Klickerträning med Leia del 1

Under en tid nu har det växt fram en liten önskan i mig om ett nytt projekt - jag skulle vilja testa "klickerträning 100%" med Leia. Jag har alltid haft ett gott öga för positiv förstärkning men jag mixar det med negativ förstärkning, tryck/eftergift. Det har fungerat bra för mig och mina hästar är nöjda med det. Men då jag aldrig provat att enbart fokusera på positiv förstärkning, har jag inga egna erfarenheter av det (med häst). Och det vill jag ha!
 
För drygt två år sedan lekte jag och Leia med lite freeshaping, det vill säga att jag inte gav några signaler utan enbart belönade rätt beteende. Detta resulterade i trick så som att gå upp på piedestal, gapa på kommando och dra filt av ryggen. Leia tyckte att det var jätteroligt, och jag med! Så nu ska jag försöka plocka bort all negativ förstärkning ur även övrig träning med henne och enbart satsa på klickerträningen. Jag är nyfiken på hur vi ska utvecklas.
 
Freeshaping med Leia hösten 2011.
 
För att vara tydlig - jag har fortfarande absolut ingenting emot negativ förstärkning. Det är en stor del av min hästfilosofi och kommer högst troligt att fortsätta att vara det. Men nu vill jag satsa på positiv förstärkning och utvärdera det, tillsammans med Leia.
 
Igår påbörjade vi vår nya resa. Jag laddade fickorna med godis, placerade klickern i vänster hand och sedan var det bara att sätta igång. Leia är inte inklickad, så jag började med att bara klicka och ge godis för att hon skulle förstå kopplingen. Mitt "klick" har tidigare varit ordet "bra", eller det har blivit det utan att jag tänkt på det. Vilket resulterat i att när vi till exempel tränat dressyr och jag berömt henne med ett bra, har hon genast stannat och väntat på godis. Inte helt praktiskt. ;) Det blir också inkonsekvent för henne eftersom hon inte kan veta när "bra" kommer att resultera i belöning.
 
Det går ju alldeles utmärkt med en muntlig klicker, men jag vill ha en fysisk klicker i handen. Detta för att förhindra att jag plötsligt börjar ge en massa signaler med kroppspråket - har jag en klicker i vägen hjälper det mig att hålla mig passiv.
 
När jag märkte att Leia reagerade när hon hörde klickern, började jag vänta ut fler beteenden från henne. Till en början var det väldigt enformigt och hon gjorde samma saker om och om igen. Men sedan hände något, och det var riktigt intressant. När ett beteende - till exempel att vinka - inte gav utdelning längre, vände hon bort huvudet eller blev bara helt stilla. En del hästar reagerar så när de "får slut på bränsle" och helt enkelt går in i viloläge. Men trots att Leia stod helt stilla fullkomligt sprakade det om henne och det var väldigt tydligt att hon funderade för fullt. Sedan hade hon tänkt klart och kom med en hel rad nya beteenden.
 
Detta är del 1, det vill säga det finns minst en del till som kommer så småningom. Den är också väldigt intressant!
 
Jag har lämnat ljudet på och försökt att klippa bort så lite som möjligt. En del av er kommer säker att tycka att det är en dötråkig film, men jag tycker att den är intressant att titta på. Det är så tydligt hur Leia växer efterhand och blir alltmer påhittig.
 
Kan ni se när hon börjar förstå klickern? Kan ni se vilka beteenden hon bjuder på?
 

Nyfikna hästar är trevligt, men...

... inte alltid. ;)
 
 
Ovanstående hände och var på väg att upprepas x antal gånger under dagens träning/filming med Leia. Den skyldige här var Coolman, som bestämt tänkte terrorisera kameran om han inte fick vara med och leka med oss. Men även herr Conny smög fram ett par gånger med sin allra jävligaste blick och såg ut att vara fullt kapabel att även han köra ett liknande stunt. Undrar vad jag tänkte att jag skulle uppnå när jag började springa mot kameran, trodde jag att jag skulle hinna fram och rädda den kanske..?
 
Nåja. Alla inblandade överlevde, även kamera och stativ. Vad jag och Leia höll på med får ni se lite längre fram - jag har massor av film från idag att rensa och klippa ihop. Vi har tagit ett nytt steg i vår träning och har nu påbörjat ett litet experiment  som jag är väldigt nyfiken på att se hur det ska utveckla sig. Baserat på dagens resultat tror jag att det kommer gå kanonbra!
 
Det var lugna gatan i hagen idag när jag kom dit.

Bettlösa alternativ

Bettlöst är på fram-marsch och det är alldeles strålande! Bett är enligt mig en falsk trygghet, ungefär som att sätta på sig bilbälte när man ändå inte kan köra bil. Det är anledningen till att jag aldrig sätter ett bett på en häst jag inte skulle känna mig trygg med att rida bettlöst. Kan jag inte hoppa utan ett bett - då är det relationen och kommunikationen som behöver förbättras, och det gör man inte genom att betsla upp. Kan jag inte rida ut i skogen utan ett bett - ja, då är det samma där. Istället för att symptombehandla försöker jag att hitta ursprungen till problemet och börja i den änden.
 
Det är ingen hemlighet att jag använder bett på mina hästar, det skäms jag inte för. Jag tycker att de flesta sätt bett används på är fasansfulla men jag tror inte att problemet sitter i själva bettet. Så även om mina hästar är utan bett nittio av hundra gånger, tycker jag inte att det är fel att rida med bett ibland. Så länge det inte är den enda lösningen.
 
Så vad rekommenderar jag istället? Först och främst, som sagt, är mitt tips att jobba på relationen. Ett gott partnerskap lägger en god grund för all ridning, i vilka former den än ter sig. Men visst finns det olika huvudlag som är bättre lämpade för olika ändamål.
 
 
För "skogsmulleridning" och körning rekommenderar jag faktiskt en helt vanlig stallgrimma. Den har oftast god passform, sitter stilla på hästens huvud och det finns möjlighet att fästa tyglar/tömmar på var sida om grimman. Den är dessutom lätt att få upp/skära sönder om olyckan skulle vara framme.
 
Har man som mål att börja rida utan huvudlag, med halsring eller pinnar, är repgrimman ett bra övergångsredskap. Då tyglarna sitter under hästens huvud istället för på sidorna, får man inte samma precision utan tvingas arbeta mer med kroppspråket.
 
Hackamore är det bettlösa alternativet till stångbett. Med hackamore är det extra viktigt att inte rida med konstant kontakt i tyglarna, då det lägger ett stort tryck på hästens känsliga nacke. En del hästar svarar även med att bli väldigt korta i halsen av hacket, så god inskolning är viktig.
 
Ett huvudlag som med fördel kombineras med stångbett eller, vid bettlöst, hackamore, är kapsonen. Kapsonen inverkar direkt på hästens nosrygg och därmed ryggraden. Även här är det därför viktigt att noggrant lära hästen (och sig själv) att arbeta korrekt med den.
 
