Träningsdag Jönköping

Jag har startat upp en "träningsgrupp" i Jönköping och tanken är att jag ska hålla regelbundna träningar där, ca varannan månad eller så. Senast var den 22 mars och nästa tillfälle blir den 25 maj. Tidigare elever har förtud på träningstiderna, men det går alldeles utmärkt att ställa upp sig på kölista. Då har man större chans att få plats vid eventuella avhoppningar och liknande.
 
Vill man vara med och titta kostar detta 50 kr/person för hela dagen. Observera dock att det här inte är någon kurs! Utan som åskådare får man följa privatlektionerna i manegen och förhoppningsvis få inspiration på så sätt. :)
 
Träningarna hålls på Clinic Arena i Tenhult strax utanför Jönköping. Vill du ha något liknande i din närhet? Jag behöver ett ridhus med toalett och goda parkeringsmöjligheter. Läktare och "fikarum" är stora plus men inga krav. Har du något förslag? Hör av dig! Jag åker inom en radie av 20 mil från Kungsbacka - med andra ord kommer jag gärna till bland annat Stenungsund, Trollhättan, Borås, Lidköping, Halmstad och så vidare.
 

Hästarnas trick och mina signaler

Jag fick frågan om jag kunde berätta om hästarnas trick och vad jag har för signaler för de olika rörelserna. Visst kan jag göra det, men jag vill först bara poängtera att ingen teknik i världen står över känslan och den faktiska kommunikationen. Med andra ord kan jag berätta hur just vi gör, men det är som en produkt av allt vårt övriga arbete. "Vardagsprat" och kommunikation leder till att jag rör mig på ett visst sätt, vilket leder till att hästarna reagerar på olika sätt, vilket i sin tur leder till att diverse signaler och "kommandon" utvecklas.
 
Utöver det är mina hästar inga film-, uppvisnings-, stunt- eller show-hästar. Där finns inga krav på spikrak lydnad, så att säga, utan allt görs med glimten i ögat och lek som bakgrund. Jag kan strategiskt placera mig och förbereda så att hästarna lägger sig på rätt punkt eller stegrar åt ett särskilt håll, men de är inga trickmaskiner som går att lämna bort till vem som helst som kan ge kommandon och på så vis framkalla trick.
 
Värt att tänka på är också att om hästen verkligen VILL göra det man ber om, behövs oftast inga utpräglade signaler. Beteenden kommer att erbjudas och genom att förstärka vid rätt beteende lär man hästen vilket trick som lönar sig att göra vid vilken signal...
 
Med det sags ska jag nu gå vidare till att berätta om deras trick och hur vi gör. :)
 
 
Buga är ett av de första tricken jag brukar lära in. Det är relativt lätt att göra sig förstådd och många hästar hajar snabbt vad man är ute efter. Leia och Conny bugar på egen hand både uppsuttet och från marken, medan Coolman bugar med stöd av mig från marken.
 
Trots att Leia och Conny lärde sig buga på helt olika sätt, använder jag samma signal för båda. Som jag skrev, vardagskommunikationen smittar av sig och formar hur både jag och de rör sig. Conny var en liten utmaning när jag skulle lära honom att buga utan att jag behövde hålla i benet. Han är väldigt bekväm av sig och tyckte att det var himla onödigt att han skulle behöva hålla upp hoven själv... Men tack vare hans goda balans och kroppskontroll löste vi det så småningom. Leia hade på den tiden världens kassaste koordination och välte till höger och vänster. Om jag med Conny tonade ut mitt stöd sakta och gradvis, fick Leia lära sig från början att helt hålla uppe benet själv. Med henne använde jag med andra ord enbart signalen med pinnen utan att i övrigt röra henne över huvud taget.
 
Men, vad är signalen då? Det är väldigt simpelt. Jag touchar skenbenet, och väl nere i bugningen lägger jag pinnen vid knät för att visa att jag vill att de står kvar tills jag ber dem resa sig. Står jag på ett såpass stort avstånd att jag inte når att röra vid knät håller jag pinnen mot marken istället, och är alltid väldigt noga med att ha en tydlig signal för "nu kan du resa dig". Det är det jag ser folk göra misstag med allra oftast, att man inte är tillräckligt tydlig med att tala om när det faktiskt är ok att avbryta övningen.
 
 
Kompliment, bugning med båda ben invikta, är även det ett trick alla tre hästarna utför. Återigen.. Conny och Leia på egen hand och Coolman med stöd från mig. Även här ser inlärningen väldigt olika ut, och här skiljer sig också signalen lite från häst till häst.
 
Coolman var den som lärde sig kompliment först. Ur bugningen petade jag på det framsträckta benet, vilket resulterade i att han vek in det och stod på båda knän. Den här signalen har blivit kvar och vi gör alltså på precis samma sätt fortfarande. Coolman och jag leker så otroligt sällan så det har bara inte blivit att jag lagt ner något arbete på att lära honom att gå ner på knä själv.
 
Därefter var det Leia. Hon var tre år, gummihäst och otroligt lekfull när vi började med kompliment, och vi gjorde på ett sätt som är väldigt naturligt för många hästar. Jag petade helt enkelt på båda ben när hon stod upp, varpå hon associerade det med leken som är så vanlig hästar emellan. Som en reaktion på att jag petade på båda ben gick hon direkt ned på båda knän. Jag kan fortfarande be henne att gå ner i kompliment genom att göra såhär, men jag föredrar att hon går via bugningen. Det känns helt enkelt lite snällare mot knäna att ta det lugnt istället för att slänga sig ner på dem. När vi går via bugningen står jag på hennes högra sida och ber om en bugning och då viker hon oftast in båda ben självmant. Gör hon inte det kan jag bara peka mot det framsträckta benet så viker hon in det.
 
Conny lärde sig kompliment sist och är också den som gör det mest osäkert. Inte att han är osäker, men vi har inget tydligt kommando för det. Återigen, det bygger bara på kommunikation och kompliment har mest varit ett mellansteg mellan buga och ligg som vi inte lagt så mycket fokus på. När vi jobbade på ligg tog vi det ur bugningen. Jag satt bredvid honom på hans vänstra sida, och bad honom att sträcka sig runt mig bakåt. Detta resulterade i att han vred hela främre delen av kroppen runt benet som stod på knä, och det gav därmed höger ben - det framsträckta - utrymme att vika in sig. Vi hade provat "allt" innan dess och han hade helt enkelt inte riktigt plats att vika in benet då han stod så "tungt" i bugningen.
 
Numer får vi till kompliment antingen genom att jag stoppar honom innan han lägger sig ner, eller genom att jag ber honom att vika in det andra benet ut bugningen.
 
 
Leia och Conny har ett befäst läggande och Coolmans är under arbete (vi har dock inte tränat på något år, hehe..) Återigen var det Leia som lärde sig först, inte ens en vecka efter att jag fått hem henne. Hur hon lärde sig är än idag något av ett mysterium!
 
Under en av våra första dagar tillsammans visade jag henne till sandgropen i hagen då hon var lite svettig. Jag pekade neråt och strök längs med hennes framben, men försökte på intet sätt be henne att lägga sig. Hon nosade i backen och verkade försöka förstå vad jag menade, men la sig inte. Så jag lämnade henne och gick vidare ut i hagen för att hämta Conny. När jag fått ca tjugo meter vände jag mig om, bara för att se henne ligga och rulla sig för fullt. Dagen därpå la hon sig när jag gjorde likadant, fast med mig alldeles intill. Hon la sig för att rulla, men låg gärna kvar och lät mig belöna henne. Därefter var det befäst! Det tog ett tag innan hon la sig på andra ställen än sandgropen, men hon förstod absolut vad jag var ute efter. Min signal har hängt kvar - jag knäpper med fingrarna mot marken och stryker längs benet.
 
Conny lärde sig alltså ur kompliment. Dock hade vi haft en signal för ligg i flera år, utan att han vågat gå hela vägen och lägga sig. Så snart han vågade lägga sig ur kompliment, kunde jag gå över till vår tidigare signal. Ber jag honom bara att lägga sig utan att bry mig om hur gör jag samma signal som med Leia - knäpper med fingrarna mot marken - men vill jag att han ska lägga sig åt ett särskilt håll eller på en speciell plats tar jag det via bugningen.
 
Vad som är lite intressant är hur inlärningen påverkar hästens intention även framöver. Leia la sig för att rulla men blev kvar liggande - därför är det "rulla" hon tänker när jag ber henne att lägga sig. Hon rullar sig väldigt sällan, men det är tydligt att tanken finns där och präglar hennes beteende. Conny hade förstått att jag ville att han skulle lägga sig flera år innan han faktiskt tog det sista steget. Så själva liggandet var väldigt tryggt för honom - det var läggandet som var svårt. Väl i liggande läge hade han inga problem att totalt slappna av. Han har aldrig haft en tanke på att rulla sig när jag bett honom lägga sig.
 
 
Yoga utför Conny och Coolman och Leias inlärning är påbörjad (men står rätt still, vi har inte ens tänkt på yoga på ett par år). Här har vi en väldigt simpel signal - jag ställer mig vid bakdelen och petar lätt på låret eller magen. Är de stela kan jag hjälpa till  att lyfta upp benet och stötta aningens, men annars både lyfter och böjer de sig helt själva.
 
