Honza Bláha

Conny och jag på kurs för Honza hösten 2012.
 
En av mina främsta inspirationskällor när det kommer till naturlig hästhantering är Honza Bláha. Någon gång runt åren 2005 och 2006 såg jag kortfilmen "The Horse Whisperer Too" (som går att se här) och tyckte att det var något av det mest imponerande jag någonsin sett. Jag hade då precis fått upp ögonen för träning i frihet och kämpade med att inte behöva jaga Conny en timme i hagen innan jag fick fatt i honom. Att kunna jobba med en häst sådär... Det var en avlägsen verklighet.
 
Ett par år senare fick jag upp ögonen för Parelli. Sökare som jag var satt jag timme ut och timme in framför datorn och letade såväl information som inspiration. Så småningom snubblade jag över den här filmen, där Honza och Gaston återigen är med. Men det dröjde ytterligare några år innan jag kopplade att det var samma ekipage.
 
Sedan dess har Honza varit en stor förebild för mig. Jag såg honom live i Göteborg 2008 och blev bara än mer imponerad. "Jag vill lära mig det där!" tänkte jag.
 
Så under 2012 kom chansen. Honza skulle komma till Sverige och hålla kurs! Att jag skulle dit var det inga tvivel om, men jag tänkte först att jag skulle åka utan häst. Jag har en smärre scenskräck och hela paketet att delta med häst kändes bara för skrämmande. Men till slut tog jag mig i kragen, skickade en intresseanmälan och jag fick en plats! Nu blev jag nervös på riktigt.
 
Hösten kom och dagen var slutligen där då det var dags att lasta in Conny och åka. OM jag var nervös när det till sist blev min tur att gå in i manegen och börja träna! Det enda som kändes tryggt var att jag hade Conny med mig, min klippa. Och då ska man veta att Conny är en häst som kan bli fruktansvärt nervös och stressad i situationer som den vi nu utsatte oss för.
 
 
Men allt gick totalt fläckfritt. Dag ett tränade vi enbart från marken och fick insikt i hur Honza jobbar och tänker. Det handlar mycket om att hästen ska få känna sig kraftfull och att den djupaste reflexen alltid ska vara att komma till en. Här var det mycket nytt för mig och jag kunde plocka ur många bitar att ha nytta av. Detta träningssätt passade väldigt bra för Conny och det märktes att han fick bättre självsäkerhet.
 
Andra och sista dagen på kursen bestämde jag mig för att sitta upp. Dressyr utan träns hade jag bara blivit allt mer intresserad av över åren och var nyfiken på vad Honza hade att bjuda på här. Som tur är hade jag självmant hittat ett sätt att jobba på som var väldigt likt Honzas, så vi hade redan kommit en bra bit på väg. Och Conny, han skötte sig alldeles strålande. Det var första gången vi tränade så här i ett ridhus och då dessutom med flera andra ekipage inne samtidigt. Att galoppera i manege var förut en omöjlighet då han antagligen kopplade det till alla de stressande tävlingar han varit på. Drog han inte iväg med mig bockade han helt enkelt eller slänge sig mot väggarna tills jag flög av. Men inte nu. Han var så sansad och fokuserad och gjorde precis allt enligt skolboken. OM jag var stolt! När vi dessutom fick 4+ av 5 möjliga stjärnor och blev kallade "superstars" av Honza, då kände jag att det var ett rätt bra beslut att ta med Conny.
 
Nu väntade en lång vinter full med träning inför nästa kurstillfälle i mars 2013. Vi tragglade inkallningar, öppnor, sänkning och böjning av huvudet, ryggningar, rubbet. Det var massor av nya verktyg att leka med och oj vad roligt det var! Det här var den inspirationsboost jag längtat efter så länge.
 
Slutligen blev det dags att åka mot kurs nummer två. Och för att dra en lång historia kort var dessvärre varken Conny eller jag i balans den här helgen. Conny får lätt bakslag när hans förflutna kommer ikapp honom och befinner man sig då precis i en sån situation som triggar det är det tyvärr inte mycket att göra. Det blev inga katastrofer, allt flöt på ändå, men vi saknade den där känslan som är så viktig. Men, vi åkte hem med massor av nya idéer och synvinklar trots det, så jag är ändå nöjd.
 
 
I höstas valde jag att hoppa över att åka med Conny, då jag inte tyckte det var schysst mot honom. Han var otränad både mentalt och kroppsligt och efter förra gången ville jag vara bättre förberedd. Vi siktar nu därför istället på att åka i maj när Honza kommer nästa gång. Då hoppas jag att vi ska vara i bättre form! Det känns roligt att ha ett mål att jobba mot. Nu hoppas jag bara att våren ska vara snäll mot oss så att vi har bra möjligheter att träna.
 
Med Leia har jag inte använt så mycket av Honzas filosofi vid markträningen. Hon är väldigt annorlunda mot Conny och en sån personlighet som troligtvis inte passar helt för den typen av träning. Däremot, när jag testade mina nya verktyg vid lösridning, var det som att allt äntligen föll på plats. Hon förstod precis vad jag menade och tyckte inte längre att ridning utan huvudlag var tråkig eller konstig eller meningslös. Mycket fokus ligger på bogen och det blev väldigt logiskt för Leia när jag utgick från den.
 
Vem hade kunnat ana när jag satt där framför datorn med stora ögon och öppen mun för alla dessa år sedan, att jag så småningom skulle få chans att träna för min största inspirationskälla? Inte jag i alla fall!