Det finns en hel uppsjö med andra bettlösa alternativ, men dessa är de jag själv använder och rekommenderar. Jag poängterar dock än en gång att aldrig förlita sig på ett huvudlag. Bara för att det sitter där betyder det inte att man har full kontroll - det har man aldrig när man sitter på en individ med egna tankar och åsikter.
 
En stark relation är därför A och O. Vill hästen samarbeta och känner sig trygg med att bära sin människa, minskar risken avsevärt att råka ut för olyckor.

Beridet bågskytte

Ja, då kan man ju säga att jag nu testat på beridet bågskytte också. Jag har enbart skjutit i någon månad än så länge, och inte från hästryggen (har enbart spänt bågen för att få lite bilder). Eftersom jag inte haft någon måltavla att skjuta på har jag inte tyckt att det varit lönt, då det är så lätt att pilarna försvinner i gräset. Men nu är min tavla klar, så nu var det inget som hindrade mig längre!
 
Idag är en sån där ljuvlig vårdag, en av de första där solen verkligen värmer. Hästarna stod och solade sig när jag kom, och det räckte nästan att jag tittade på Conny så överfördes minst en tredjedel av hans päls till mig. Fällningsperioden... det är lite älska-hata känslor på den.
 
När jag skulle bära ut tavlan till fältet behövde jag gå genom två grindar i hästarnas hage då vi har flera avspärrningar för att stimulera rörelse och för att kunna skifta betet. Då hästarna stod och sov alla tre öppnade jag grindarna innan jag hämtade tavlan, så att jag inte skule behöva stanna och göra det samtidigt som jag kånkade på den.
 
Ja visst... När jag kommit ut på fältet och ställt ned tavlan vände jag mig om och såg hela gänget komma spatserande genom grindarna. Sedan bar det iväg. Avspärrad hage är ju bara hur spännande som helst! En svart, en röd och en luddig for iväg så att leran sprutade och sedan for de runt non-stop i flera minuter. Tillslut lugnade de ner sig och kom en efter en fram till mig för att hälsa så att jag kunde eskortera dem tillbaka till sin riktiga hage. Det är inte mycket som slår att se sina hästar sådär totalt vårrusiga! Speciellt inte då Coolman är snart 26 och Conny nästan uppe i 20. Det finns minsann massor av krut i dem.
 
För att återgå till bågskyttet tänkte jag alltså nu testa uppsuttet med Conny. Jag är som sagt fortfarande väldigt ny med bågen, så mitt mål var att kunna skritta runt lite stillsamt och få in några träffar. Men det visare sig att jag satt ribban lite väl lågt! Conny skötte sig alldeles strålande och brydde sig inte det minsta om att jag sköt (surprise surprise...) så vi ökade gradvis hastigheten.
 
Jag har fortfarande mycket mentala låsningar efter alla turer med Conny, så för mig är det ingen självklar sak att bara kunna be om galopp på ett öppet fält. Det har inte hänt något på otroligt länge, men det sitter som sagt i mig. Jag hittar lätt svårigheter i vår omgivning - så som nedförsbacke åt fel håll, eventuella dragningar åt vissa riktningar och så vidare. Fältet vi var på idag var ett typiskt "hey baberiba"-fält för Conny i det förflutna. Men jag bestämde mig för att satsa, och det var såklart inga konstigheter. Conny är en sådan klippa nu för tiden, så han tog bara en lugn galopp och började till och med erbjuda lite olika former.
 
... och sen var det bara att skjuta!
 

Grabbarna grus 9 januari 2010

Dessa bilder togs för dryga fyra år sedan. Det var den finaste vintern jag varit med om med massor av snö! Jag hade ännu inte träffat Leia här så det var jag och grabbarna som njöt av det härliga vädret. Bland annat kom jag på att det ju kunde vara kul att testa att ha Conny som handhäst. På Coolman som jag inte red särskilt ofta... med halsring... mitt ute på ett fält... Men det gick hur bra som helst och jag tycker fortfarande att dessa bilder är så himla härliga!
 

Att sätta en etikett

Igår publicerades en gästbloggning av mig på Sofias blogg. Jag minns inte exakt när det inlägget skrevs, minst två år sedan, men Sofia frågade för ett tag sedan om hon fick publicera det nu. Och det var såklart ok!
 
De senaste åren har mitt sätt att tänka och resonera tagit stora kliv och jag står idag på en helt annan plats än förut. Detta innebär att jag, när jag läste igenom vad jag skrivit då, hittade flera punkter i min text som jag idag inte håller med om. Jag går inte in på detaljer nu utan tänkte, för att undvika missförstånd, bara poängtera den primära felaktigheten - mitt val av etiketten NH (Natural Horsemanship).
 
Idag har jag gjort ett aktivt val att inte sätta en etikett på det jag gör. Vill folk kalla det jag gör för NH är det ok, någon annan kanske tycker att jag sysslar med frihetsdressyr, det är också ok, och så vidare. Vad andra sätter för namn på min träning och hästhantering är inte viktigt för mig men jag själv är noga med att inte placera mig i ett fack. Det finns många delar av NH såväl som frihetsdressyr såväl som hoppning som körning som klickerträning jag inte håller med om, men det betyder inte att jag dömer ut hela gruppen. Jag föredrar att fokusera på de positiva delarna, de jag kan stå för, och sedan arbeta därifrån.
 
Nu spann jag ifrån min ursprungliga tanke med detta inlägg - att korrigera mig själv och mitt val av etikett i min gästbloggning - men jag tror att min grundläggande tanke kom fram. För mig är det viktigt att man känner sig välkommen till mig oavsett vilken inriktning eller disciplin man har, och inte bli avskräckt av begrepp man egentligen inte känner sig bekväm med.
 
Det spelar för mig ingen roll vad man gör med sin häst - så länge det är en häst i balans. :)
 

Instagram

Ni har väl inte missat att följa mig på instagram? Där postar jag dagligen bilder ur arkivet och då och då någon kort filmsnutt från stunder med hästarna. Jag nådde precis tio tusen följare! Det låter ju helt vansinnigt när man skriver ut det så här - folk från precis överallt i hela världen är intresserade av mig och mina fyrbenta vänner. Jag får nästan lite scenskräck.
 
Klicka på horsebalance här nedanför så kommer ni till min instagram-profil!
 

Snö

I den här filmen leker jag, Conny och Leia i snön för ganska precis tre år sedan. Här hade jag mer börjat hitta mig själv som hästmänniska och det syns på filmen. Jag hade fortfarande lång väg att gå (och har det nu också) men jag kände mig mycket mer trygg och säker på min sak.
 

Släpp tyglarna och ta kontrollen

Jag försöker i mångt och mycket att vara en slags portal mellan de olika hästvärldarna. Att döma är inte min filosofi utan jag föredrar att istället visa "såhär gör jag". Jag har blivit dumförklarad så många gånger för att jag "mojsar" med mina hästar och "inte tränar på riktigt", och det har gett mig en viktig insikt: det går inte att förändra genom att döma.
 