 
Klassisk bugning är det än så länge bara Conny som behärskar. Leia och jag jobbar på det men är ännu inte klara, så det känns inte så relevant att ta upp våra signaler. Conny lärde sig den klassiska bugningen på ett lite ovanligt sätt. Normalt brukar man be hästen att ta en godis mellan frambenen/vid bogen, vilket jag och Conny tränat på en hel del. Saken var bara den att han sträckte sig alldeles för långt ned, så istället för att sträcka ut ryggen (vilket är syftet) blev det mest stretching av nacken.
 
En dag när vi lekte med det stora lastbilsdäcket noterade jag att han gick mot en klassisk bugning när han försökte backa ur men "fastnade" med frambenen. Han blev inte stressad på något sätt, utan försökte bara lösa situationen. Det är väldigt intressant med tricktränade hästar! De blir otroligt påhittiga och lösningsorienterade, även utanför "träningslokalen".
 
I alla fall. Jag fick en idé av detta. Så jag bad honom att buga, men satt framför och la en hand om benet han försökte vika in. Jag höll absolut inte fast, men försökte förmedla till honom att han skulle hålla kvar benet. Han förstod och gick omedelbart ner i en perfekt klassisk bugning.
 
På den vägen är det. Nu har vi jobbat oss fram till ett annat kommando, vilket är att jag står bredvid honom och knackar först på magen och därefter skenbenet. Knackningen på magen får honom att backa med bakbenen och bredda sig, därefter kan jag ge samma signal som för vanlig bugning utan att han faktiskt bugar med benet.
 
 
Alla tre hästar utför spansk skritt, Conny dessutom passage vilket i princip är spansk trav utan sparken och Leia gör även spansk trav och spansk galopp.
 
Från marken betyder pinne framför bogen att frambenen ska börja sprattla, och vill jag be om högre lyft sänker jag den aningens så att de nuddar den när de lyfter benet. Uppsuttet har vi ingen utpräglad signal faktiskt. Återigen, kommunikationen styr... Jag kan göra mig förstådd hos mina hästar men i vissa fall utan ett särskilt kommando. Men kort sagt brukar jag väl sänka pinnen och toucha benet på ett eller annat sätt.
 
 
Nu känns det som att det här inlägget börjar bli väldigt långt.. Men nåja, jag fortsätter. Spagat är Leias paradgren och här ovan ser ni min signal. Jag lärde in genom att ha en grimma på henne och be henne att gå framåt för tryck i grimman, men att lämna kvar bakbenen. Även om vi nu gör det även utan grimma gör jag på samma sätt - jag håller en hand under hakan och med pinnen framför benen ber jag henne att gå framåt. Att jag håller under hakan är helt enkelt bara för att separera spagat från spansk skritt eller någon av tricken där hon går ner på knä.
 
Även Conny gör spagat men tvärtom - istället för att kliva framåt med frambenen backar han med bakbenen. Det kommer av inlärningen. Innan han går ner på knä i en bugning backar han självmant med bakbenen för att ge plats för frambenet, och det har hängt med i klassiska bugningen.
 
 
Bergsgeten utför både Leia och Conny och där har vi precis samma signal. Jag sätter mig på huk på deras högra sida, ber dem att sänka nacken och touchar sedan bakbenen. Har de grimma på sig kan jag vara väldigt specifik med hur de sätter benen, och det brukar jag göra när jag stretchar Conny efter träning. Eftersom han är ojämn sätter han lätt benen snett, så för att hjälpa honom "styr" jag mer så att han stretchar jämnt.
 
 
Även sitt ser likadant ut för båda hästar, även om inlärningen även här skiljt sig åt. Leia erbjöd sitt så snart hon lärt sig ligga, så där har det bara varit att belöna för att befästa. Med Conny fick vi ta det steg för steg till ett fullt sittande, och nu sitter han otroligt mycket stadigare än Leia. Men som sagt, signalen är den samma. Ur liggande ber jag dem helt enkelt att sträcka fram benen (nytta av spansk skritt!) och därefter att backa. Eftersom bakbenen sitter "fast" blir backningen till ett sittande istället. Signalen är alltså pinnen mot bogen, jag kan också lägga den på motsatt sida för att be dem att komma mer mot mig.
 
Så fort jag skrivit klart om ett trick och tror att jag är färdig kommer jag på nya de kan, men jag tror vi stoppar här. Är det något ni funderar på eller något annat trick ni skulle vilja läsa om, fråga på!

Att fotografera med häst

 
Igår blev det fotografering med Zandra igen. Det är alltid lika trevligt och bilderna blir alltid lika magiska! Zandra har förmågan att verkligen fånga det där vardagliga och presentera det på ett väldigt inspirerande sätt.
 
På grund av att vi fotograferade igår kom jag att tänka på att det kanske vore lite intressant med en "checklista" till just fotografering med häst? Lite grejer som kan vara bra att tänka på och sådär. Det här är sådant jag snappat upp och kommit fram till under åren och de tillfällen då jag och hästarna jobbat med fotografer!
 
* Först och främst det mest uppenbara - en ren häst! Det är givetvis mer attraktivt med en ren häst på bild än en skiten. Däremot är jag inget stort fan av att det ska vara "överperfekt". Manen måste inte ligga spikrak, det är helt okej med lite lera runt hovarna och päls under hakan. I mina ögon är bilder och hästar vackrast om det ser ut som att man fångat vardagen, när det inte är helt uppstyltat och stelt. Självklart finns det tillrällen då man vill ha "tip top" också, men för de allra flesta fotograferingar är det absolut godkänt att hästen ser ut som just en häst.
 
* Din egen klädsel bör matcha hästen. Har du en svart häst och ska fota i ett vinterlandskap eller vid stranden är det inte kanonsmart om du själv är helt ljusklädd. Kontrasterna blir alldeles för starka och för att hästen ska synas kommer du behöva bli helt överexponerad. Satsa på färger som harmoniserar med din häst!
 
* Så vida du inte ska ta frihetsbilder med "action" är det inte att rekommendera att ta hästen direkt ur boxen till fotograferingen. Där kommer troligtvis finnas en del överskottsenergi och eventuell instängd oro som kommer behöva komma ut på ett eller annat sätt. Det blir jobbigt för dig, fotografen och framförallt hästen. Att fotografera när hästen gått i hagen eller i alla fall fått sig en promenad/ett lättare pass är bäst!
 
* Förvänta dig inte att hästen är en fotomodell. Hästen förstår inte att ni posar inför en fotograf som ska ta snygga bilder på er. Är det något du vill att hästen ska göra på bild, är det alltså en bra idé att ni först klarar av det i ensamhet. Och därefter helst med publik och lite press så att du inte blir spänd eller stressad när ni ska fotografera. Det bygger ingen god relation att dra ut fotograf för att föreviga hästens nya trick när ni precis lärt er! Risken är stor att du beter dig annorlunda och gör hästen orolig, och då ramlar ni flera steg nerför trappan.
 
* Det troligtvis säkraste sättet att få hästen att spetsa öronen och se pigg ut är att spela upp ett hästgnägg. Det finns flera olika appar för detta, bland annat "HorsePiano". Men använd det sparsamt för hästarna räknar lätt ut att man luras...
 
* Att lära hästen "plats" är ovärderligt vid fotografering, främst om ni vill ta porträttbilder. Glöm tyglarna eller repet som försvinner ut ur bilden, kan hästen stå för sig själv öppnar det upp möjligheterna enormt! Men återigen, det är inte smart att komma på det dagen före och försöka lära hästen under fotograferingen. Börja öva på en störningsfri plats, till exempel stallgången, och ta det i myrsteg.
 
* Tänk efter en och två gånger om ni ska ta "springbilder". Har du som ambition att kunna jobba med din häst löst och även utanför ridbanan? Då är det inte fel att fundera över hur mycket du vill riskera för att kunna ta fina bilder. Vill du ändå skicka din häst ifrån dig, gör det på ett sådant sätt att det inte går att misstolka men skräm inte hästen för guds skull. Och över-belöna när det är dags att ta på grimman och avsluta.
 
* Håll koll på fotografen, speciellt om ni tar bilder när ni är i rörelse. Ibland ändras ljuset så att fotografen måste ställa om kameran, och det är inte roligt om det händer precis när det går som allra bäst. När hästen samlade sig lite extra i galoppen, stegrade extra högt eller vad det nu kan vara. Därför är det bäst att försöka hålla koll på när det fotograferas och när det pausas. Det är ganska skönt för dig och hästen också att passa på att andas lite! Ska ni galoppera längs en väg eller liknande, var säker på att fotografen är beredd.
 
* Det är heller ingen dum idé att be att få se ett par foton i kameran när ni hållt på ett tag, för att få en bild av hur ni ser ut. Då får du chans att ändra sådant du inte tänkt på - sträcka på dig, fixa till pannbandet eller vad som helst.
 
* I den allra största utsträckningen blir bilderna, och speciellt porträtt, finast om du tittar åt samma håll som hästen. Det gör att ni ser mer samspelta ut och bilden blir mer harmonisk.
 
Jag hoppas att ni har nytta av mina tips. Fråga gärna om det är något ni funderar på. :) Och glöm inte att besöka Zandras hemsida, för att ha koll på när nya bilder dyker upp! Tusen tack för igår, Zandra!
 