Framåtbjudning

Ny snö! Med andra ord nytt, fräscht underlag, så att det går att vara på vägarna igen. Så jag, Conny och Iso tog en härlig tur på ungefär en timme. Conny njöt för fulla muggar av den mjuka snön under hovarna och var riktigt framåt. Det märktes att han tyckte det var skönt att få möjlighet att sträcka ut ordentligt. Han har ju som sagt haft det lite jobbigt med sina fötter under hösten och vintern, och därför inte tyckt det varit så bekvämt att röra sig på grusvägarna. Vilket inte är konstigt alls, med tanke på hur lite vi var ute. Hovarna fick inte möjlighet att jobba och kunde därmed inte stärkas.
 
Men. Idag var alltså vägarna mjuka och han hade inga begränsningar. Vid varje raksträcka eller uppförsbacke spetsade han öronen och sedan for han iväg efter Iso! Eftersom Conny har den personlighet han har är det ofta svårt att hitta en balans mellan "taggad" och "stressad". De två går lätt hand i hand för honom. Antingen är han lugn och trygg och känner inget behov av att galoppera snabbare än medelfart, eller så är han stressad och springer på som att han är jagad. Men idag hade han äkta framåtbjudning och kunde samtidigt finna ro i att springa utan att stressa. Dagar som denna är härliga!
 
Utsikt från en rund, lurvig och ganska smutsig rygg:
 
 
Som jag skrivit förut är jag inte helt säker på vad som uppskattas att jag skriver om. Jag har inte möjlighet att leverera långa tanke- eller träningstexter varje dag. Är det då bättre att blogga mer sällan och varva med bilder från olika fototillfällen, eller uppskattas även glimtar ur vardagen, som denna?

Hoppsan hejsan

 
... idag blev det minsann besöksrekord så det stod härliga till. Mitt inlägg om frieserhästen har tydligen delats till höger och vänster på facebook och det verkar som att de flesta frieserfrälsta håller med mig. Det var ju tur att jag inte fått det hela allt för mycket om bakfoten... ;)
 
De senaste dagarna har snön packats så tätt att det blivit något av en isbana ute hos hästarna. Därför har det inte gått så bra att varken vara i paddocken eller rida ut. Ibland vore det himla trevligt med ett ridhus alltså! Men samtidigt är jag ganska säker på att hade jag haft ett, hade det ändå bara blivit stående större delen av året. Gräset är alltid grönare och så vidare.
 
Så i brist på någon spännande uppdatering får ni ett gäng bilder på mig och hästarna från december 2012. Som vanligt, tagna av världens bästa Zandra!
 

Att leva med frieser

En mängd hästflickors- och pojkars dröm, inklusive min! Men hur är det egentligen att leva med en frieserhäst?
 
Som liten hade jag tre olika drömhästar som kom i tre olika perioder. Först ut var såklart den klassiska barbiehästen. Kritvit med flygande man och givetvis skulle det bara vara JAG som kunde hantera den. Sedan började jag på ridskola och bläddrade i hästtidningar och gång på gång var det samma sagohäst som dök upp - den kolsvarta med lockande tagel och kloka ögon. En sån ska jag ha någon gång, tänkte jag. Och så blev jag ännu lite äldre och började hänga på diverse internetstall. Där fick jag upp ögonen för gyllene fuxar med breda bläsar och vita strumpor. Döläckert!
 
Slutligen flyttade Conny till mig och naturligtvis var det nu han som var min absoluta drömhäst. Det är först på senare dar jag insett att han faktiskt mer eller mindre porträtterar hästarna jag drömde om när jag lekte med mina dockor. Därefter kom Coolman med sin eldröda päls och breda vita bläs.. hm... Och ja, till sist fick jag även den där svarta pärlan jag suckat över i alla tidningar och på cirkusar. Så här sitter jag idag med mina tre drömhästar utan att faktiskt ha förstått det förrän i efterhand!
 
Men det var inte det jag skulle skriva om, utan hur det är att ha frieserhäst. För många är de bara de magnifika hästarna vi ser göra diverse konster i cirkustältet eller de robusta sakerna som galopperar genom TV-rutan i varenda historie- eller fantasyfilm. Och visst är friesern något extra, det kan man inte säga annat.
 
Leia till vänster och Lovis till höger.
 
Det är också en otroligt komplex häst med många olika sidor och är inte alltid helt lätta att förstå sig på. Givetvis är även de svarta pärlorna individer och det går som med allt annat inte att dra alla över en kam. Men efter att nu ha jobbat med ett flertal olika och haft hand om två stycken under en längre tid kan jag absolut hitta likheter och speciella kännetecken för friesern som ras.
 
"Hög integritet" och "sällskaplig som få" är två etiketter de flesta faller under. Friesern vill vara med och helst sitta innanför jackan på en, men är samtidigt otroligt petig med hur man uppför sig. Det var något jag snabbt lärde mig av Leia. Hon kunde komma klampandes hur som helst fram till både hästar och människor och i princip ramla över dem. "Hoppsan, jag skulle bara hälsa!" Gick man däremot fram och började pilla på henne hur som helst, fick man med besked veta att det inte var okej. "Du får väl fråga om lov först, för tusan!"
 
Ett annat kännetecken är att det troligtvis skulle gå att fullkomligt piska sönder en frieser, och sedan få ett "och nu då..?" till svar. Om man skulle ha det förhållningssättet till hästar, vill säga. Jag brukar säga att de har en otroligt tjock utsida och en vansinnigt känslig insida. Ber du på rätt sätt krävs bara ett andetag, men försöker du kräva något utan god anledning är det som att försöka rubba ett berg. Man flyttar helt enkelt inte på en frieser som inte vill flytta på sig. Det innebär att man alltid måste tänka steget före och lista ut hur man ska lägga fram förslaget på ett motiverande sätt. Oavsett om det handlar om att hoppa en meter eller ta ett steg åt sidan i stallgången.
 