Mitt mål är att göra världen en bättre plats för hästarna som lever i den. Jag säger inte att jag sitter inne på alla svar, för det är omöjligt, men jag i alla fall kommit en bit på väg. Jag har gått igenom de traditionella stegen och fortsatt in på min egen väg. Här tillåts jag att fundera och testa så mycket jag bara kan.
 
Conny riden med två pinnar vs med stångbett och kapson.
 
Bland mina elever finner man idag allt från topptrimmade dressyrekipage till barn med sina shetlandsponnyer. För inte alltför länge sedan var jag först hos ett ekipage som ville ha hjälp med passagen vid tömkörning, och direkt efter det åkte jag vidare till nästa ekipage som ville träna på att få bättre teknik i hästens bugningar. Det är rätt stora kontraster men på samma gång inte, för det finns alltid en röd tråd - respekten för hästen. Sätter man alltid hästens åsikter i första hand är man redan halva vägen kommen, för konsten är att få hästen att vilja göra det man ber om. Har man en öppen relation med tvåvägskommunikation handlar det sedan bara om att förmedla sina önskemål och hjälpa hästen att utföra dem (eller göra något annat, om ens eget förslag kanske inte passade för dagen).
 
I mina ögon är det fullt berättigat att jag frågar min häst om han vill följa med in från hagen, att jag ber om tillåtelse att stoppa in ett bett i munnen och att jag inte hoppar upp utan lov. Det handlar inte om att jag sluter ögonen och zum-zummar lite utan om rent och skärt kroppspråk. Tar man bort vårt primära kommunikationssätt vilket är talet upptäcker man att vi har en hel uppsjö av sätt att göra oss förstådda på - utan att yttra ett enda ord. Kombinerar man det med helt vanlig artighet och respekt har man sedan ett par starka ingredienser till en god relation. Och då är ingenting omöjligt.
 
Leia riden med två pinnar vs med stångbett. 
 
Min passion är att träna löst och det är därför jag gör det så ofta. För mig är det helt enkelt en behagligare vardag om mina hästar slipper ha en massa utrustning på sig. Därmed inte sagt att det är det jag säger åt alla andra att göra. I dagens moderna samhälle måste en häst kunna ledas, transporteras och bindas fast. Det är nödvändigheter för att livet ska fungera - om hästen blir sjuk till exempel.
 
Vill man ha sin häst uppbunden i stallgången eller lasta med träns, då är det helt okej. Det viktiga för mig är inte utrustningen utan attityden gemtemot hästen. Det kräver inte att man vevar rep och flyttar framdelar och bränner upp sina huvudlag utan enbart att man tillåter hästen att vara en intelligent individ med egna tankar och åsikter. Är man villig att mötas på mitten är det stor sannolikhet att hästen blir betydligt mer motiverad att gå en till mötes och ställa upp på alla våra knasiga idéer.
 
Conny riden med tränsbett vs med två pinnar. 
 
I detta inlägg har jag matchat lite bilder där vi har utrustning vs där vi inte har det. Som synes är det inga större skillnader. Jag har alltid i bakhuvudet att allt jag gör med hästarna - det ska jag kunna göra med dem helt i frihet. Därefter gäller det att acceptera att det kan ta tid innan man når dit, men så länge man alltid strävar efter sina mål finns det ingenting som stoppar en. Som exempel rider jag inte ut på Leia utan huvudlag, utan har alltid en grimma eller något annat på henne. Jag känner mig ganska trygg med att vi skulle kunna ta oss runt helt löst, men jag vill inte riskera det om något skulle hända.
 
Vad jag däremot är noga med är att inte förlita mig på utrustningen bara för att den sitter där. Det är inget som hindrar att jag tränar inför frihet bara för att hästen har utrustning på sig. Jag förstår och accepterar att alla inte har som mål att kunna rida ut eller hoppa en bana utan träns, men jag försöker att uppmuntra till ett friare tankesätt. Kontroll sitter inte i tyglarna, det sitter i relationen. Hästens vilja är starkare än hela kroppen på ett halvt ton och därför tycker jag att det känns logiskt att lägga krutet på den. Kan jag få min häst att vilja göra det jag ber om, då spelar det egentligen ingen roll om jag har ett par tyglar i händerna.

Framåtbjudning

Idag skiner solen, fåglarna kvittrar och de första blommorna har kikat fram. Det är vår i luften! Detta firade jag och Leia med en härlig uteritt. Med sadel för en gångs skull, det händer inte ofta! Conny har inte haft sadel på jag vet inte hur länge och Leia var det i alla fall ett par månader sedan jag red annat än barbacka. Jag är ofta alldeles för lat för att sadla (och med hästar otäckade på lösdrift är det inte alltid läge att lägga på sadel...) så det blir mest barbacka. Men då Leia har ett väldigt stort och ärligt talat ganska obekvämt steg är det egentligen bättre att jag tar sadeln om vi ska ut med lite mer fart. Och idag var jag sugen på galopp!

Vårt största problem vid uteritter/promenader har alltid varit framåtbjudningen. Eller snarare, avsaknaden av framåtbjudning. Det började med att vi knappt kunde lämna gården. Efter fem meter stannade hon, backade, ramlade ner i diket och tänkte.absolut.inte.gå. Det var bara för mig att sitta av och leda henne istället. Att hoppa av när hästen inte vill gå framåt är aldrig ett nederlag! Hästen visar tydligt att han eller hon inte reder ut situationen på egen hand och då är det bara schysst att hoppa av och hjälpa till.
 
När vi väl kommit ut från gården väntade en tvåkilometersrunda som kunde ta upp till två timmar - för det tog stopp var tredje meter. Leia kunde inte gå och fundera samtidigt utan såg hon något konstigt var hon tvungen att stanna och tänka igenom det hela grundligt innan vi kunde fortsätta. Inte så att hon började steppa omkring och var tittig, nej, hon bara stod helt stilla och såg mer eller mindre uttryckslös ut. Svårigheten med introverta hästar...
 
Jag behöver inte dra hela vår bakgrundshistoria här. Men kort och gott, Leia har haft enorma problem med att ridas ut tidigare. Idag märktes det verkligen hur mycket vi gått framåt! Hon var ganska segstartad och de första travsträckorna vinglade hon fram och tillbaka över vägen. Men efter första galoppen insåg hon hur härligt det var att sträcka ut på skogsvägarna och därefter bjöd hon friskt framåt hela rundan. Jag har ännu bara haft två-tre galopper på henne där hon verkligen drivit på av egen maskin, så jag är fortfarande ovan. S**** vad snabb hon är!! Hon sprang med lätthet ikapp Iso och for förbi honom medan jag försökte hänga med så gott jag kunde. Men hon är så himla söt, för även om det totalt spritter i hela kroppen på henne skulle hon aldrig få för sig att sticka. Så det räcker att jag andas ut och sänker hälarna så saktar hon omedelbart in och totalt lyser av glädje.
 