Att hitta motivationen och utnyttja den

Jag undrar hur man ska få hästen att tycka att det är roligt att göra saker med mig. Han vill inte riktigt komma i hagen, och om han gör det är det för att han vill ha mat. Han tycker det är dötråkigt att gå på promenad, för de händer ju inget! Han bryr sig bara om gräset, och han får 10 kg hö om dagen så det är inte för att han är hungrig. Har du bra tips? Vill bygga en bra relation med honom och kunna göra trix och leka, men det känns som han inte är uppmärksam och han fattar inte vad han ska göra.
 
Jag skulle nog säga att det första du får komma fram till är vad DU vill att han ska göra. :) Du har ju som du skrivit starka motivatorer i maten och gräset. Utnyttja det! Ta in honom när han ska få mat och häng med honom medan han äter. Gå på promenad, leta upp de allra bästa "smultronställena" och låt honom beta. Det är inget som helst fel i att ge hästen det han vill ha mest. När han börjar inse att det händer trevliga saker när du kommer kan du börja sätta lite kriterier för att han ska få äta. Det behöver inte vara något avancerat alls, bara så att han börjar förstå att för att han ska få, måste han göra. Till en början kan du vänta ut att han vänder bort huvudet, backar eller tittar på dig innan han får ta maten. Sedan kan du utveckla det, be om längre backningar, be honom att gå förbi maten till dig och så vidare.
 
Det finns dessvärre inget bra, enkelt recept till en god relation. Det kommer av att man är dedikerad, visar hänsyn och respekt mot sin häst och är intressant. Övningarna man gör undertiden hjälper er att förstå varandra och ha kul tillsammans, men relationen bygger ni upp med tiden.
 
Att han inte förstår vad han ska göra är kanske för att du inte är helt säker på vad du vill att han ska göra heller? Det är väldigt brett att säga att man vill ha en god relation eller hålla på med trick. Det är inget fel i att vilja ha "allt", absolut inte, men man får ju börja från start. :) Små saker som bevisar för din häst att du är värdig att vara med och följa, som sedan byggs ut till allt mer avancerade övningar. Lycka till!

Magiska fattningar i en magisk solnedgång

Idag har jag varit iväg på kurs med andra hästföretagare nere i Halmstad hela dagen. Det var en riktigt inspirerande dag med bland annat en fin demonstration av kommunikation och ledarskap tillsammans med häst. På vägen hem var jag tvungen att sticka inom hästarna för att mocka, och blev så vansinnigt träningssugen. Så efter stallsysslorna fick Connybollen komma ut och leka.
 
Vi började med en check från marken inför Honza. Jag hade den inspirerande visningen från tidigare under dagen fortfarande i huvudet och ville få en lika fin känsla under vår träning. Jag vet inte varför men jag har en känsla av att jag kan vara lite "hafsig" när jag leker med mina egna hästar, så idag gick jag in med fokus att vara väldigt lugn och tillbakadragen. Men det sitter nog bara i mitt eget huvud - för jag insåg snabbt att jag faktiskt redan är väldigt cool och "finkänslig" om man kan säga så. Jag vet inte varför jag håller på och bygger upp en bild av att jag är något jag inte är?! Conny han var så väldigt intresserad, avslappnad, och ja, mysig så som han är. En riktigt boost att känna att vi kunde skapa en lika bra känsla som det jag såg på visningen!
 
Det enda vi behöver putsa lite på är våra inkallningar. Han kommer omedelbart, men inte med riktigt det "suget" jag vill ha. Men det är lätt fixat! I övrigt kunde jag inte hitta något att finslipa, så jag satt upp.
 
Även uppsuttet ville jag mest checka av var vi står inför kursen. Böjning av huvudet för stickarna kunde väl varit bättre, så där kommer vi nog få lite skäll, haha... Annat än det har vi ju såklart grejer att utveckla men jag känner ändå att vi har en bra grundnivå att utgå ifrån. Vi la lite tid på en övning som var riktigt bra och som jag verkligen kände hjälpte oss på flera plan.
 
Vi travade på en liten, ca 10 m, volt i ena hörnet av paddocken. Jag bad om böjning inåt och flyttning av bogen utåt och avvaktade avslappning. Att slappna av och bli låg i traven har Conny väldigt lätt för, men så snart jag ber honom att böja eller flytta något blir han gärna hög i formen. Det var nu dessutom en stark solnedgång och en del knott vilket triggar hans headshaking, och man kan ju själv förstå att det inte är lätt att slappna av när man får reflexer att slänga med huvudet när som helst. Så det var inte helt lätt, men Conny gjorde sitt allra bästa.
 
Så snart vi fick de tre bitarna att falla på plats red jag ut från volten och in på diagonalen mot det andra hörnet. På diagonalen gjorde vi öppna och där blev han riktigt låg och fin. När vi nått hörnet gick vi ur öppnan och in i en galoppfattning. SOM den här övningen hjälpte honom! Fattningarna blev helt magiska, luftiga och med en enorm bärighet. Jag stoppade efter två språng och kunde inte hålla inne ett tyst "wow"!
 
Det här upprepades gång på gång och varje gång blev jag lika häpen. Min fantastiska stora lilla häst!
 
Jag såg ingen anledning att ligga och nöta, så vi gav oss ut i skogen istället. Nu var solnedgången HELT magisk och jag blev nästintill andlös gång på gång! Så otroligt vacker skogen var ikväll. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att njuta av den, än tillsammans med mina två favoritblondiner!
 

Vitsippehav

 
Jag är egentligen ordinerad att inte rida på grund av mina knän, men idag kunde jag inte hålla mig längre. Det här är min absolut favoritperiod på året och då tänker jag inte hålla mig från hästryggen vare sig knäna vill det eller ej!
 
Dessutom är det nu inte ens två veckor tills vi ska upp till Hällekis och träna för Honza igen. Jag har varit så fruktansvärt omotiverad till att vara med under en lång tid, och nu när jag blev skadad blev jag osäker på om jag skulle klara det över huvud taget. Men nu har jag bestämt mig för att åka trots allt! Och då behöver vi all träning vi kan få innan dess.
 
Så imorse stack jag och Conny iväg till galoppbanan igen. Det blev inte det strålande solsken jag sett fram emot, men det var hur mysigt som helst ändå. Jag menar, titta bara på vitsippehavet. Helt ljuvligt!
 
Idag märktes det att Connys kondition blivit bättre sen vi satte igång träningen. Vi tog tre varv med lååånga galoppsträckor, varierat höger och vänster galopp och både samlat och spurt. Visst blev han både flåsig och svettig, men inte alls lika mycket som förut. Härligt när man märker resultat. Pälsfällningen gör säkert stor skillnad också, nu är kanske hälften tappat och det gör ju såklart mycket för orken.
 
Vi lyckades också hålla nere stressnivån enormt idag. Omedelbart när vi kom ut på banan började jag rida runt i en åtta och flytta honom lite utåt i varje sväng, vilket resulterade att han inte hann stressa upp sig. Jag tror att detta gjorde mycket för resten av arbetet på banan, då han var mycket mer vilsam i steget idag, om man kan säga så. Vid ett tillfälle när han blev taggad på att sticka iväg (vid sträckan där han alltid brukar få rejsa på) var det bara att vända runt en gång så frustade han avslappnat och drog en djup suck.
 
Ett bra sätt att kolla av stressen är att hålla koll på svettningar. Precis som vi svettas till exempel under armarna, mellan skulderbladen och runt halsen är det normalt för en häst att svettas på halsen, bogen, bakom öronen och mellan framben och bakben vid träning. Däremot är det inte normalt att svettas runt ögonen och uppe på korset exempelvis. Det är en indikator på stress - precis som att vi kan få handsvett när vi blir nervösa. Conny blir lätt svettig runt ögonen vid uteritter. Men inte idag! :)
 
 
Tillbaka vid stallet fick han säsongens första dusch. Det var... inte uppskattat, haha. När jag släppt ut honom i hagen hann han bara två meter ut i ligghallen innan han låg på rygg och skrubbade sig. Därefter kom han ut till mig och såg sådär vansinnigt nöjd och framförallt oskyldig ut. Jag hann ta en bild på hans verk, innan han frustade till, slängde med huvudet och brallade iväg. Över en av stockarna flög han med en fjärt och ca femtio meter ut i hagen till den allra värsta leran, där föll han ihop i en liten hög och sprattlade med benen i vädret ett bra tag. När han var åter på benen var han liksom inte lite smutsig eller sådär fläckig, nej, han var svart. Jämnsvart från topp till tå. Och kanonnöjd!!
 
Han stod och överlade med sig själv ett tag om han skulle komma tillbaka till mig och kanske fjäska till sig lite godis. Men sedan frustade han igen och slängde till med huvudet, och då visste jag vad som väntade. Så jag klappade i händerna och smackade en gång, och då flippade han ur totalt! Ut i hagen bar det i full kareta, han var mer uppe luften än på marken och fjärtarna smattrade!
 