Jag är helfrälst på friesern som ras. Inte bara därför att den är vacker som en tavla utan också för att de är så otroligt roliga att arbeta med. Men visst tusan får man sig en kurs i motivation och artighet som heter duga. En kurs som många gånger kan vara rätt utmattande... Men det är helt klart värt allt slit och jag har lärt mig så mycket om hästar överlag av de frieser jag jobbat med.
 
Funderar man på att skaffa en frieser är det viktigt att tänka både en och två gånger, och ha i bakhuvudet att de inte alltid är de sagohästar som ställs fram i tidningar och på shower. Det är mycket häst både mentalt och kroppsligt och man måste vara beredd att lägga ner själ och hjärta i arbetet. Gör man det, lägger ner tiden det krävs för att förstå sin häst på djupet, har man dock en vän trogen för livet. Då är ingenting är omöjligt!

Fiender, akta er!

 
Jag ska inte börja babbla om bågskytte här också, det känns inte helt relevant. Men idag lyckades Conny också slinka med på ett hörn, så en liten bild kan jag visa i alla fall. Han är ju för go, min isbjörn. Det var första gången jag satt till häst med en pilbåge och vad börjar vi med, om inte att galoppera fram och tillbaka på vägen... Han bara ställer upp och har för länge sedan accepterat att jag är aningens knäpp och har många konstiga idéer för mig.
 
Om det är någon som vill se lite fler bilder när jag nördar mig med min nya båge, finns det på Ailim.

Ett tillitssprång ut i det okända

 
Den 24 juli, ganska precis ett år efter att jag och Leia blev fotade i solnedgången vid havet, var det dags igen fast med Conny denna gång. Vi hade haft lite funderingar på att eventuellt testa att ta av grimman och ta lite bilder, men jag var tveksam... Havet är en av de platser Conny tycker minst om. "Varför tar du dit honom då?" kan man ju tänka. Men eftersom jag är som jag är är det ju klart att har jag ett problem, måste det lösas... Så mitt mål är att fortsätta jobba med Conny vid havet tills han inte tycker att det är något konstigt längre.
 
Och ja, döm min förvåning när han lugnt backade ur transporten, hängde med mig bort till stranden och var precis likadan som hemma på stallplanen en halvtimme tidigare! Vi hade lite tid på oss att "snacka" ihop oss innan vi skulle börja fotografera och vi tricksade, tränade varvbyten i galopp, lekte med passagen och sprang fram och tillbaka över stranden. Conny var stencool och tyckte inte att havet var något konstigt alls. Snacka om att jag fick en bra känsla inför fotograferingen!
 
Så var det dags att sätta igång. Vi galopperade fram och tillbaka längs vattenbrynet och visst blev Conny uppspelt, men inte värre än den sortens upphetsning han kan få på galoppstigarna hemma. Efter en stund blev det dags för elprovet... grimman åkte av.. och sen var det bara att tuta och köra! Aldrig trodde jag väl att jag skulle sitta på en helt lös, galopperande Conny med havsvattnet sprejande omkring oss. Men det var inga som helst problem. Och bilderna, dem ska vi inte ens tala om. Så snart jag fått se alla ska jag välja ut en favorit och göra en ny tavla att hänga ovanför sängen. De är m-a-g-i-s-k-a!
 

Får jag lov?

Att rida är enligt mig ingen rättighet vi har, utan ett privilegie man kan få av hästen om man är värd det. Att bjuda upp en människa på ryggen är ett stort steg för flyktdjuret hästen, och inget man borde missbruka. Hästen är inte född till att bära oss, även om de levt i människans tjänst i tusentals år.
 
Uppsittning är i allra högsta grad relaterat till själva ridningen och hur den går till säger ofta mycket om vad hästen tycker om att bli riden. Behöver man slänga sig på i farten eller måste tvinga in hästen i ett hörn eller till och med ha någon som håller i medan man sitter upp, är det ofta tecken på att hästen egentligen inte är helt nöjd med situationen. En häst som är nöjd med att bli riden står lugnt eller erbjuder till och med ryggen för ryttaren.
 
Troligtvis inte det mest graciösa som skådats, men här ser man hur Leia hjälper mig att sitta upp genom ett "dödslyft". Vill hon inte ha mig på ryggen kommer jag helt enkelt inte upp!
 
Steg ett är givetvis att vara ärlig mot sig själv och ställa sig frågan - vill min häst verkligen bli riden, eller har jag lärt mig att anpassa mig till situationen och skynda mig upp? Vet man om att man har ett problem är man redan halvvägs till målet.
 
Därefter gäller det att rannsaka ridningen. Hur ser den ut egentligen och vad tycker hästen, på riktigt? Behöver man varje dag ta sig igenom en massa svårigheter säger det sig självt att det inte är särskilt kul för varken en själv eller hästen. Ibland kan det vara så enkelt som att man på framskrittningen till paddocken eller ridhuset måste passera ett gäng läskiga brevlådor som gör hästen stressad, därefter kan ridningen vara hur harmonisk och trevlig som helst. Alltså, vad upplever hästen precis efter att man suttit upp?
 
För mig är det viktigt att jag ska kunna vara dunder-tydlig med att jag kommer att sitta upp, jag ska kunna röra mig i slow motion så att hästen verkligen förstår vad som är på gång men ändå står still. Såhär ser det ut när jag ska sitta upp på Conny. Som ni ser ber jag honom inte att komma mot mig - han erbjuder själv ryggen och bjuder upp mig.
 