När vi kom tillbaka var hon svettig på hela halsen och ögonen såg verkligen "aktiverade" ut. Men hon var fullkomligt harmonisk och jag kunde inte riktigt avgöra om det var ryttaren, hästen eller hunden som njutit mest av rundan...
 

Conny den 16 februari

 
Detta var inte ett av våra mest strålande pass och det syns på bilderna. Bland annat lätt halka i gräset och ljuva (eller rättare sagt ganska grova) västkustvindar bidrog till mindre perfekta förutsättningar. Men så är det ibland. Jag har tagit med en del bilder som även visar våra lite sämre sidor, så att man får en inblick i hur det kan se ut.
 
Våra svårigheter är alltså att vi båda två är mer eller mindre handikappade i höger varv, två stycken stela kylskåp som ska försöka få ihop någon slags harmoni, det blir en liten utmaning. Förutom det har Conny även en kort hals som han gärna trycker ihop ännu mer och som jag skrivit förut, sin svaga bakdel. Men nu har han ändå en riktigt bra "sämstanivå" jämfört med hur det kan vara. Så jag är ändå nöjd!
 

Så började jag med att jobba löst

Ha! När jag bestämde mig för att skriva detta inlägg kom jag på att jag hade den här bilden liggandes någonstans på datorn. Letade upp den och kollade datumet - 15 februari 2006. Åtta år sedan, på dagen!
 
Något jag sedan start ägnat mycket tid, tankar och arbete på är lösarbete med hästen. Till stor del därför att det var det enda sättet jag kunde jobba med Conny på. Jag har alltid varit en sån där "konstig unge" som inte riktigt gjorde som alla andra, som gick min egen väg och inte brydde mig så mycket om vad alla andra tyckte. Så även innan jag fattade att jag faktiskt hade problem med Conny (Jag menar, det är ju helt normalt att hästen försöker slänga av en så snart man sitter upp. Den är ju bara het!) var jag inne och traskade på de alternativa vägarna.
 
Jag fick Conny i september 2004. Då stallades han in, sattes i en box med höga galler och spenderade ett par timmar varje dag ute i en relativt liten och väldigt lerig hage. På eftermiddagen klafsade han genom leran, hamnade i änden av ett grimskaft och leddes in i sin box för att få sitt hö. Detta upprepades dag ut och dag in.
 
Våren närmade sig, han transporterades till ett nytt stall med större hagar och gallerfria boxar, men proceduren upprepades. Ut i leran på morgonen, in till boxen och maten på eftermiddagen. Dag ut och dag in.
 
Så kom sommaren. Grönbete. Alla hästars paradis och alla hästägares mardröm? Så kändes det för mig. Dumma fg@h%7y häst!!! Jag vill rida!! Sluta leka och kom nu!! Varenda dag upprepades det - jag närmade mig hagen, Conny såg mig, jag sken upp, Conny vände och sprang åt andra hållet. Jag jagade. Ibland timme efter timme. Jag vet inte hur många kilometer jag sprang fram och tillbaka i den där hagen. Tillslut funkade det inte längre, jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
 
Då blev jag introducerad för join up. Jag går inte inte djupare på vad join up är nu, men kort och gott betyder det att man driver omkring hästen tills den "ger sig" och följer en. Det här började jag göra med Conny, i den lilla paddocken intill stallet. OM han blev arg! Han blev fullkomligt skogstokig! Runt, runt for han, för att sedan göra plötsliga utfall och hota med att attackera. Men jag stod på mig. Jag tänkte inte ge mig först. Och jodå, jag fick min vilja igenom. Utfallen blev allt färre och slutligen kom han till mig, underlägset. Då så, då var det bara att göra precis samma sak i hagen. Om det nu vore så enkelt... Där hade han ytor och där var jag underlägsen, med mina klena korta ben. Jag tror att han dansade för mig. Han galopperade runt där i hagen som en kunglighet och jag kunde svurit på att han lekte med mig. Nu hade han övertaget, och han var fast besluten att bevisa det för mig.
 
Men som jag sa. Jag stod på mig, jag tänkte inte ge mig. Så jag sprang tills lungorna var nära bristningsgränsen och benen nästintill vek sig - men än en gång fick jag min vilja igenom. Slutligen fick jag fatt i Conny, slutligen kom vi ut på vår ridtur.
 
Såhär fortsatte det, även efter att han stallades in igen och flyttades till de mindre hagarna. Men den hösten, ett år efter att jag fått honom, ändrades något i mitt sätt att tänka. En tanke började gro, om att det kanske inte var så att han sprang bara för att det var kul, utan för att han ville tala om något för mig. Tänk om det var så att han sprang ifrån mig i hagen, ja, därför att han helt enkelt inte ville vara med mig? Det var en rätt förkrossande tanke för en tolvårig tjej.
 
Men det blev en väckarklocka. Visst, jag drev fortfarande runt honom och visst, jag slutade inte förrän han följde mig, men min attityd hade förändrats. Jag började så smått inse att jag kanske inte behövde bossa runt honom, utan helt enkelt ge honom en chans att försöka förstå vad jag ville.
 
September 2007.
 
Från att driva runt honom, tvinga honom att vända stup i kvarten, jobba intensivt tills han "la sig på rygg" gick jag nu vidare till att skicka honom ifrån mig och sedan vänta. Jag väntade, väntade, väntade. Tålamodet är nyckeln i all träning och det fick jag verkligen lära mig här. När pressen på Conny släppte vågade han börja testa sina idéer. Så han testade att byta varv på eget bevåg, han testade att stanna i hörnen och han testade att bara springa på. Jag väntade. Efter lång tid, en halv evighet kändes det som, testade han att springa lite närmre mig.
 
Jag minns inte hur jag kommit fram till det, men efter allt arbete löst hade jag lärt mig hur jag kunde signalera att han fick komma in till mig. Så omedelbart när han minskade volten runt mig, lät jag honom komma. Jag hade inte börjat träna med godis vid det här laget och klappa på honom fick jag inte, så än en gång, jag väntade. Jag bara var med honom. Att sitta i sanden intill hans framben, det var min belöning för att jag inte gav upp. Att få sitta intill honom utan att han gick iväg, det var värt guld för mig. Var det en riktigt bra dag kunde jag även springa runt i paddocken, med honom hack i häl. Det var här någonstans jag började inse magin hos hästarna, den äkta magin. Och jag ville bara lära mig mer. Nu hade jag tagit de första trevande stegen på den långa, långa vägen, och jag tänkte inte sluta vandra. Jag skulle lära mig allt!
 
Mars 2008.
 
Sedan dess har jag funderat, spekulerat, testat, lyckats, misslyckats, utvärderat och provat igen. Och jag håller fortfarande på - för fullt. Jag är långt ifrån fullärd. Jag har försökt mig på oändliga antal olika metoder genom åren och det viktigaste jag fått med mig är känslan. Känslan, som inte går att lära ut till någon annan utan som var och en måste finna själv. Idag mixar jag med alla hästar jag jobbar med.
 