När han kommit ut till de andra hästarna som stod fridfullt och betade dundrade han rakt in i Coolman, drog en vända runt Leia och Pendy och galopperade iväg åt andra hållet. De var inte sena att hänga på. Coolman den gamle mannen tog sikte på Conny och galopperade så fort hans pensionärsben orkade. Leia dundrade omkring och bockade och trots att jag stod mer än hundra meter bort i andra änden av hagen kunde jag nästintill känna hur marken skakade.
 
I säkert fem minuter lekte de oavbrutet. Jag kan bara inte slita mig när de sätter fart sådär! Hästar är som allra vackrast när de får vara just hästar. Där hade vi en sexåring, två tjugoåringar och en tjugosexåring som alla lekte i harmoni med oändlig energi. Fladdrande manar, hovar som lägger hundratals meter bakom sig inom loppet av ett par sekunder och ögon som lyser av frihet. Det är lycka för mig!

Headshaking syndrome

När jag hade haft Conny i dryga halvåret började han med en konstig grej - vid ridning i högre gångarter nickade han med huvudet upprepade gånger. Jag förstod inte alls vad det var för något. Efter att ha pratat med vår veterinär, som inte heller kunde ge ett direkt svar, kom headshaking på tal. Jag hade aldrig hört talas om det förut och veterinären kunde inte ge någon mer ingående beskrivning än "det har med ljuset att göra".
 
Jag har spekulerat i detta så många varv att jag blivit helt yr. Solljus alltså? Men varför bara på sommaren, och varför bara vid rörelse? Kan det ha med flugor att göra? Men återigen.. varför bara vid rörelse? Jag har hört så många olika teorier att jag inte vetat vad jag skulle tro. Jag har testat att rida med flugpannband, huva, nosnät och huva som stänger ute en del ljus. Inget har hjälpt - han har fortsatt att skaka. Bara på sommarhalvåret, och bara när han är i rörelse. Med träns och utan.
 
 
För ett par år sedan såg jag en film med Linda Parelli där hon pratar om just headshaking, och hennes svar var att det är en mental störning. Att hästen skyddar sig från press genom att bli introvert, katatonisk, och börja ticksa. Allt eftersom hästen blir mer "störd" ökas också känsligheten, tillslut till den grad att även ljuset är en trigger. Det här lät ganska logiskt i mina ögon, då det hängde ihop med Connys bakgrund. Det lät inte helt orimligt att pressen blivit så pass stor för honom att han börjat ticksa av den anledningen. Men samtidigt... jag var inte övertygad. Det var fortfarande bara teorier.
 
Men. Slutligen. Häromdagen gjorde jag en ny sökning och för första gången kände jag bara Ja! Här har vi det. Här är svaret. Nio långa år tog det, men nu känner jag mig äntligen säker på att jag fått svaret till Connys headshaking. Jag klistrar in lite intressanta citat, lånat från Anna Thelander.
 
"[...] Så nu vet vi att hästens reflex att skaka på huvudet för att ta bort flugor är automatisk. Den fungerar under längre varmare dagar på våren, sommaren och hösten. Den fungerar däremot inte i galopp, i mörker, eller på vintern. Vi kan nu också förstå varför headshaking ibland kan minskas genom användning av flughuvor och annat som stoppar eller begränsar den naturliga anti-flug-reflexen. [...]
 
[...] Blodtrycket stiger naturligt med hastighet och acceleration. Med störning i cirkulationen höjs blodtrycket ännu mer tills skador på blodkärlen uppstår. En del av dessa blodkärlsskador uppstår i huden på den nivå där både nerver och blodkärl omger hårroten. Det är dessa nerver som utlöser headshaking eftersom nervsignaler från hårroten är de som utlöser reflexen hos huvudet att skaka bort flugor.
 
En häst har normalt inte ett högt blodtryck i vila även om det finns sällsynta fall. När hästen börjar motionera och en störning i cirkulationen orsakar tryck på hårsäckarna i nacken eller huvudet börjar huvudet att skaka. Det är därför i de flesta fall hästar med headshaking ticsar endast när de tillfrågas att arbeta. [...]"
 
För den som vill läsa hela texten hittar ni den här. Det är en hel del intressant!

Samling från två vägar

 
Jag hade inte tänkt träna något idag, men väl på stallet kunde jag ju bara inte låta bli att ta ut Leia en sväng. Jag var "vardagsklädd" och ville därför skita ner kläderna så lite som möjligt, så jag satte bara på kapsonen utan att borsta henne. Om någon tycker att hon ser raggig ut... ;) Det blev arbete för hand "som vanligt". Inget långt pass och vi gjorde inga revolutionerande upptäckter, men vi båda tyckte det var roligt att jobba lite.
 
Herr Blondie har för vana att "råka" placera sig utanför paddocken när jag tränar med någon annan häst. Ibland verkligen stirrar han ut mig, medans han andra dagar bara står och småsover i närheten. Men han brukar dyka upp, som för att ge mig bara en aning dåligt samvete att jag inte tog ut honom först...
 
Efter att ha betraktat oss ett tag blev han tydligen killig i luddet, då är det tur att man har ett träd alldeles intill.
 
Vi fokuserade på slutorna vid longering idag och det gick lite upp och ner. Svårigheten är att få henne att skåla ur sig i sidan och inte falla inåt, samtidigt som hon inte bara kan vända in rumpan och flytta ut framdelen. Fördelen är ju i alla fall att hon hela tiden vänder sig till mig för att kolla av, istället för att bli frustrerad och vända bort sig när hon inte kan eller förstår.
 
I traven jobbar vi enbart med att få in rumpan, så får böjning och ställning komma efterhand. Hon har fortfarande väldigt lätt att bjuda på galopp istället när jag ber om sluta, men hon förstår bättre och bättre vad det är jag är ute efter. Åt vänster fick vi ett par steg i riktig sluta idag, medan hon åt höger hellre saktar av och visar upp en fin sluta i skritt. Som att hon säger "Det är lite svårt det här faktiskt. Men titta, jag kan göra det i skritt!". Då gäller det att man visar tacksamhet för att hon faktiskt erbjuder något istället för att bara ta upp henne i trav igen. Det räcker med en kort bekräftelse - "tack tack, jättefin, nu tar vi det i trav igen".
 
Diverse slutor i arbete för hand.
 
... och så i longering!
 
Början till travsluta i longering.
 
 
Hon fick ta en galopp åt varje håll, och det syntes tydligt att hon tyckte det var tungt idag. Ja, ni ser ju på bilden. Inte mycket bakbensaktivitet och på tok för krullig i halsen! Men det är okej. Vi fokuserar som sagt inte alls på galoppen än utan arbetar upp fysiken i övriga gångarter tillsvidare.
 
Slutligen blev det lite mer samling. Vi gick från "båda håll" idag, både ur trav med fokus på ENERGI och ur skritt med fokus på avslappnad lekfullhet. Och skojigt nog fick vi riktigt bra resultat via båda vägar. Absolut sista försöket, som vi tog ur skritten, blev faktiskt fem-sex trampsteg! Och oj som hon sjönk... nästan en decimeter lägre blev hon, där snackar vi vinkling i lederna.. ;)
 
Även om vi fortfarande bara smånosar lite på samlingen tycker jag nu att hon börjar komma till en bättre förståelse för vad vi är ute efter. Det är BARA den mentala biten som är viktig när det kommer till Leia. Kan jag förstå henne att förstå vad jag vill och framförallt få henne att VILJA göra det, ja då är inget omöjligt. Då går hon genom eld och vatten!
 
Trava i min gåtakt, men tappa inte energin. Ha bjudning, men spring inte ifrån mig.. Svår balans!
 
Dagens bästa! Jisses, ser ni hur stor hon blivit?!
 
Leia säger "Jag GÖR rätt! Du FÖRSTÅR det bara inte!!"
 
Tramp!
 
Innan vi gick in fick hon skutta av sig ett par stegringar. Också väldigt svårt för Leia. Hon förstår vad jag ber om, har väldigt med energi, men förstår inte HUR hon ska lyckas riktigt. Istället för att lyfta sig från manken och använda energin uppåt blir det mest att hon lyfter frambenen högre och högre. Men det är inte konstigt att hon har svårt för det - långa bakben, en lång rygg och en otroligt tung bog. Det krävs mycket kraft! Men det är roligt att stegringarna blir bättre och bättre i takt med att samlingen utvecklas.
 

Min utrustning och när den används

För att vara en person som kör utan utrustning oftare än med, så har jag en hel del.. Speciellt träns...
Jag får ofta frågan vilken utrustning jag har till mina hästar, och i vilka sammanhang jag använder dem, så idag tänkte jag visa och berätta lite om det.
 
Förr var repgrimman min stora favorit och jag använde den till... allt. Hämta hästarna i hagen, markträning i paddocken, på promenader, vid ridning, uteritter och så vidare. Om jag så bara skulle ta in någon av hästarna och ställa i boxen så åkte repgrimman på. Jag tror inte ens att jag tittade åt en stallgrimma på i alla fall ett par år, förutom vid transportering. Nu är det väl lite tvärt om. Repgrimman används väldigt sällan och det är istället stallgrimman som fått ta en större plats. Conny hämtas ur hagen helt löst, Leia också för det mesta, men vid de fall jag har en grimma blir det en stallgrimma. Helt enkelt därför att den är enkel att trä på och man slipper hålla på med knutar etc.
 