Att träna för mig

 
Bloggen har bara varit igång i några dagar och jag får redan frågor om det går att träna för mig, vad roligt! Och svaret är givetvis JA, det går alldeles utmärkt att träna för mig. Jag har nu undervisat i fem år och drivit företag snart tre av dessa år.
 
Klippt från min hemsida:
 
Jag jobbar med både mina egna hästar och mina elever för att finna en harmoni och en balans mellan häst och människa, så att samvaron blir trygg och spännande för båda parter.
 
Till mig är du välkommen oavsett om du är intresserad av ridning, markträning, körning etc. Inriktning är för mig inte det viktiga, utan att skapa en förståelse mellan individerna vilket sedan kan utvecklas åt det håll man önskar.
 
Med andra ord är jag väldigt öppen för olika inriktningar. Mina elever täcker idag i stort sett hela spannet; några är på toppen inom western, någon satsar för fullt på dressyr, en annan har körhästar, somliga går promenader i skogen - det spelar ingen roll. Oavsett ålder, inriktning eller tidigare kunskap. Du behöver absolut inte ha något problem för att träna, det räcker gott och väl att man kanske bara vill ha lite nytt att jobba på med sin häst?!
 
Jag utgår från Kungsbacka ett par mil söder om Göteborg. Jag brukar köra max 20 mil/2 timmars resa enkel väg för heldagsträningar, men det händer att jag åker längre. Jag håller nu på att dra ihop "träningsgrupper" på olika ställen inom denna radie. Detta betyder helt vanliga privatlektioner, men att eleverna samlas på ett ställe istället för att jag åker runt. Det gör att schemat blir mindre stressigt och att jag kan lägga mer tid på varje enskilt ekipage. Vill du att jag ska komma till ditt område? Hör av dig, gärna med förslag på bra ridhus som går att boka!
 
All information om priser och bokningsvillkor finns på min hemsida: www.norahkohle.se.

Klurig böjning

Då det nu ligger ett lätt lager snö i paddocken, tänkte jag ge det ett nytt försök att träna med Conny. Eftersom mina hästar är barfota får man ibland anpassa träningen efter hovarna, och Connys hovar har helt klart haft bättre perioder. Den senaste månaden har varit ofattbart regning och det i kombination med mycket utebliven träning gör att hovarna nu inte mår jättebra. Men det finns bara en medicin och det är motion! Det är dock inte helt enkelt när marken är hård och knölig och jag inte har tillgång till ridhus. Men, nu ligger det som sagt ett mjukt snötäcke över som dämpar en aning.
 
Fokus idag hamnade på att få till böjningen i kombination med avslappning. Conny flyttar sig med lätthet både framåt och bakåt och uppåt och neråt och åt höger och vänster, men han har en liten svårighet i att göra två saker samtidigt. Som att sänka nacken och samtidigt böja sig i den grad jag ber om. När jag ber om böjning svarar han oftast med att höja huvudet och enbart flytta undan mulen, medan jag skulle vilja att han istället ställer sig i nacken.
 
Idag bestämde jag mig för att helt enkelt ta tag i det och hitta en lösning. Det blir lätt att man fokuserar på helheten vilket kan vara bra, men det är då också lätt att tappa vissa detaljer. Så känslan överlag kan vara jättefin men om man går lite på djupet finns det fortfarande saker att förbättra (som alltid).
 
En bra arbetsform för Conny. Han är lite antingen eller, antingen väldigt låg eller stjärnkikare. Får vi till böjningen på denna form har vi kommit en bra bit på väg!
 
Så övningen blev att vi gick på en liten volt där jag avvaktade tills han själv balanserat upp sig. Jag vill i så stor utsträckning som möjligt att hästen alltid ska få en chans att göra rätt innan jag börjar lägga mig i. Conny vet vad som brukar löna sig och det dröjde därför inte särskilt länge innan han sänkte nacken och hittade balansen. Där bad jag sedan om mer böjning, vilket resulterade i att han minskade volten och föll på innerbogen. Jag svarade då med att be honom att flytta bogen utåt på volten, så att man var tvungen att balansera upp sig igen. Men vi hade tappat avslappningen och han gick nu med höjt huvud och undrade vad tusan jag höll på med. Där höll jag bara kvar, så var det upp till honom att prova sig fram till rätt lösning.
 
Till skillnad från Leia är Conny ingen särskilt påhittig häst. Eller snarare, han är väldigt påhittig på vissa områden, men när det gäller träning vill han ha lite riktlinjer att jobba med. Det funkar därför inte alltid att bara vänta ut honom om man jobbar på nya saker, eftersom han helt enkelt tappar intresset.
 
Så vi gick där, runt runt på volten. Jag fortsatte att be honom att böja in huvudet och han sa "men jag böjer ju redan!". Efter en stund, när han insåg att han behövde hitta på något nytt, testade han att sänka huvudet. Böjningen var bibehållen och därmed stannade jag direkt och berömde. Vilan är det absolut viktigaste i träningen med Conny, eftersom han då får tid att reflektera och bearbeta det vi just gjort. Det är många pass där vi bara stått i mitten av paddocken nittio procent av tiden, och det är ofta de passen som ger mest.
 
Tillbaka till dagens övning. Vi upprepade åt båda håll, och jag tyckte vi kom till den där gemensamma förståelsen som är så viktig. Det är mycket kvar att jobba på, men det är ju det som är så roligt. Har man något specifikt att förbättra är det ju väldigt lätt att märka när träningen ger resultat.
 
Oj vad det var längesedan jag skrev såhär utförligt om dagens träning... Uppskattas det, yes/no?