Conny och jag har nu ett väldigt starkt lösarbete. Det ska mycket till för att han lämnar mig och då har jag betett mig riktigt klumpigt. Vi har ganska mycket press med i vår träning, och det trivs vi båda med. Ingen negativ press, såklart, men vi gillar utmaningar. Fast det bästa av allt är fortfarande att bara sitta intill hans framben och njuta av att han vill vara med mig. Skillnaden nu mot då är att han är där med mig, till hundra procent, både mentalt och kroppsligt. När jag sitter ner med hans huvud intill mig är det som att världen utanför sakta tonar bort, då finns det bara vi.
 
Med Leia handlar det om att hitta en balans mellan arbete och lek. Hon snurrar gärna iväg i sina egna tankar och då gäller det för mig att vara mycket roligare. Det är en stor utmaning, för Leia är inte helt lätt att imponera på. Hon är dessutom fortfarande väldigt ung och tycker ofta att hennes idéer är bra mycket hejigare än mina - och det är okej. Så måste det få vara. Hon måste få utvecklas genom sin lek.
 
Coolman är den av mina hästar som arbetas med positiv förstärkning helt ut. Det vill säga, jag fokuserar enbart på att belöna de bitar jag tycker om och att ignorera de andra. Och Coolman om någon är svårimponerad. Han har levt snart tjugosex år på denna jord och är rätt rejält övertygad om att han är Guds gåva till mänskligheten. Med andra ord, en liten jänta som jag får jobba rätt hårt för att få audiens med Hans Majestät.
 
Så. För mig finns det inget sätt som fungerar för alla. Var och en är individer och måste tillåtas att vara det - såväl hästar som människor. Man får hitta ett sätt att mötas på mitten som fungerar och känns trivsamt för båda parter.
 

Ge mig rubriker...

... så väljer jag ut en eller ett par och skriver ett inlägg med dem som utgångspunkt. Så gnugga geniknölarna och vässa fantasin och kom med lite förslag på vad just du vill läsa om!
 
Foto: Malin Bergult

Lämna häst för träning?

På grund av skador har jag nu fått en plats ledig för att ta emot häst på träning. Jag håller till i Fjärås, Kungsbacka, och hästen släpps in i lösdriften med mina tre hästar (sto + valacker). Minst en månads träning. Intresserad? Hör av dig till info@norahkohle.se och berätta om dina önskemål, så återkommer jag med mer information. :)
 

En titt i arkivet

Det finns bilder och filmer från det förflutna man kan gå tillbaka till gång på gång och njuta av, och så finns det såna man kanske inte är riktigt lika nöjd med. Den här filmen som är ganska precis fyra år gammal är en sådan. Jag sitter mest och undrar vad det är jag håller på med och vad jag vill förmedla till hästarna, och en och annan tanke i stil med "tänkte jag nu-ska-vi-se-hur-många-låtar-vi-kan-klämma-in-i-en-och-samma-film?" Men trots det har jag sparat den på min kanal för det kan ändå vara lite kul att ha kvar. Främst för att se utvecklingen, men också för att jag var så himla nöjd och glad. Det jag och hästarna gjorde då var fortfarande ganska magiskt för mig. Och så var det den bästa och härligaste vintern i Sveriges historia!
 

Att hålla sig varm

När jag skrev det här inlägget hade vi snö och runt fem minusgrader, vilket nu har omvandlats till fem plusgrader och regn.. Men nåja, vintern är väl på besök i andra delar av landet istället.

Man måste inte se ut som Michelingubben för att hålla sig varm. Här har jag tre par byxor på mig!
 
Den här perioden är den absolut kallaste på året om man bor på västkusten som mig. Temperaturen sjunker aldrig särskilt lågt, åtminstone om man jämför med de norra delarna av Sveriga, men vi har istället blåsten som tycks leta sig in även under de allra tjockaste kläderna.
 
Jag är en äkta fryskyckling. Verkligen. Går jag en promenad på tio meter från huset till en uppvärmd bil, hinner jag bli så pass nerkyld att jag sedan sitter och huttrar långt efteråt. Riktigt käckt, med tanke på att jag i de allra flesta lägen jobbar utomhus. Men eftersom jag hatar att vara kall, har jag också funderat på, testat och utvärderat olika sätt att hålla värmen. Jag säger inte att jag sitter inne på alla de bästa knepen, men jag tänkte ändå att jag kunde dela med mig av det som fungerar för mig.
 
Först och främst ska jag säga, och det går inte att poängtera nog; lager! Lager på lager är jätteviktigt för att hålla sig varm. Luft isolerar och har man flera lager på sig bildas också luftlager mellan kläderna som hjälper till att stänga kylan ute. Underst har jag ett tight linne som håller överkroppen varm. Därefter en vanlig långärmad t-shirt, gärna med lite extra långa ärmar som går att dra ner en bit över händerna. Ovanpå den en underställströja som kan vara ungefär det fulaste som finns, men som verkligen håller värmen. Den höga halsen är viktig - för många kragar blir otympligt men en hals som sitter åt gör stor skillnad.
 
Därefter går jag vidare till benen. Hööks thermoleggings är en kanonbra uppfinning som hänger med mig överallt nu på vintern. De är tunna och smidiga och får med lätthet plats under alla sorters byxor (eller leggings, för den delen) men håller samtidigt värmen. Jag stoppar ner alla tröjor jag hittills har på mig, för att kall-luften inte ska kunna leta sig in under kläderna. Därefter har jag ett par vanliga strumpor. Viktigt att de inte sitter åt för mycket, då kan tårna inte röra sig ordentligt och blir kalla av den anledningen. Det samma gäller alla kläder - de ska sitta intill kroppen och inte ha för mycket tyg för att undvika att det blir knöligt, men det får inte sitta åt.
 
Ett par mochachaps skyddar mot blåsten och är smidiga att röra sig i.
 
Är det riktigt kallt tar jag även underställsbyxor och sedan ett par fleecebyxor, men hittills i vinter har det inte behövts. Ovanpå thermolegginsen har jag därför enbart ett par vanliga jeans. Jag tar sedan ett par riktigt varma sockor ovanpå byxorna. Sedan gäller det att stänge ute blåsten. Till det funkar ett par chaps utmärkt. De är betydligt smidigare än ett par thermobyxor, fungerar bra att rida i och, som sagt, håller borta blåsten. Blir det riktigt kallt är dock termobyxor att föredra, då chapsen inte täcker överallt.
 
Tillbaka till överkroppen (som jag sa, lager på lager!). Ovanpå underställströjan brukar jag sedan ha en lite tunnare fleecetröja med krage. Jag upplever att de utan dragkedja hela vägen ner är smidigare och knölar inte ihop sig lika lätt. Slutligen har jag en riktigt varm funktionströja.
 