 
Repgrimman används för Leia vid längre promenader och uteritter, då jag tycker att ledrepet är bättre av ha om jag ska leda henne. Hon får lite mer space och om vi t ex behöver ta oss över svåra områden slipper jag gå alldeles intill henne. Conny har repgrimma vid längre uteritter och om vi ska på utflykter, t ex till havet, annars har han stallgrimma på sig. De få gånger vi faktiskt har grimma vid arbete från marken blir det också en repgrimma.
 
Annars då? Jag kör bettlöst i allra största utsträckningen. Jag är inte emot bett, även om jag många gånger tycker att det är helt meningslöst och används alldeles fel. Har jag bett på mina hästar är det antingen oledade stångbett eller tränsbett, och då antingen tredelade eller oledade.
 
Leia rids dressyr väldigt sällan utan jag fokuserar på dressyren från marken. Det har inte känts schysst att utbilda henne med den extra vikten och obalansen jag tillför, när hon redan varit så obalanserad och knepig i kroppen av sig själv. Så kapsonen är vårt främsta hjälpmedel, och jag använder en akademisk longerkapson med fast nosjärn.
 
 
Med kapsonen, som inverkar på nosryggen och därmed ryggraden, kan jag hjälpa Leia att hitta korrekt ställning och böjning. Vid arbete från marken har jag tygeln främst i den mittersta ringen och använder de yttre vid ridning.
 
Uppsutten dressyr på Leia sker främst med kapson i kombination med stångbett. Hackamore kan också användas, men hon är egentligen inte riktigt redo att ridas utan kapsonen än. Med inte redo menar jag alltså att hon fortfarande kan behöva hjälp med ställningen, och det kan jag inte göra så bra på ett hackamore. Anledningen till att jag kombinerar med ett stångbett är därför att det hjälper hästen att söka sig framåt-nedåt. Kapsonen är bra för lateral böjning men är inte så effektiv vid vertikal "böjning". Men som sagt, majoriteten av vår dressyr sker med mig på backen och då är det främst kapson som gäller.
 
Dressyr med Conny sker med hackamore majoriteten av tiden men även stångbett och kapson då och då. Han har även hackamore när vi tränar på galoppbanan, för att jag då med mindre signaler kan hjälpa honom att slappna av i nacken.
 
 
Olika hjälpmedel är jättebra och förenklar många delar, men det är viktigt att komma ihåg en sak - utrustning är föränderlig men kvar finns alltid du och hästen. Det vill säga, det materiella och tekniska bör aldrig hamna före ren kommunikation och en god relation. Att förlita sig på utrustningen är ofta en falsk trygghet och vi låter gärna diverse läderremmar "underlätta" arbetet för oss. Tar man sedan bort dessa finns det egentligen bara en sak kvar - sanningen. Har man låtit utrustningen vara en sekundär hjälp och inte det allt hänger på, ja, då har man nog inte så mycket att oroa sig över. Men om man förlorar ett stycke läder och allt rasar samman - hur äkta är det då... egentligen?

Motion utan att rida

 
Går det att motionera hästen utan att rida - på ett stimulerande sätt som inte bara innebär att springa runt på en volt utan att tänka? Ja men självklart!
 
Jag är numer lite lätt handikappad, då jag har skadat knät och får ta det lite försiktigt med vad jag hittar på. Bland annat kan jag inte rida då det lägger för mycket belastning på knäleden, även om jag rider barbacka. Men jag vill inte missa Connys träning bara för det, för gräset frodas och därmed även sockret och det i sin tur innebär fångrisker. För er som inte vet det fick Conny fång-diagnos för ett par år sedan och veterinären tvivlade på om han skulle kunna fortsätta röra sig i samma utsträckning.
 
Men som tur är är jag ju barfota-frälst och i min värld innebär därför inte fång automatiskt att hästen går mot döden. Så istället för att vila i form galopperade vi bort fången, och efter det har han inte visat ett spår av det igen. Otroligt skönt! Men därför vill jag också vara uppmärksam och förhindra så gott jag kan att han får för mycket socker i sig som inte arbetas bort. Så idag gjorde vi något vi inte gjort på otroligt länge - vi hade ett helt pass i grimma och rep med fokus på galopparbetet.
 
Jag minns faktiskt inte senast jag jobbade honom med rep från marken. Men takterna satt i och han var riktigt på hugget! Vi var nere på fältet där det växer massor av gott gräs, vilket innebär massor av motivation. Så snart vi kom ut på fältet började Conny kråma sig, småtravade, gick över i något passageliknande, bjöd på en otroligt luftig spansk skritt och visade att han minsann kunde galoppera bredvid mig jättesnyggt. Som jag skrivit förut bygger allt på att man har något av värde att erbjuda och sedan förhandla med det. Nu ville Conny inget hellre än att ställa sig och beta, men han vet att han måste göra något för att få det. Så han bjöd på flera olika beteenden han har lärt sig och som brukar löna sig - en del säger att det är tiggeri, jag säger att det är en intelligent häst med hjärnaktivitet!
 
 
Men hur tjusig han än var där han visade upp sig var jag ju faktiskt inte ute efter något annat än galopp, så jag skickade ut honom på volten och så fick han galoppera. Jag trodde att vi skulle behöva jobba en del med att hålla igång galoppen, men han var fast besluten att visa att han var värdig gräset.
 
Som jag skrev häromdagen jobbar jag inte på så sätt att jag kämpar för att hålla igång när jag väl fått hästen att röra på sig, istället arbetar jag med motivationen. När det kommer till just galopparbete på volt brukar jag även använda mig utav varvbyten för att motivera att han själv håller igång. Jag ber om galopp, och blir sedan helt passiv. Det är upp till hästen/Conny att själv hålla galoppen utan att bryta av. Så snart han gör det, gör jag ett varbyte och ber om en ny galoppfattning direkt in i det nya varvet. Sedan avvaktar jag igen, och upprepar med ett nytt varvbyte om det behövs. Så snart han håller galoppen lite längre än förra gången, låter jag honom stanna och beta.
 
Men idag behövdes alltså inte detta. Han galopperade på av egen maskin, trampade under sig och sänkte nacken så väldigt duktigt. Då gäller det att avbryta och belöna det också! Det går inte att ta för givet allt hästen bjuder på, det måste underhållas så att hästen fortsätter att tycka det är lönt. Sedan kan man höja kriterierna under passets gång, men det är viktigt att börja med hög motivation.
 
När Conny blivit lite "varm i kläderna" började vi med varvbyten i galopp. Nu med syfte att aktivera hjärnan lite också och lägga på variation i arbetet. Från höger till vänster galopp gjorde han mig riktigt imponerad, bra sug mot mig och sedan ett klockrent byte ut i det nya varvet. Duktigt! Galoppombyten är verkligen ingen lätt grej för Conny, med spatt och allt han blivit diagnostiserad med under åren som gått. Vänster till höger var svårare, men vi fick till ett par flygande byten där också. Andra gånger saktade han av till trav, men tog snabbt en ny framåt galopp så det är helt godkänt det också.
 
Det var inget särskilt långt pass vi hade, men nog blev han trött alltid. Det går att variera arbetet ändlöst - man kan lägga in övergångar mellan gångarterna så som halt till galopp och sedan halt igen, man kan flytta hästen lite sidleds på volten, man kan arbeta med bommar och hinder, man kan göra "vandrande cirklar" där man rör sig över området samtidigt som hästen är på volten, man kan jobba i en stor åtta - det är bara fantasin som sätter stopp.
 

Svar del tre

Jag är nyfiken på hur du gick tillväga för att starta ditt företag och hur man gör, vem vänder man sig till liksom? Hur känns det att ha eget? 
Jag har en enskild firma, vilket gör att allt blir lite enklare. Det enda jag egentligen gjorde var att registrera mig för F-skattsedel hos Skatteverket, och sedan att öppna ett företagskonto på banken. Då det enbart är jag som "är" företaget är det alla mina personuppgifter som även är företagets uppgifter. Det finns alltså ingen direkt skiljelinje mellan mig och företaget, vilket både kan vara en fördel och en nackdel. Det gäller att ha väldigt god koll på sin ekonomi eftersom man är ensam ansvarig. Om man bortser från allt det administrativa så älskar jag att driva eget! Jag gillar att vara min egen arbetsgivare och vara den som bestämmer arbetstider och så vidare. Att jag sedan dessutom får arbeta med det jag älskar gör det ju inte sämre.. :) Sedan är det absolut ingen dans på rosor att få det att gå runt och eftersom jag, som sagt, inte har någon skiljelinje mellan mig och företaget blir jag drabbad av allt som drabbar företaget och vice versa. Men som sagt, jag trivs som fisken i vattnet med att vara egen företagare.
 
Vad är det roligaste/mest spännande/lärorika med att träna dina elever?
Det mest lärorika är ju helt klart att jag får möta hästar och människor med helt olika bakgrund, intressen, utgångpunkter, personligheter, styrkor och svagheter. Jag kan inte räkna till antalet ekipage jag tränat hittills och inte ett enda har varit det andra likt. Det finns alltid något nytt att klura på, någon detalj som skiljer just den här hästen eller just den människan och därmed något som kräver att jag tänker på ett nytt sätt. Det roligaste är lätt att se framstegen! Och då menar jag inte nödvändigtvis att man utvecklas på så sätt att man lär sig en massa saker, utan när man ser hur relationen utvecklas och ekipaget växer samman. När man kommer för nästa träning och genast kan se hur häst och människa har blivit sammanbundna på ett nytt sätt - när hästens ögon utstrålar lugn och självsäkerhet och när människan förhåller sig till hästen på ett helt naturligt och tryggt sätt. Det gör mig lycklig!!
 