Lek i frihet

 
Vi brukar avsluta varje träning med en stunds lek löst. Eller börja med det. Eller lägga in det någonstans i mitten. Av någon anledning har jag en liten svårighet i att faktiskt hålla ett pass organiserat och seriöst hela vägen igenom, haha. Det är väl ingen särskilt stor nackdel egentligen.
 
Det vi jobbar med är att hon ska hålla sig intill mig men ändå vara smidig både mot och från mig. Det betyder att hon måste balansera upp sig, forma sig runt mig och gärna gå lite som en öppna. Bilden ovanför är ett perfekt exempel! Jag blev himla glad när jag såg den i kameran - för precis så vill jag att det ska se ut.
 
 
Dock har hon väldigt lätt att överdriva istället, och krulla ihop nacken. Då låser hon sig i bogen och bakbenen sprattlar runt på ett eget äventyr där bak. Så det gäller att hitta den där balansen mellan energi och framåtbjudning utan att springa ifrån mig, samt samling och uppkortning av steget utan att tappa den fria formen. Detta är väldigt kul att träna på!
 
Leia överlag är en av de roligaste hästar jag någonsin jobbat med. Hon har en himla massa idéer för sig och är inte rädd att prova dem, vilket betyder att hon många gånger får till det innan jag ens hunnit be om något. Men det betyder också att hon lätt kan försvinna iväg och roa sig själv, så det gäller att man är intressant nog...
 

Det där med pinnar

Jag ska börja med att ge en liten förklaring till mitt ordval "pinnar". När jag pratar om "pinnar" kan det betyda tre saker; en 105 cm carrot stick, en 95 cm carrot stick eller helt vanliga dressyrspön. Varför inte bara använda de tre olika beskrivningarna, kan man ju tycka. Men ordet "spö" hade en så negativt klingande känsla att jag inte känner mig nöjd med att använda det. I mina händer finner ni aldrig ett spö utan en pinne eller möjligtvis en förlängd arm. Just idag blir jag dock illa tvungen att använda de tre olika termerna för att det ska bli lättare att hålla koll på vad jag pratar om. Jag tänkte nu beskriva lite vad jag använder de olika alternativen till.
 
Här ses två stycken korta - 95 cm - carrot sticks, även kallat "ridstickar".
 
När jag började min resa med träning i frihet, för si sådär åtta år sedan, hade jag ingenting alls i händerna. Möjligen en grimma, om läget var att jag försökte hämta min högst ovilliga häst ur hagen. Jag hade enbart mitt kroppspråk att jobba med och fick därför lära mig att använda det korrekt. Det har hjälpt mig till en god känsla för hur jag kan stå eller röra mig för att påverka hästen åt olika håll - drivande eller inbjudande.
 
När jag slitit mig gul och blå i kanske två år, fick jag för första gången en carrot stick i händerna. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ha den till och hur jag skulle använda den. Mest ett störigt föremål som begränsade mig, tyckte jag. Men precis som för de flesta som börjar använda carrot sticken, växte den på mig för att tillslut bli omöjlig att vara utan. Mina egna armar kändes otympliga och som att det fattades något. Jag hämtade Conny i hagen med den, tog med den när vi gick på promenader, använde den vid markträning och red med den. Carrot sticken fanns alltid i mina händer!
 
Jag och Conny år 2008.
 
För den som är lite osäker på vad en carrot stick egentligen är så kan man säga att det kort och gott är en styv pinne. Den är inte böjbar på samma sätt som ett spö och det innebär att man kan båda trycka, knacka, klia och stryka med den på ett enkelt sätt. Det är alltid lika mycket kraft längst ut på sticken som i handen, vilket betyder att man alltid har koll på vad sticken har för sig. Man blir väldigt exakt i sina signaler. Det sitter även ett tunt rep längst ut som kan användas i både drivande och lugnande syfte men också med fördel kan läggas om halsen för att leda hästen om det skulle behövas.
 
Efter ett år med sticken började jag försiktigt övergå till att använda ett dressyrspö vid vissa situationer. Dressyrträning utan träns, lättare markträning och så vidare. Det var lite lättare, lite smidigare, men jag var fortfarande i allra högsta grad beroende av sticken. Det kändes tryggt med repet som kunde användas som en provisorisk halsring både när vi var ute och gick eller om jag red.
 
Under åren 2008-2010 var sticken absolut min förlängda arm på riktigt. Grimma eller träns var undantagsfall och även de gånger jag hade grimma på hästarna hade jag med sticken av gammal vana.
 
När mitt intresse för dressyr utan träns växte på riktigt under sommaren 2010 började jag mer och mer känna att jag hade nytta av dressyrspön. Jag hade fram tills dess alltid haft sticken lutad mot axeln när jag red, för att inte bli beroende av den för att kunna svänga eller stanna. Det gjorde att Conny var väldigt lyhörd för sitsen och det har vi haft igen många gånger om. Men när jag ville börja exprimentera med sidförande rörelser, skolor, böjning och ställning introducerade jag två pinnar till ridningen. Dessa höll jag istället nedfällda på var sin sida om bogen.
 
 
När jag mer och mer upptäckte de två tunna pinnarnas kvalitéer var det svårt att inte börja jämföra med sticken. Den kändes plötsligt onödigt klumpig och tung att för användas vid ridning. Det kändes också allt mer naturligt att införa den vid markträningen och utmana kommunikationen. Man har långt ifrån samma räckvidd med ett spö som en carrot stick och det kräver ett ännu finare kroppspråk.
 