Halsduk och mössa går inte att vara utan för mig. Mycket värme försvinner ut via hals och huvud så det är A och O att hålla dem varma. Därefter en riktigt varm jacka med krage som man knäpper så högt upp det går. När det kommer till händerna får man hitta ett par vantar som passar bäst för ens eget ändamål. Dessa tumvantar är nästintill omöjliga att frysa i, men ibland behöver man ju ha tillgång till alla sina fingrar. Här kommer också den långärmade t-shirten in. Drar man ner ärmarna en bit över händerna innan man sätter på sig vantarna, håller sig handlederna extra varma.
 
Vad som är viktigt att tänka på är att alla ställen där blodet ligger närmre ytan måste skyddas. Det vill säga till exempel handleder och halsen. Det samma gäller vid hetta, kyler man ned dessa områden håller man lättare en bra kroppstemperatur.
 
Slutligen måste jag dela med mig av ett revolutionerande tips jag fick av Zandra. Har man frusna fingrar finns det ett enkelt sätt att snabbt få tillbaka värmen. Ställ dig med armarna längs kroppen och spänn fingrarna rakt ut, så att man ser ut som en liten pingvin. "Pumpa" därefter axlarna upp och ned i ett jämnt tempo. Det borde omedelbart kännas hur det börjar pulsera i händerna. Inom någon minut är de varma och goa igen!
 
Jag hoppas att någon fått lite nytta av mina tips. Dela gärna med er av hur ni gör för att hålla värmen!

Kolla in min passage!

 
Vad det är härligt att vara igång med hästarna igen! För bara någon månad sedan fick jag verkligen kämpa för att ens ta mig dit men nu längtar jag på riktigt ut för att träna med dem. Det har jag saknat!
 
Idag blev det ännu ett dressyrpass med Conny. Jag fick blodad tand efter senaste gången och nu vill jag bara träna träna träna. Får vara noga med att lägga in den tränslösa dressyren också så att vi övar upp oss inför Honza i vår.. Men jag tror inte det är fel att lägga lite fokus på den fysiska biten ett tag för att få fart på kroppen igen. Sitter det handlar det ju egentligen bara om att överföra allt vi gör till när vi rider utan tränset. Det är det som är så käckt med att alltid förbereda för löst - med tillräckliga förberedelser är det oftast bara att plocka av utrustningen och köra!
 
Paddocken är nu tinad men jag har fått lite mersmak för att vara på fältet, det är skönt att kunna använda större volter och inte behöva undvika dåliga områden etc. Vår lilla paddock är perfekt för arbete löst men inte helt optimal för ridning.
 
Dessvärre har smältvattnet och även en hel del regn blötat ner fältet ordentligt så jag kom snart fram till att det var lite för slirvigt att vara där. Men trav åt båda håll och en galopp åt vänster hann vi med innan vi drog oss mot paddocken istället, och då kändes han hur fräsch som helst. Som sagt gör vi inget avancerat alls nu, det handlar enbart om "rehabilitering" och liknande sjukgymnastik. Så jag jobbar med att balansera skolorna - använda alla fyra bakben (inner bak och ytter bak åt höger samt inner bak och ytter bak åt vänster)  och bibehålla avslappningen. Det blir även en del övergångar, främst trav-galopp-trav för att gymnastisera bakbenen. Vad som är så häftigt med Conny är att det kan växla från att kännas som att man sitter och skumpar på en trebent mula till att man en sekund senare tror att man hamnat på en PRE i värdsklass. Min lilla ponny har många olika sidor.
 
 
Efter att vi förflyttat oss till paddocken blev han lite mer kort i steget då hovarna fortfarande är lite ömma. Så nu får vi nog damma av bootsen och använda dem när vi ska vara i paddocken. Men trots lite ömhet fortsatte han att jobba på bra och jag satt mest och log. Roligast var det när vi travade och jag bara bad om lite längning av halsen, då svarade han istället med att korta upp steget och svinga in i en så kraftfull passage att jag nästan sköts av ryggen. Jag kan inte svara på hur snyggt det såg ut men det var ändå bara att tacka och ta emot ödmjukast. Conny är egentligen en relativt "slätstruken" häst som inte riktigt ser meningen med att flasha omkring och göra sig snygg - Liksom, varför, när man är fabulous när man bara står rakt upp och ner?! - så allt "showigt" han bjuder på gäller det att ta tillvara på.
 
Efter att han ett antal gånger bjudit på passagen och han fullkomligt strålade "Kolla på mig! Titta vad jag kan!" fick jag en idé. Vi har använt passagen en del för galoppövergångarna (passage-galopp-passage) och det har hjälpt honom att ta rena fattningar och inte springa in i galoppen. Så när han nu hade en så stor självsäkerhet i passagen passade jag på att försöka föra in samlingen även i galoppen. Jag har ett särskilt ljudkommando för studsa-lite-à-la-typ-passage och nu la jag in det när han redan galopperade. Det resulterade i att han kortade upp steget, vinklade sig i bakdelen och fick en helt annan bärighet. Vilken grej! Att jag inte tänkt på att testa det förut.
 
Åt vänster innebar detta att jag även kunde börja rikta honom lite åt sluta i galoppen. Det har varit något av det absolut svåraste för Conny eftersom galoppen i sig är så kämpig. Men när han nu redan hade sån kontroll över bakdelen var det relativt enkelt att gå mot en lätt sluta. Skoj!
 
Även idag blev det ett ganska kort pass då jag försöker att hålla det lätt och roligt hela vägen igenom. Det var en ofantligt nöjd Conny som traskade in i stallet och utförde sig sjukgymnastik för att sedan gå ut i hagen och ge sig själv en go rullning i leran. Och en ungefär lika nöjd Norah som tog med sig byrackan och åkte hem med ett stort leende på läpparna.
 
De härliga bilderna i detta inlägg är tagna den 30 april 2011. Den här perioden var Connys bästa någonsin - han var slimmad och smidig och riktigt stark i ridningen. Dessa bilder får mig peppad att nå dit igen!
 

Visning igen

Då var det helg igen och än en gång dags för visning. Denna gång med inriktning hur man kan jobba med en häst som är stressad och inte riktigt respekterar det personliga utrymmet. Det blev mestadels prat med långa diskussioner om allt från respekt till och från hästen, vad vi som människor har rätt till och framförallt inte rätt till, hur den allmänna livssituationen påverkar hästen och i vilken grad det är möjligt att tillfredsställa hästens aktiveringsbehov utan ridning. Det är alltid lika intressant för mig att verkligen få gå på djupet i min egen filosofi och det är inte ovanligt att även jag själv åker hem med nya tankar och funderingar.
 