 
Vilket är det vanligaste problemet du får hjälpa till med?
På delad etta kommer nog vanliga småproblem och lastning. Det är ofta människor kommer till mig och säger "jag har flera små problem som jag inte vet hur de hänger ihop eller hur jag ska lösa dem". Och när man har flera små problem, då är det oftast flera små saker i ens förhållningssätt till hästen som ligger bakom. Saker som kan vara väldigt svåra att tänka på - hur man möter hästen i hagen, hur man förbereder för borstning, hur man sitter upp och så vidare. Det är inte sällan man har en god relation i grunden, men där små detaljer orsakat små sprickor så att säga. Blir man bara uppmärksammad på dessa är det därefter ganska lätt att få tillbaka ett bra förhållande med hästen! Lastningsproblem är ju ganska svart och vitt, man har problem när man ska åka iväg med sin häst och vet inte hur det ska lösas. I den ramen kan det ju dock sen innebära allt från att hästen inte går i närheten av transporten till att man blir översprungen till att hästen inte rör en fena till att hen ramlar när man väl åker iväg och så vidare. Där gäller det att lokalisera problemet - som ofta grundar sig långt längre bak än vid själva lastningen - och utgå därifrån.
 
Vilka är hästraser tycker du bäst om bortsett från de du har för tillfället?
Irish cob och welsh cob ligger mig varmt om hjärtat. Speciellt irish cob har ofta en personlighet som matchar väldigt väl med mig - inte helt olika frieserhästarna. Sedan gillar jag "såklart" även de iberiska hästraserna.

Lösridning film 2008-2009

För den som vill se lite rörliga bilder på vår tidiga ridning utan huvudlag, har jag rotat fram några gamla filmklipp. Jag har tyvärr ingenting från första början, men en del från 2008 och 2009. Det är inga superspännande bilder direkt, men lite intressant kanske.
 
Känsliga tittare varnas! Denna film innehåller allt från pannlampor till reflexjackor och leriga hovskägg och mjukisbyxor och så vidare... Titta på egen risk. ;)
 

Vår utveckling och signalsystem i lösridning

För ett tag sedan sprang jag på ett gäng gamla bilder från en av de allra första gångerna jag red Conny utan träns. Det var minst sagt en stor skillnad mot hur det ser ut idag, så jag tänkte nu låta er följa med på vår lösridningsresa!
 
När jag fick Conny reds han med pessoabett och var otroligt stark. En typisk hopp-ponny, om man ska vara lite krass. Han drog ofta med mig, var helt stum i munnen och var överlag ganska farlig att rida på. Men det fattade ju inte jag då, elva år gammal med min första "egna" häst.
 
Jag tror det var sommaren eller hösten 2005, knappt ett år efter att jag fick Conny, som vi kollade upp hans tänder för första gången. Det var en hel del förslitningsskador i munnen, vilket berodde på flera olika aspekter. Dålig ridning, dålig underhållning av munnen, dåligt bett och dålig nosgrimma.
 
 
Det kändes såklart inte ok, så jag skrotade pessoabettet ganska fort. Jag fattade fortfarande inte riktigt hur illa det var, men efter råd från tandläkaren gick jag över på tränsbett varvat med hackamore istället. Nu hade vi bytt stall och Conny hade "landat" mer, så han stack inte med mig lika ofta. Men han var fortfarande i allra högsta grad en "het" häst.
 
Som jag skrivit förut har jag alltid varit lite alternativ inom hästeriet. Så utan någon direkt påverkan utifrån blev jag alltmer nyfiken på ett förhållningssätt som krävde mindre metall och remmar. Hemma i vår lilla paddock började jag rida "labyrinter" i bara grimma och en dröm började någonstans växa om att en dag kunna rida honom helt utan något på huvudet.
 
Våren-sommaren 2006 provade vi våra vingar för första gången. Jag minns inte om jag hade förberett honom på något särskilt sätt, men jag vet att jag hängde en grimma om halsen och ja.. red, helt enkelt. Hur jag vågade det förstår jag inte riktigt, för han slängde fortfarande av mig minst ett par gånger i veckan. Men här finns ju tydliga bevis på att vi i alla fall galopperade runt i båda varv med ingenting annat än en halsring.
 
 
Det krävdes bara ett smakprov, sedan var jag fast för alltid och jag hade fått mitt bevis - det var möjligt! Jag beställde hem en halsring från nätet och sedan gick det inte en ridtur utan att den hängde runt halsen. Jag kom på en käck idé om att hänga nosludd på tyglarna så att de skulle bli lite tyngre, och inte fladdra så mycket när jag hade dem utsläppta. Sedan gick alla mina signaler först genom mitt kroppspråk, sedan via halsringen och till sist tyglarna. Ville jag svänga vred jag höften och riktade hela nedre delen av kroppen åt det håll jag ville svänga åt. Skulle jag stanna sänkte jag hälarna och slöt om med knäna. Jag red igenom dressyrprogram i paddocken och räknade hur många gånger jag behövde ta i tyglarna för varje program. På så sätt fick jag väldigt tydligt se vår utveckling och hur fort vi gick framåt.
 
Jag började rida honom helt utan halsring till och från hagen. På vägen han kände så väl till kunde vi i lugn och ro öva på att stanna och så vidare enbart för mitt kroppspråk. Det blev mer naturligt för oss att jag red utan huvudlag, så när jag väl hade på det kändes det bara i vägen.
 
 
År 2007 fick jag upp ögonen för Natural Horsemanship och något liknande Parelli. Jag började därmed att rida med stick, och halsringen blev mer och mer passiv. Jag nöjde mig inte längre med att bara kunna rida i halsring - jag ville kunna göra alla de där dressyrprogrammen och allt annat vi gjorde utan den också.
 
Conny hade fortfarande mycket problem mentalt såväl som fysiskt, så jag ska absolut inte säga att vår resa var spikrak. Det var många gånger vi tog ett par steg bakåt, för att sedan gå framåt igen. I perioder kunde jag inte galoppera alls utan att han bockade med mig, men det hände faktiskt aldrig att han slängde av mig när jag red utan huvudlag.
 
Under en ganska lång period höll vi oss på ungefär samma nivå, i alla fall för de som såg oss träna. För min del kände jag stor skillnad - Conny blev mer lyhörd, jag "växte ihop" med hans rygg på ett helt annat plan, kort och gott blev allt himla mycket enklare. Men vi gjorde inte så mycket nytt, utan red mest omkring och tränade på lyhördheten för min sits.
 
Runt 2009 någongång började Conny hitta alltmer avslappning i lösridningen. Främst traven utvecklades enormt, han travade runt utan en spänd muskel i kroppen och var helt otroligt böjbar. Galoppen hade däremot nästan gått bakåt - näsan pekade ramt fram eller till och med upp och han hade noll kraft i bakbenen. Han var fortfarande mentalt avslappnad och väldigt lyhörd, men den fysiska biten hade fallit bort en aning.
 
År 2011 började jag rida med sticken nedfälld istället för lutad mot axeln och i vissa fall hade jag två stickar. Jag hade kommit på att om jag hela tiden utgick från bogen med stickarna istället för att bara ta ned dem när jag ville något, kunde vi arbeta med mer precision och avslappning. Varje gång jag tog ned sticken förberedde Conny sig på att stanna eller vända, vilket lätt ledde till att avslappningen försvann. Om stickarna redan var i position, räckte det att jag flyttade dem aningens för att få en reaktion. Och reaktionen i sin tur blev mer avslappnad eftersom min signal blev mindre.
 
 
På grund av detta kunde vi utveckla galoppen åt det bättre. Conny började erbjuda en lägre form, och eftersom jag arbetade med bogarna kunde jag be honom att lyfta framdelen. När framdelen blev lättare kom även formen upp, och eftersom han var avslappnad ledde detta till en riktigt bra position.
 
En vanlig filosofi är att när man väl fått igenom det man strävat efter, då gäller det att hålla kvar hästen där. När hästen väl fattat galopp måste man hålla igång för att inte få ett avbrott, när hästen hittar rätt form måste man hålla kvar där. Jag är precis tvärt om. Så snart hästen erbjuder något jag gillar ber jag om ett stopp. Mina hästar älskar att vila - eftersom jag lärt dem att uppskatta vilan - så den högsta belöningen för dem är att få stanna. Man kan tänka sig att detta leder till hästar som hela tiden tänker bakåt, men det stämmer inte riktigt. Eftersom de måste göra något för att få stanna, gör detta att de hela tiden försöker komma fram till vad jag är ute efter.
 
När jag bad Conny att stanna varje gång han visade en tendens att sänka huvudet, förstod han att det var rätt och lönade sig. Och vips, så erbjöd han en lägre form så snart jag bad om galopp!
 