Så fram till för ungefär ett år sedan konkurrerade sticken och dressyrspöna starkt mot varandra. Sedan blev jag introducerad för "ridstickar". Dessa hade jag haft koll på i många år och även använt vid vissa tillfällen, när jag tränade med barn till exempel då en vanlig stick ofta är för tung. Men jag hade aldrig riktigt känt att jag hade ett behov av en sådan då dressyrspöna funkade så bra. Idag har jag dock svårt att låta bli dem. En ridstick är nättare än en carrot stick men styvare än ett spö. Man slipper dessutom den vassa spetsen på spöt och en stor del av "piskeffekten".
 
Så hur använder jag de tre olika verktygen idag?
Carrot sticken vid markträning parallellt med dressyrspöt. Jag gillar repet på änden då det blir lätt att signalera till hästen att komma till mig, även på avstånd.
Dressyrspöt när jag tar in hästarna från hagen då det är lätt tillgängligt på väg ut ur stallet. Det används också i vissa tillfällen vid markträningen.
Ridstickarna används vid all ridning utan träns, både uteritter och dressyr.
 
 
Vad jag rekommenderar till andra beror lite på vad man vill göra och vad man har för häst. Conny var till exempel till en början alldeles för spörädd för att jag skulle kunna använda dressyrspön medan sticken fungerade bättre. Så det är i allra högsta grad individuellt vad man kan använda. Själv mixar jag som sagt för att det fungerar för mig. Andra använder enbart sticken, andra körpiskor medan vissa inte har någonting alls. Alla sätt är bra förutom de dåliga! Det finns inget facit utan man får känna vad som är bäst för en själv och sin egen häst.

Redo för krig

 
När Leia är på det här humöret - då känns det som att man skulle kunna sätta på henne en riddare i skinande rustning och skicka dem raka vägen ut i närstrid. One does not simply mess with Leia när hon är på sitt krigarhumör. Om hennes krumbukter tidigare mest varit valpiga upptåg, är det nu sexhundra kilos ren och skär kämparglöd som studsar omkring.
 
Men det är det som är så roligt med Leia. Vissa dagar är hon rena rama Ferdinand som bara vill sitta i knät och bli uppskattad. Vissa dagar vill hon ingenting. Alls. Och vissa dagar är hon redo att ge sig ut i krig. Oavsett vilket humör hon är på, är hon alltid lika glad och charmig och intresserad. Hon ser någorlunda farlig ut när det flyger ben åt alla håll och öronen ligger slickade bakåt, men så snart man stannar och säger "Åh en sån duktig Leia" blir hon godheten själv och svarar "Ja, jag vet! Vi har så himla kul!". Och det är sant. Man har alltid roligt med Leia!
 

Arbete för hand

 
Arbete för hand har alltid varit en stor favorit hos Leia, även om hon haft imponerande svårt för det. Är man ung och med så mycket vilja att det räcker och blir över till tre andra, är det lätt att man slår knut på sig själv om kroppen inte är lika samarbetsvillig. Inte bara har hon haft väldigt långa ben och en väldigt lång, svag rygg, hon har dessutom varit sned i höften och haft spänningar från nacken till bogen. För att inte tala om ungefär noll koordination över huvud taget.
 
Men trots det har hon alltid strålat som en sol så snart kapsonen kommit på. Sedan har hon lugnt och intresserat låtit mig lotsa henne efter bästa förmåga. Framåt-nedåt, som är något av det svåraste för en frieser, har suttit i ryggmärgen sedan hon var tre år gammal och det är jag väldigt tacksam för. Vad det däremot innebär är att hon lätt blir framtung ovanpå allt annat. Vi jobbar nu därför mycket med att höja formen succesivt UTAN att tappa längningen av halsen.
 
För er som inte vet det är hennes officiella smeknamn "kamelen". Till stor del därför att hon till en början inte riktigt skrittade, utan mer gick i passgång som en.. ja, kamel. Så vi började traggla skolskritt, vilket innebär att skritten blir diagonal och tvåtaktig istället för fyrtaktig (eller vad-som-helst-taktig i Leias fall, för fyrtaktig var den i alla fall inte). Hon har ännu inte helt behärskat det, men passar åtminstone inte längre.
 
Förra våren började vi leka med lite tramp. Efter att ha testat lite olika sätt använder vi oss nu av skolskritten och försöker införa mer energi. Det är inte helt lätt, men Leia är en riktig kämpe och försöker så gott hon kan.
 
 
Det ser långt ifrån korrekt ut och är inte ens värt att kallas tramp - eller ens halva steg - än. Vi är två nybörjare som leker med övningen och ser vart vi kommer. Det är många bitar som ska falla på plats - takt, samling, avslappning, koordination, energi och mycket mer. Därför ber jag er att ha överseende med bilderna och se dem för vad de är - en glad kamel som leker sig fram till nya färdigheter. :) Jag tror på Leia och är helt säker på att vi kommer få alla bitar att falla på plats så småningom!
 
När det kommer till Leia tas energi tacksamt emot...
 
... vilka former den än tar sig! ;)
 
En sak är säker - Leia har blivit en HÄST i år. Vi får snart slopa smeknamnet "kamelen".
 

Leia och den glittrande solnedgången

 
Jag kickstartar bloggandet med ett antal av mina favoritbilder någonsin! Den 25 juli 2012 tog jag med mig Leia i transporten och åkte ner till stranden. Det var andra gången i sitt liv hon såg havet. Som jag skrivit i hennes presentation är - eller har varit bör jag väl säga - vatten en av hennes stora frågetecken. Att se en spolande vattenslang eller gå i en vattenpöl innebar stora protester från Leias sida, och vid den här tidpunkten var vi i allra högsta grad igång med att jobba oss förbi de problemen.
 