Innan vi fick besök värmde jag och Conny upp en stund på egen hand. Vi jobbade mest med följsamheten och att kunna kombinera den med avslappning. Jag går alltså baklänges och ber honom att följa mig samtidigt som han ställer sig åt det håll jag ber om. Svårigheten för Conny har varit att han gärna glidit förbi mig när jag bett om ställning, men efter mycket träning har vi nu fått kläm på det. Nästa steg är nu alltså avslappning, att kunna göra övningen i trav och att han slappnar av ännu mer. Det är en nöt att klura på men traven är ju Connys starkaste gångart så med lite jobb ska vi nog knäcka den också så småningom.
 
Följsamhet och ställning.
 
Efter att jag babblat tillräckligt blev det också en liten inspirationsvisning för att demonstrera vad man kan åstadkomma med rätt träning. Extra bra i detta läge var det ju att Conny faktiskt varit precis en sådan häst det handlade om - stressad och inte helt pålitlig. Så att han nu visade upp sin allra lugnaste, tryggaste, följsammaste sida var ju bara stor guldstjärna. Han gav också en klockren demonstration av energi-kontroll, då vi först lekte i full fart och han hade välvd nacke och öronen pinnade bakåt, för att sedan gå över till avslappnad longering där han på två sekunder växlade till sänkt nacke och avslappnade öron. Det kräver att man har sin energi i balans och den har Conny verkligen fått kämpa med genom åren!
 
Jag har som skrivet förut en smärre scenskräck och är verkligen inte i mitt tryggaste element då jag ställs framför en grupp människor och ska prestera. Men med Conny vid min sida är det som att jag blir en helt ny person och jag ägnar inte osäkerheten en tanke. Han är helt enkelt min klippa!

Leia igår / 5 februari

 
Då Leia alltså också var med ute på äventyr i skogen, var hon antagligen på ungefär samma nivå som Conny kroppsligt igår. Så hon fick också ett avslappnat dressyrpass, fast från marken istället. Eftersom jag ändå hade med mig kameran ställde jag upp den och lät filmen gå medan jag tränade, om det skulle råka bli något att visa.
 
Vi hade inte vårt mest spännande pass någonsin - inte så konstigt då det som sagt alltså mest var uppmjukning. Hon bjöd på fina slutor vid longeringen och dessutom ett par fina steg mot tramp, men träningsvärken lyste igenom. Paddocken var dessutom inte helt rolig att vara i, då snön smält och fryst på i flera omgångar och därmed var vädligt packad.
 
Jag har med andra ord inte alltför mycket intressant att varken skriva om eller visa, men jag klippte ihop de korta bitar som fastnade på film. I vanlig ordning kunde vi ju inte hålla oss helt till dressyr, utan var tvungna att fjanta oss lite också...
 
 
Ni missar väl inte att alla klipp filmade med kameran istället för telefonen, går att se i HD-kvalitét. Så blir de åtminstone lite skojigare.
 
Efter träningen gick Leia i vanlig ordning lös tillbaka till stallet. Medan jag gick bort till bilen och la in kameran passade hon på att gå en liten sväng på gårdsplanen och undersöka. Hon är himla söt där hon smyger omkring och jag skulle bra gärna vilja veta vad hon tänker på!
 

Solskensdressyr

Multi-tasking! Att sitta med fyra tyglar i en hand, en pinne samt fjärrutlösare i den andra, trycka på utlösaren och sedan få till stegringen vid precis rätt ögonblick, det kräver lite simultankapacitet det. Och en schysst häst!
 
Hur mycket jag än älskar vintern med sitt vackra snölandskap kan jag inte låta bli att få ett enormt glädjerus varje år när de första vårdagarna anländer. Speciellt när det blir övergångar som den här - från fluffig snö och minusgrader till plusgrader och strålande sol över en natt. Och av någon anledning blir jag alltid otroligt dressyrsugen på vårkanten.
 
Igår var jag och en vän ute i skogen och fräste med Conny, Leia och Iso. Det var en minst sagt fartfylld tur och båda hästarna taggade till ordentligt stundvis. Därför kunde man kanske ana att de var rätt möra idag, så jag tänkte att lite mjuk stretchande dressyr skulle kännas gott för Connys leder.
 
Vid vårt senaste dressyrpass kändes han så otroligt stel och skröpplig att jag i princip bestämde mig för att ge tusan i "riktig" dressyr framöver och enbart satsa på den fria träningen. Jag är en sån där jobbig, otålig människa som helst vill se resultat omedelbart. Men efter att nu ha varit ute på ett par galopprundor kändes det som att vi var mogna att ge dressyren ett nytt försök, och det var ett bra beslut!
 
 
Conny är ju som jag skrivit förut inte helt felfri i sina leder, gamla skador som går långt tillbaka till hans hoppkarriär. Han har under den allra största delen av tiden inte alls ont, men kan bli begränsad genom stelhet och liknande. Det visar sig extra tydligt i galoppen som lätt blir fyrtaktig och väldigt flack. Håller man igång honom går det att hålla tillbaka stelheten och få honom att kännas helt fräsch, men det har jag inte kunnat göra nu när markerna varit så hårda.
 
Nu har vi alltså varit ute och galopperat en del och även stretchat ordentligt efter varje runda. Det i kombination med ett mjukt härligt fält att vara på, resulterade i ett riktigt kanonpass. Vi höll inte på länge och gjorde inget särskilt avancerat, men den allmäna känslan var riktigt bra. Han kändes glad och villig och framför allt väldigt stark! Vi lekte en del med "passagen" (som är otroligt okorrekt och mer eller mindre jätteful, men som framkallar lite schwung) för att få mer liv i traven, och tog sedan galoppfattningarna ur den. Åt vänster blev därmed galoppen otroligt samlad och balanserad, och det kändes så tydligt hur stolt han blev när han upptäckte att han faktiskt orkade. Höger galopp har alltid varit svårare så den blev inte lika fantastisk, men ändå riktigt bra. Han hade inte styrkan att sätta sig lika mycket i fattningen, men när han väl fått rulla på blev han riktigt mjuk och fin.
 
 photo GIF.gifEn lite intressant bild på formgivning stillastående. Detta är ingenting vi någonsin övat på eller som jag tänkt särskilt mycket på, utan som bara fungerar som resultat av övrig träning. Här ber jag honom att lyfta sin högra bog, vilket som synes påverkar hela kroppen - från bakdel till huvud. [Rörlig bild.]
 
Vi har mycket att jobba med för att komma tillbaka till vår högsta-nivå, men en sån här start gör att den vägen inte känns alltför lång. Sedan vet jag ju aldrig vad vädret har planerat för oss, men så länge det inte bli alldeles stenhårt i marken ska vi väl lyckas hålla igång. Jag har inga höga planer eller mål för dressyren med Conny, utan enbart att alltid ta det i hans takt och hålla honom frisk. Därför gör det inget när vi ibland tar ett par steg tillbaka, för jag vet att det är så det är med honom. Livet med Conny innebär många höga berg och djupa dalar!
 
