Leia, men jag fick idén om att testa med Conny. Har jag något att presentera annat än "testa vad du vill" kanske han skulle våga prova mer själv. Så idag var det dags att prova!
 
Eftersom vi försökt oss på klickerträning tidigare är han redan inklickad så jag gick direkt på targetträningen. En tjusig rosa flugsmälla fick agera target. Jag ställde mig framför honom med klicker och target i vänster hand och godis i höger hand, med ca 30 cm mellan mina händer. Godishanden var öppen så att han tydligt kunde se godisen, så han gick direkt dit för att ta den. Då stängde jag handen. Sedan stod jag bara helt stilla medan han testade olika sätt för att få tag på godisen. Det dröjde inte alltför lång tid innan han vände bort huvudet, och då klickade och belönade jag för att visa att han var på rätt väg. Men detta var inget nytt för oss, den här övningen har vi gjort förut. Fast det har aldrig blivit mer än att han vänt bort huvudet, sedan har han inte kommit på något mer att testa.
 
Idag hade jag dock en mystisk sak i min vänstra hand som kanske kunde vara värd att kolla in, så i samma ögonblick hans mule nuddade flugsmällan klickade jag och belönade. Jag var inte ens säker på att han skulle bry sig om att nosa på targeten, för så ointresserad kan han vara. Conny är ofta väldigt vaken och "med" och har massa idéer för sig men objekt och föremål har han helt enkelt inget intresse för. Så det var en stor grej bara att han valde att undersöka min target!
 
Jag fortsatte att klicka var gång han nuddade flugsmällan och började så smått att flytta runt den. När den kom så pass långt bort att han skulle behöva sträcka på sig för att nå den kändes det som "eldprovet" - hur engagerad var han egentligen? Men jodå. Även om han inte flyttade sina fötter sträckte han ut halsen så långt han kunde och använde sedan överläppen för att nå den sista biten. Det är en stor kraftansträngning för någon som Conny!
 
Efter att vi pausat ett tag tänkte jag se vad som hände nu om jag bara ställde mig passivt. Skulle han gå in i samma gamla mönster och bli lika passiv som mig, eller skulle han våga experimentera?
 
Kort sagt fick jag en fin uppvisning av vinka, krafsa, spansk skritt, lägga huvudet på sned, skaka på huvudet och nicka. :) Allt medan jag bara stod med händerna i fickorna och lät honom stå för all action. Jag kunde inte sluta le. Vilket genombrott! Och allt tack vare en liten flugsmälla!
 
Så nu är jag ju så illa tvungen att gå vidare med detta även med Conny. Vi kommer antagligen att fortsätta mixa med vår "vanliga" träning och inte gå all in som Leia, men jag är verkligen nyfiken på hur detta kan hjälpa Conny och hans självförtroende. Och mig, såklart! Tänk om vi framöver kan testa på freeshaping, DET vore framsteg minsann. Men fram tills dess ska jag fortsätta att arbeta med targeten och försöka klura ut hur vi kan nyttja den i övrig träning. Jag är taggad till tusen!

Sommarkänslor

 
Då regnet just nu öser ner utanför mitt fönster, tänkte jag att dessa ljuvliga sommarbilder kunde pigga upp. De är tagna av Zandra i juli 2011 och jag älskar dem!

Klickerträning med Leia del 2

Nästa del av vårt första möte med klickern.
 
Efter en kort paus gick vi ut i sandhagen istället och jag ville nu se om jag kunde börja shejpa fram ett liggande. Jag hade inga tankar om att nå liggandet samma dag utan var bara intresserad av att se hur det skulle utvecklas. Så jag började sortera bort andra beteenden (genom att ignorera dem) och förstärkte enbart såna som eventuellt skulle kunna leda till ett läggande - lyfta hovar, så småningom krafsningar, sänkt nacke osv.
 
Ligg är enbart inlärt genom positiv förstärkning, Leia bjöd på det bara några dagar efter att jag fått hem henne och då var det bara för mig att belöna. Men i takt med att vi lärt oss en massa andra tricks har ligg-kommandot fått bli rätt tydligt och hon har hittat tricks hon hellre gör. Hon lägger sig med lätthet när jag ber henne och är positivt inställd till tricket, men jag ville nu förstärka det ännu mer.
 
Efter kanske en kvart gick hon över från att enbart bjuda på separata beteenden som i kombination kan bli ett läggande, men utan att faktiskt tänka på ligg, till att börja trampa runt och man såg att hon förstod vad jag bad om. Jag belönade ivrigt och sen dröjde det faktiskt bara några minuter tills hon la sig ner. En så smart tjej!
 
När hon väl lagt sig ner var det sedan inte särskilt långt till ligga på sidan och sätta sig. Alla våra trick är ju belöningsbaserade och hon älskar trickträningen, så där har vi ju redan kommit en bra bit på väg. Men jag är övertygad om att klickerträningen kan skjutsa oss långt framåt.
 



Välkommen!

Mitt namn är Norah Kohle och jag kommer från Kungsbacka där jag driver företaget Häst i Balans. Jag jobbar med både mina egna hästar och mina elever för att finna harmoni och balans mellan häst och människa, så att samvaron blir trygg och spännande för båda parter.

Har tre hästar vid namn Conny, Coolman och Leia som du kan läsa mer om på deras respektive sidor.

Vill du träna för mig?

Till mig är du välkommen oavsett om du är intresserad av ridning, markträning, körning, trickträning etc. Inriktning är för mig inte det viktiga, utan att skapa en förståelse mellan individerna vilket sedan kan utvecklas åt det håll man önskar.

På min hemsida kan du läsa mer om mig och de tjänster jag erbjuder. Än en gång, varmt välkommen hit och hör gärna av dig om du har frågor!

Hemsida | Facebook | Instagram


Follow on Bloglovin

RSS 2.0