Men havet har aldrig varit några konstigheter för Leia. Kort sagt är hon en riktigt havshäst! Hon sparkar i vattnet så att dropparna flyger, doppar halva näsan under ytan och har både en och två gånger seriöst övervägt att rulla sig. Men, trots det, trodde jag aldrig att dessa bilder skulle kunna bli så fantastiska som de är.
 
Jag är så otroligt glad att världens bästa fotograf Zandra var med oss den här kvällen! Solnedgången var perfekt, det var sommarens varmaste kväll och Leia var vacker som en tavla. Nu låter jag bilderna tala för sig själva.
 

Hej på er!

... det var länge sedan!
 
Snart tre år sedan, om man ska vara petig. Herregud vad tiden går, det känns ju som alldeles nyss jag var igång här och bloggade för fullt. Det var riktigt roligt, men blev lite mycket då jag befann mig i en rätt stressig fas i livet. Jag är en person som går helhjärtat in för mina projekt och går inte det, tar jag hellre en paus.
 
Så vad har hänt sedan sist jag lämnade ett avtryck här? Jag är ganska säker på att en hel del av er har hängt med på mina nya äventyr, men för er som inte har det ska jag ge en liten resumé.
 
Jag och Leia sommaren 2012.
 
Efter många om och men hoppade jag av ridgymnasiet jag studerade på. Det var en mängd olika faktorer som bidrog till att det inte fungerade längre. Jag beslöt mig istället för att satsa fullt ut på mitt företag, och det är vad jag har gjort de senaste tre åren. Jag har varit från norr till söder i vårt avlånga land och lärt ut min hästträning, och jag har haft oerhört roligt under tiden! Det är inte klokt vad många intressanta hästar och människor jag möter i mitt jobb.
 
Träningen med mina egna hästar har som alltid gått upp och ned i aktivitet. Vissa perioder har jag tränat massor och tagit enorma steg framåt, för att sedan trappa ner en aning och mest bara vara. En sådan fas har jag haft sedan tidigt i somras, då hästarna tog ett tillfälligt steg bakåt för att jag skulle få tid till en ny familjemedlem. Nämligen min älskade, fantastiska hund Iso. En dröm som efter många års längtan blev sann och jag känner mig nu slutligen komplett som person.
 
Iso åtta veckor gammal och Conny i somras.
 
Efter att i första hand ha fokuserat på hundträning det senaste halvåret känns det nu äntligen som att tiden är inne att ta upp hästarnas träning på riktigt igen. Jag har sedan jag fick Iso bloggat på hans blogg, på en väldigt avslappnad nivå enbart för min egen skull. I höstas startade jag bloggen Ailim som är min lilla älskling, min inspirationsblogg. Där lägger jag upp sådant som inspirerar mig på riktigt. Tanken är att man ska kunna besöka Ailim med en kaffekopp i händerna och bara njuta.
 
I och med att jag enbart "mysbloggat" på sistone, har mitt bloggintresse ökat igen. Jag har funderat länge på att ta upp hästbloggandet, men då träningen varit i princip obefintlig har det inte känts så relevant. Men nu känner jag mig riktigt sugen att ta tag i det igen och därför tänkte jag ge det ett försök. Jag kommer inte att ha några som helst ambitioner med bloggandet här, utan hålla det på en avslappnad nivå. Sedan får framtiden utvisa vilken väg bloggen tar.
 
Trots att horsebalance.blogg.se varit låst i två och ett halvt år, har jag kontinuerligt fått uppdateringar om att folk börjat följa den på bloglovin. I dagsläget har jag ca 150 följare och det är ju himla roligt! Jag hoppas att i alla fall en del av er vill hänga med på den här nya bloggresan. Ni är varmt välkomna att hjälpa till att starta upp med förslag på saker att visa eller skriva om. Som jag skrev kommer det att bloggas på en avslappnad och enkel nivå, men inspiration är aldrig fel!

Coolman

 
Svensk halvblodsvalack, -88
 
Coolman är den av mina hästar som nämns och syns minst. Detta beror på att han helt enkelt mest bara går i hagen och njuter. Första gången jag träffade Coolman var jag ungefär sex år gammal och höll ivrigt på att lära mig att rida på stadens ridskola. Jag höll mig givetvis främst till ponnyspiltorna, men kunde inte undgå att se den lilla (fast då, i mina ögon, väldigt stora) fuxen med den breda bläsen på andra sidan stallgången.
 
När jag blev lite äldre, si sådär elva-tolv år kanske, red jag honom för första gången. Det var prova-på-voltige och Coolman med sitt trygga temperament och lugna galopp var en tålmodig läromästare. Han brukade försiktigt bära både äldre, rädda och funktionsnedsatta, ibland med tandemsadel, och var helt enkelt en herre man kunde lita på. Att sitta på en häst barbacka i galopp med båda armarna utsträckta, den där friheten, den första upplevelsen fick jag med Coolman. Inte kunde jag då ana att vi skulle tussas ihop i framtiden.
 
Efter ett par somrar med Coolman som lånehäst var det dags för honom att pensioneras från ridskoletjänsten och vi fick frågan om vi ville ta emot honom. Han var då tjugo år gammal, sliten i både rygg och ben och hade arbetat flitigt på ridskolan i dryga tio år.
 
 
Så det är läget för Coolman just nu. Han lever det goa pensionärslivet och är ofantligt nöjd med det. Visst jobbas även han löst, rids både dressyr och på uteritter utan träns, kan ett antal trick och så vidare, men träning står absolut i bakgrunden. Först och främst har han det bara gott i sin hage där han får bossa med "lillebrorsan" Conny och hålla koll på sina brudar.
 