På tal om något helt annat tänkte jag se om det är någon som möjligtvis kan hjälpa mig. Tränset Conny har på sig på bilderna är mitt första bruna, om man inte räknar det fina bruna westerntränset jag hade men som nu blivit svart på grund av obetänksam smörjning... För att undvika att detta går samma tragiska öde till mötes, skulle jag behöva tips på bra lädertvål/balsam/olja vad-man-nu-bör-använda till just brun utrustning. Extra stjärna får den som dessutom kan tala om var man kan köpa dessa produkter! Jag har nära till både Börjes och Hööks samt Svensk Ridsport här i Kungsbacka.

Härlig vårvinterdag!

Nu har vi haft två riktiga vårvinterdagar här på västkusten, med strålande sol och tillräckligt varmt att skippa jackan, åtminstone ett tag. När jag kom till stallet idag stod mina tre hästar med sidorna mot solen och bara njöööt. Sedan dröjde det ca en halv sekund innan Leia upptäckt mig, och kom knallande för att hälsa. Jag fick ett riktigt charmigt leende!
 
 
Medan jag mockade ligghallen stod hon i vanlig ordning med som sällskap med tusen frågor ("Vad gör du, vad gör vi? Varför samlar du bajs i skottkärran? Är vårt bajs värdefullt? Kan man kanske stå i skottkärran? Jag har testat det några gånger men den välter alltid, men nu kanske det funkar! Titta vad fina konster jag kan! Kan jag få godis? Oj nämen, nu kan jag nästan svära på att jag såg signalen för vinka. Kolla, jag vinkar! Godis kanske? Inte? Skulle en flemning passa bättre? Jag kan allt du ber om!").
 
När jag gick vidare in i stallet för att packa deras hönät, lät jag dörren ut till lösdriften stå öppen så att Iso kunde springa ut och in som han ville. Efter en kort stund kom Leia lunkande på sitt nyfikna, frimodiga sätt. Men istället för att knalla raka vägen in i stallet och se för sig av höet, stannade hon precis vid tröskeln och betraktade mig. Duktig häst! Det är himla skönt när hästarna vet vad som gäller, det blir så mycket trevligare för alla.
 
En kompis till mig var med hos hästarna för ett tag sedan, och sa "Vet du vad jag har tänkt på, ni som håller på med sånt här är egentligen riktigt lata!". Och det är ju en väldigt korrekt iaktagelse. Jag orkar inte hålla på med alla "ritualer" många hästmänniskor har för mig, utan ser istället till att lära hästarna vad jag eftersträvar. Det vill säga, jag vill inte behöva trängas in och ut ur boxarna/lösdriften, jag vill inte behöva bråka för att få låna hästarnas hovar, jag vill inte behövas släpas efter på promenader, jag vill inte behöva binda upp hästarna eller passa dem stenhårt för att de ska stå still i stallgången, jag vill inte behöva kämpa för att få hoppa upp och så vidare. När hästarna är med på mina villkor kan jag också släppa kontrollen på många områden och det ger hästarna en väldigt stor frihetskänsla.
 
Stallbesöket avslutades med en härlig ridtur runt fälten. Conny och Iso sprang ikapp på grusvägarna och Coolman tränade på konsten få-i-sig-så-mycket-gräs-som-möjligt-utan-att-stanna. Något han är imponerande duktig på!
 
 
Även om det är synd att snön försvinner är det riktigt härligt med den lilla försmaken av våren vi får. Den här mellanperioden mellan kyla och värme är ju också perfekt för att rida ute, då fälten inte hunnit bli leriga och grusvägarna är härligt uppmjukade. Håller det i sig får jag nog ta någon av hästarna på en riktig galopptur på skogsvägarna snart!

Hästens år

 
Nu är det Kinesiskt nyår och vi går in i Hästens år. Med anledning av detta har jag idag haft en lite speciell dag, då jag fått besök av tre familjer som ville fira in det nya året med att se hur jag jobbar med mina hästar. Vilken ära! 
 
Jag och Conny försökte tillsammans förmedla hur man kan arbeta med hästen i harmoni utan dominans och Conny var som alltid den pärla han är. Det var årets första vårvinterdag, flera plusgrader och alldeles vindstilla. Snön smälte och var alldeles slaskig och hal, så det var inte helt lätt att röra sig i paddocken. Men han försökte så gott han kunde och visade på bästa sätt upp hur man med fina signaler kan göra sig förstådd och få respons av hästen.
 
Vilken tur att jag har min fina Conny! Han är en på miljonen och ställer alltid upp för mig. Världens bästa kompis!
 

30 oktober 2010

Efter en grävning i arkivet hittade jag dessa gamla bilder från hösten 2010, fyra månader efter att jag fått Leia. Det där med att jobba två hästar samtidigt är något av en konst... som vi kanske inte var helt fantastiska på.. ;) Speciellt som Leia har en ganska dominant personlighet och Conny är mer tillbakadragen. Det blir lätt att hon står i framkant och pockar på uppmärksamhet, utan att märka att Conny står i bakgrunden och ser lite bortskuffad ut. Så jag måste verkligen hitta en balans mellan de två där båda känner sig delaktiga.
 
När jag säger att en häst är dominant menar jag inte dominant enligt "klassisk" hästbedömning - bossig, styr och ställer, sätter de andra hästarna på plats och så vidare - utan helt enkelt mer framträdande. Kanske inte riktigt alla känselspröt ute, om man kan säga så. Det behöver inte alls handla om att hästen ska ta plats eller ska bestämma, utan bara är mer bekväm i en social situation. Precis som med många människor; vissa är mer pratiga, "dominanta" än andra.
 
För att sätta ordet i sin rätta betydelse brukar jag referera till dominanta anlag: Anlaget för brun ögonfärg är "dominant" över blått och så vidare.
 
Hm, jag har lätt att sväva iväg. Jag skulle ju bara visa lite bilder... Men nåja, jag ville bara reda ut begreppet "dominant". Många gånger tror jag att vi är lite väl snabba att sätta etiketten "dominant" på hästen, med ordets felaktiga betydelse. "Framträdande" är ofta mer korrekt.
 
Ja ja - här kommer bilderna!
 



Välkommen!

Mitt namn är Norah Kohle och jag kommer från Kungsbacka där jag driver företaget Häst i Balans. Jag jobbar med både mina egna hästar och mina elever för att finna harmoni och balans mellan häst och människa, så att samvaron blir trygg och spännande för båda parter.

Har tre hästar vid namn Conny, Coolman och Leia som du kan läsa mer om på deras respektive sidor.

Vill du träna för mig?

Till mig är du välkommen oavsett om du är intresserad av ridning, markträning, körning, trickträning etc. Inriktning är för mig inte det viktiga, utan att skapa en förståelse mellan individerna vilket sedan kan utvecklas åt det håll man önskar.

På min hemsida kan du läsa mer om mig och de tjänster jag erbjuder. Än en gång, varmt välkommen hit och hör gärna av dig om du har frågor!

Hemsida | Facebook | Instagram


Follow on Bloglovin

RSS 2.0