Idag kan jag rida Conny med lite vad som helst. Ingenting alls, halsring, en stick, två stickar, grimma, träns och så vidare. Men främst rider jag med två stickar. Det är ju som så att ju mer avancerad hästen och ridningen blir, desto fler signaler har man - desto lättare är det att blanda ihop dem. Jag har olika signaler för att gå framåt, backa, flytta framdelen, flytta bakdelen, skänkelvikning, sidepass, öppna, sluta, böjning av huvudet åt vänster, böjning av huvudet åt höger, sväng vänster, sväng höger, stanna och så vidare. Det hade varit väldigt svårt att ha separata signaler för allt det enbart med kroppspråket. Därför har jag två stickar som kan assistera mig.
 
Vad jag tycker är viktigt när man rider utan huvudlag är att ha en bra vändning på hästen. Det är såklart jättebra att kunna stanna på rakt spår, men skulle hästen sticka har man inte mycket att säga till om där. Så med säkerheten som anledning anser jag att man bör kunna göra tvära vändningar, helst böja in huvudet. Hästen kan inte springa med huvudet vänt åt ena sidan och kommer dessutom lite ur balans vid en tvär vändning. Det kan räcka för att få kontakt med hästen igen, om hen skulle sticka. Så oavsett om ni vill rida helt löst, med halsring eller med stick/ar - träna in tvära vändningar. Och se dessa sedan som något värdefullt och håll därför inte på att tjata på hästen. Utgå från bogen när ni vill svänga, och var inte uppe vid mulen och vifta med sticken.
 
Förhoppningsvis har detta varit intressant att läsa om. Fråga gärna om ni funderar på något! Nedanstående bilder är tagna våren 2006 respektive våren 2014.
 
 photo galopp.gif

Positiva överraskningar

 
Jag vaknade till grått och blött väder idag, men under dagen har det klarnat upp för att bli riktigt fint och varmt. Så jag var ju tvungen att passa på att träna lite med Leia! Hon anmäler sig som volontär varje gång jag går ut i hagen, men av flera anledningar har jag prioriterat Connys träning på sistone. Så hon blev väldigt glad när hennes ansträngningar slutligen ledde till att hon fick komma ut och träna.
 
Det blev ett arbete för hand och vi fick in en riktigt bra känsla. Som skrivet förut tycker jag egentligen det är så tråkigt att gå och fixa med detaljerna, men nu när vi fått lite nya verktyg är det himla roligt igen. Vi har äntligen börjat titta på slutor i trav, något som inte funkat med damens koordination tidigare. Det är fortfarande inga vackra slutor, men hon gör vad jag ber om och ser himla stolt ut undertiden. Dessutom hjälper de henne att samla sig och det är ju aldrig fel.
 
Då slutorna är rätt ansträngande för henne, försöker hon ibland att erbjuda något annat. Typ spansk trav, jag-vet-inte-riktigt-hopp, galopp och så vidare. Trots att jag då säger "tack men nej tack!" hann jag se att galoppen såg riktigt bra ut, så när vi arbetat med slutorna i trav ett tag bad jag om galopp. Oj! Jag har inte bett henne galoppera på länge, helt enkelt därför att det inte ger något när hon inte är stark nog. Men nu har hon tydligen börjat bli just stark nog, för vilken skillnad det var. Plötsligt galopperade hon i tretakt, med huvudet på vettig höjd och arbetade överlag igenom kroppen riktigt fint. Så glad jag blev! Hon orkade bara ett par språng innan hon föll ur igen, men det är såklart inget konstigt. Galoppfattningarna är ju ändå det absolut viktigaste och de gjorde hon kanon!
 
Lite arbete med halva steg/tramp/whatever blev det också. Jag tycker det är svårt att bedöma hur tekniskt korrekt det ser ut när jag går framme vid huvudet - och vi är ändå inte på en nivå där det är särskilt korrekt någon gång ännu - men det viktigaste var att hon hade energi. Och en avslappnad sådan! Som jag tjatar om hela tiden är det ju harmoni i prestationen som är så viktigt för mig, och det hade hon idag.
 
Vi avslutade med att jag tog på stången och så jobbade vi vid hand en stund, det vill säga att jag gick bredvid henne och höll tyglarna som att jag hade ridit. Detta har vi precis börjat med så nu gäller det främst att få till styrning och sånt där. Men då jag i så stor utsträckning som möjligt vill utbilda Leia från marken innan jag sitter upp, är arbetet vid hand ett bra mellansteg.
 
Ja, okej, vi abslutade inte riktigt där... För jag kunde faktiskt inte låt bli att sitta upp en fem-minutare. Jag har inte ridit dressyr på henne, verkligen gått in på detaljer och så, på hur länge som helst, så jag var nyfiken på hur hon skulle vara nu. Och även här blev jag extremt positivt överraskad. Slutor i både skritt och trav på volten, halva steg/tramp/whatever längs spåret och riktigt bra galoppfattningar. Hon är så galet svår att rida barbacka eftersom hon är mästare på att åla omkring, men det var stor skillnad på hennes kroppkontroll nu.
 
Åh vilket härligt pass! Jag är himla taggad på att fortsätta träna!

Svar del två

Jag frågade i en kommentar för ett tag sedan om du kunde tänka dig att skriva om din och Leias resa i just motivering. Det hade varit himla intressant eftersom det främst är det jag och min LBI-kille kämpar med ;-)
Det kommer, det kommer. :) Har byggt på en ganska lång lista över saker jag ska skriva om, så jag har därmed råkat ut för det ökända symptomet "jag gör ingenting istället", haha... Jag ska ta tag i att skriva ihop lite intressanta texter åt er snart!
 
Hej, har två medryttarponnyer som svarar bra på klickerträning men ägaren har sagt nej till godis. Den ena är gammal och "vaknar" av mat och blir riktigt duktig, vet inte riktigt vad jag ska göra. Den andra är väldigt osäker då har klickerträningen hjälpt, något tips på hur man kan träna utan godis?
Hej! Om anledningen till att hästarna inte får godis är att de blir nafsiga går det ju relativt lätt att träna bort, men får de inte äta av andra orsaker blir det ju lite svårt. Visst går det att träna utan godis dock, däremot om du vill jobba belöningsbaserat med positiv förstärkning får du försöka hitta något annat som motiverar hästarna. Får de beta? I så fall kan du ju lära dem att klick betyder att de får beta. En del hästar tycker även att kli är lika mycket värt, så det kan du ge ett försök.
 
Hur börjar man jobba med hästen om man en dag vill kunna styra hästen med hjälp av halsring? :)
Vill man rida med halsring är det väldigt enkelt. Då hänger man på den, tar den i kombination med det man vanligtvis rider på och sedan är det bara att köra! Alla signaler du vill använda, går genom halsringen först. Det vill säga, innan du svänger med tyglarna, använd halsringen. Innan du tar i tyglarna för att stanna, ta i halsringen. På så sätt lär sig hästen vilka signaler som betyder vad. Och givetvis, massor av pauser och belöning när hästen gör rätt. :)
 
Kan du berätta om första gången Conny la sig ner bredvid dig? Hur gick det till? När och var va det? Hur kändes det? :)
Åh ja, det minns jag som att det var igår. Det var den 27 februari år 2011, haha. ;) Han hade nyligen lärt sig att gå ner i kompliment ur bugningen, och varje gång var han så vansinnigt nära att lägga sig. Så jag kände lite på mig att det inte var långt borta. Så en kväll efter att hovvårdaren varit hos oss och filat på hästarna, var jag ute och myste i ligghallen med Conny. Vi tränade lite bugningar, lite kompliment, bara för att fördriva tiden. Så när han plötsligt bara la sig ner, höll jag ju på att svimma. I fyra år hade vi jobbat med det, och så bara bjöd han på det sådär. Inne i ligghallen, med de andra hästarna intill oss. Jag visste knappt var jag skulle ta vägen - vårt absolut största mål någonsin hade plötsligt gått i uppfyllelse. Sedan la han sig igen dagen efter, och en gång till någon dryg vecka senare. Lika lugn och cool varje gång. Därefter dröjde det någon dryg månad innan han bjöd på det igen, men efter det kom liggandet som på ett rullande band. Bilden nedanför är den tredje gången han la sig på kommando. :)
 
 
Hej! Hade varit superintressant att läsa om vilka kommandon du har för olika saker som exempelvis buga, ligg osv. Tricktränar och håller på med lite annat med min ponny men jag har så svårt att bestämma vad jag ska ha för kommandon när jag lär han nya tricks...frågan är alltå vad har du för kommandon? :)
Detta får nog ta upp ett eget inlägg - så det kommer så småningom!
 
Hur leker du med dina hästar? Vet att det är väldigt individuellt hur man leker pga hur ens häst är men finns det några saker som man ska tänka på att INTE göra för att man exempelvis gör så att hästen tror att det något farligt påväg. Ska man springa rundar en massa eller ska man göra mer små saker? :)
Enligt mina erfarenheter vinner man mycket mer på att inte vara så mycket "all over the place", speciellt inte med hästar som inte är så lekfulla naturligt. Om man kommer som världens virvelvind och tjoar omkring, springer runt och flaxar brukar det snarare få hästen ännu mer tillbakadragen. En del hästar får man lära att leka- Conny var en sådan. Han lekte aldrig, inte ens med andra hästar. Men efter att vi börjat leka tillsammans, började han göra likadant ute i hagen. Det är så himla individuellt precis som du skriver så man får verkligen anpassa efter varje enskild häst. Har man en väldigt "på" häst (som min fröken Leia till exempel...) kan det vara bra att ha med sig någon liten pinne eller ett rep bara för att kunna skydda sig om hästen blir för närgången.