Han gnäggar när man kommer, buffar krävande på armarna efter godbitar och är absolut säker på att just han är Guds gåva till mänskligheten. Det är det som är charmen med Coolman. Han ser till att jag står stadigt kvar med båda fötterna på jorden och inser att jag fortfarande har mycket kvar att lära av en vis gammal hästherre.
 

Zaviera N

 
"Leia"
Friesersto, -07
 
Leia är min lilla fula ankunge. Hon kom till mig som treåring och var då mest långa ben och ett stort huvud. Med en väldigt, väldigt liten individ inuti. Hon hade ingen som helst koll på varken sin egen storlek eller styrka. Hon visste inte var hennes egen kropp slutade eller var gränserna för andras utrymme gick. De andra hästarna i flocken blev minst sagt trötta på henne, när hon gång på gång ramlade in i dem utan att riktigt förstå hur det gick till. Själv råkade jag ut för hennes klumpighet under vår första sommar genom att hon "skulle hälsa" och av misstag slog loss en flisa från mitt redan skadade nyckelben med sin stora panna.
 
Men trots hennes, ja, klantighet, antar jag att man kan säga, har hon aldrig varit annat än gudasnäll. Från dag ett har hon mött mig i hagen med en så strålande uppsyn att man inte kan bli annat än genomlycklig. Hon tycker att det mesta är jätteroligt och vill helst sitta i knät eller innanför jackan på en.
 
Jag red in henne när hon var dryga tre år gammal men hon har alltid ridits väldigt sparsamt. Fokus har legat på ren och skär lek från marken och trickträning till stor del. Trickträningen är Leias största passion och även talang. Hon har en kropp som verkar vara gjord av gummi och en mentalitet som gör att hon bara vill lära sig mer.
 
 
Tillit har Leia aldrig haft svårt för. När vi känt varann bara ett par dagar bestämde hon sig att det inte var några som helst problem att lära sig att ligga ner på kommando. Dock har hon alltid varit mer eller mindre osäker på sin omgivning. Bollar, platspåsar, vattenpölar - det är säkrast att vara misstänksam. Under de första åren kunde det ta tjugo minuter för oss att bara lämna gården, om hon sett något hon blivit osäker på. Och när Leia inte vill gå, nej, då går hon helt enkelt inte. Så en riktig kurs i motivation har hon gett mig och det är jag oerhört tacksam för!
 
2013 var verkligen Leias år även om vi knappt tränade något under senare delen av det. Hon fullkomligt rusade iväg både kroppsligt och mentalt och känns nu slutligen som en mer eller mindre vuxen häst. Hon är plötsligt grov och muskulös och bär sig med en otrolig värdighet. Min lilla fula ankunge har blivit en vacker svan. Jag ser fram emot många långa år ihop med Leia!
 

Connacht Bold Flyer

 
"Conny"
Connemaravalack, ~95
 
Conny är en sån där häst jag tror att man har en gång i livet. Den första riktiga själsfränden, den man lär känna utan och innan och som man aldrig riktigt kommer över. Vi har hängt ihop sedan hösten 2004 och han har förgyllt mitt liv sedan dagen han stampade ur transporten och drog iväg med mig, som då var elva år gammal.
 
När jag berättade att jag, efter ett drygt halvårs slit med blod, svett och tårar, slutligen köpt den där galna triangelmärkta hästen, då var det många som nog i sitt stilla sinne dömde mig som både korkad och naiv. Vad skulle jag med den där till? Skadad och utdömd, tävla fick han inte och jag flög av honom som en vante minst ett par gånger i veckan. En ung tjej som jag borde verkligen inte binda mig till en så oduglig häst.
 
Som tur var har jag aldrig lagt mycket vikt vid sådana kommentarer. Jag trodde på Conny och om allt annat var osäkert visste jag i alla fall att jag älskade honom! Oavsett om han var skadad och galen. Något i Connys ögon fick mig att vilja kämpa för honom.
 
Vi visade dem, det gjorde vi. Vår resa är ett verkligt bevis på att allt är möjligt om man sätter vänskapen i första hand.
 
 
Han har sedan innan ett tungt bagage med sig och även om han nu varit hos mig i större delen av sitt liv finns det fortfarande spår av mindre trevliga upplevelser. Exakt vad vet jag inte och egentligen vill jag nog inte veta för mycket heller. Vad jag dock vet är att Conny är en häst med skyhög integritet, han blir lätt sårad och spelar alltid efter sina egna regler. Han har lärt mig mer än någon annan om artighet, respekt och framför allt vänskap.
 
Med Conny har alla drömmar jag någonsin haft blivit uppfyllda. Han ger mig så mycket och är en så självklar del av mitt liv att en tillvaro utan honom känns helt omöjlig.
 



Välkommen!

Mitt namn är Norah Kohle och jag kommer från Kungsbacka där jag driver företaget Häst i Balans. Jag jobbar med både mina egna hästar och mina elever för att finna harmoni och balans mellan häst och människa, så att samvaron blir trygg och spännande för båda parter.

Har tre hästar vid namn Conny, Coolman och Leia som du kan läsa mer om på deras respektive sidor.

Vill du träna för mig?

Till mig är du välkommen oavsett om du är intresserad av ridning, markträning, körning, trickträning etc. Inriktning är för mig inte det viktiga, utan att skapa en förståelse mellan individerna vilket sedan kan utvecklas åt det håll man önskar.

På min hemsida kan du läsa mer om mig och de tjänster jag erbjuder. Än en gång, varmt välkommen hit och hör gärna av dig om du har frågor!

Hemsida | Facebook | Instagram


Follow on Bloglovin

RSS 2.0