Bakbenen påverkar hjärnan

Idag tog vi tre varv på galoppbanan. Conny hade en rätt hög stressnivå för dagen och det var dessutom ganska kallt och blåsigt, så vi kunde hålla igång lite längre. Jag märkte att han var lite på tårna redan då jag tog in honom från hagen, när han gick och sneglade bakom sig och inte hade samma vanliga "lunk". Men när vi väl kom iväg släppte det och vi kunde rida till banan väldigt avslappnat och trevligt.
 
När vi väl kommit ut på banan blev det terre à terre för hela slanten, han studsade fram som en liten gummiboll och ville bara iväg. Visst absolut att en häst kan vara på hugget och älska att springa, men det måste fortfarande finnas avslappning och balans. Om jag plötsligt inte längre kan rida utan tryck i tyglarna, då spelar det ingen roll hur "glad och framåt" hästen är - kommunikationen får inte tappas bort bara för att man blir ivrig. Det kan bli jättefarligt och är framförallt inte sunt för varken häst eller människa.
 
Nu var inte fallet med Conny att han var glad och framåt, han var stressad och ville fly. Av någon anledning kände han sig inte trygg utan alla hans instinkter sa till honom att ta sig därifrån så fort som möjligt. Då har jag lite olika alternativ. Jag kan 1) släppa efter och låta honom rusa på eller 2) uppfostra honom genom att göra halt så fort han försöker sticka eller 3) arbeta med honom på ett sätt där hans adrenalin sjunker och han kan tänka klart igen.
 
Hur kommer man åt en häst som bara vill fly då? Hemligheten sitter i bakbenen. Det låter ju konstigt, men det är helt sant. Låt mig först berätta hur en flyktsituation ser ut för en häst, för enkelhetens skull tar jag en vildhäst som ett exempel.
 
Säg att en häst går och betar på stäppen. Plötsligt uppfattar hästen att något inte står rätt till och alla varningsklockor börjar ringa. Huvudet åker upp, musklerna spänns, hästen gör sig redo att fly. Och mycket riktigt, där dyker en puma upp ur gräset. Hästen väntar inte för att se om puman är vänligt inställd eller inte - det gäller att fly för att överleva.
 
Hästen är ett uthålligt djur och kan därför springa på rätt länge. Så hästen flyr, flyr och flyr utan att reflektera så mycket över omgivningen. Skrapsår på benen, ojämnt underlag - en häst i sken märker det inte. Ena hjärnhalvan är praktiskt taget bortkopplad och det är bara instinkter och reflexer som styr.
 
När hästen har flytt tillräckligt länge är det dags att omvärdera situationen. Så hästen gör en helomvändning och blåser ut högt och ljudligt för att varna. Är puman fortfarande efter, ja då vänder vi helt om igen och fortsätter att fly. Om inte, kan hästen mycket väl ställa sig och beta, helt lugn igen.
 
 
Så vad är det som händer i hästens hjärna? Det går i tre steg kan man säga. Vaksamhet - hästen spänner sig och gör sig beredd på att agera. Men det går fortfarande att tänka klart och det är relativt lätt för hästen att lugna ner sig om faran försvinner. Flykt - ena hjärnhalvan kopplas bort. Samarbete, kommunikation, problemlösning och så vidare, hela den biten stängs tillfälligt av. Det handlar om att överleva, om instinkter. Sedan händer något intressant. När hästen gör helomvändningen aktiveras hela hjärnan igen. Med delen som används för att, ja tänka mer eller mindre, kan hästen göra en bedömning av situationen och sedan ta ett beslut - att fortsätta fly eller att faran är över.
 
Det är här bakbenen kommer in i bilden. Det går inte att springa med korsade bakben utan att tänka. Så hemligheten till att "komma åt" en flyktbenägen häst är helt enkelt att aktivera bakbenen. Flytta sidleds, be om helomvändningar och så vidare. Hästen får något annat att tänka på och inser därmed att det inte är någon som vill ha häst till lunch den här gången heller.
 
Det här blev en lång utläggning om hur jag gör för att lugna ner Conny, men kort och gott jobbar jag alltså med övningar där han får korsa sina bakben. Emellanåt checkar jag av genom att släppa fram honom - springer han då iväg från mig är det ett tecken på att han inte är i balans än och då får vi fortsätta lite till.
 
Slutligen var han avslappnad igen och vi kunde därmed gå över till galoppträningen. Tre varv blev det som sagt och lite då och då fick vi ta pauser och jobba med bakbenen för att hålla honom lugn. Han var i alla fall väldigt duktig varje gång jag bad om galopp, för då tog han en lugn sådan och det var inga problem att sakta in eller öka på. Det var främst när vi skrittat ett tag och skulle galoppera iväg igen som han blev stressad.
 
Hemma vid stallet var det dock roliga nyheter - det syntes stora skillnader i stretchingen. Bergsgeten hade en fin ram, den klassiska bugningen var djup och yogan var mer liksidig. Hurra!

Svar del ett

Hej Norah, jag är så otroligt intresserad av att jobba mer från marken med min medryttarhäst men vet verkligen inte vart jag ska börja. Vill verkligen bygga upp tilliten men vet inte hur, hade varit guldvärt om du haft några tips :)
Hej! Tilliten bygger man upp genom att spendera tid med hästen. Ju mer hen känner "Jo, den här människan står faktiskt för det hon lovar", desto säkrare blir hen på dig. Sedan om det gäller att jobba med olika övningar, ta sig över "trösklar" på promenader tillsammans, överkomma lastningsproblem etc. spelar ingen större roll. Du får komma fram till vad det är för markträning du är intresserad av - vill du får en mer flyttbar häst, vill du kunna rasta hen utan att rida, vill du testa på trickträning... och så vidare. När du vet vilket spår du vill ta blir det lättare att bena upp träningen och hitta en väg att gå.
 
Vad har du för framtidsdrömmar? :)
Mina framtidsdrömmar är faktiskt bara att må bra! Jag vill leva ett liv som jag trivs med och som fungerar för mig. Nu fokuserar jag på att bygga upp mitt företag och satsar på att kunna leva på det fullt ut. Jag vill framöver hitta ett eget ställe att leva på där jag kan bedriva min verksamhet. Jag har faktiskt trappat ner rätt rejält på träningen av mina egna hästar. Inte så att jag är med dem mindre eller har slutat aktivera dem, inte alls. Men just själva biten att tränas och utvecklas, den är inte lika starkt lockande längre. Jag är fullt nöjd att bara ha mina kompisar och uppelva naturen och allt det vackra med dem! Det är det jag drömmer om just nu... Men vem vet hur det ser ut om fem år? Det är ganska spännande att inte veta! :)
 
När började du trickträna dina hästar?
Jag och Conny började med trickträning runt år 2006/2007. Sen dess har jag varit fast!
 
Hur började du med hästar?
Jag hävdar att det var min (högst ohästintresserade- och rädda) mamma som tog med mig på en prova på-lektion på ridskolan, men hon hävdar att det var jag som ville börja rida. Hur som helst var jag fem-sex år gammal och jag blev hästbiten omedelbart. Min första häst fick jag vid elva års ålder och det var Conny.
 
Kan du inte berätta mer om hur du rider utan huvudlag? Signaler osv :)
Det är himla svårt att beskriva... Jag ska försöka, men det får nog bli ett eget inlägg framöver. Skriver upp det på min att skriva-lista.
 
 
Hur lär du in olika saker med hjälp av klicker, ex buga mm. Håller nämligen på med klickerträning med min pålle så det skulle vara roligt att gå tips?
Jag har inte använt klicker vid inlärning av tricken, utan började med den för en kort tid sedan. Coolman och jag hade en kort klickerperiod för fem år sedan, men det var det. Har däremot haft "klickerprincipen" med mig hela tiden, även om jag mixat den med negativ förstärkning (tryck/eftergift). Just buga lär jag in genom att hålla upp ett framben på hästen och sedan be om en backning. Sedan om backningen är inlärd genom negativ eller positiv förstärkning, det spelar inte så stor roll för mig, så länge det görs på ett schysst sätt givetvis.
 
Hur Conny, Leia och Coolman är att träna, olikheter mm?
Jag har tre väldigt olika hästar! Conny är den största divan av dem alla. Han är en väldigt stolt häst och älskar att visa upp sig, men har på samma gång ett ganska lågt självförtroende och är rädd för att göra fel. Han är inte den som springer runt och kröker på nacken i hagen, utan ställer sig gärna en bit bort och ser ut som "Men alltså... Kolla på mig! Jag är görsnygg. Behöver ju inte springa runt och fåna mig... Det räcker ju att jag står här och är tjusig". Detta leder också till att han är svår att motivera. Han ser inget syfte med att springa runt, och är osäker på om han gör rätt ändå. Så med Conny har jag ofta en ganska tydlig ram, "nu ska vi göra såhär och vi gör det på det här sättet". Då lever han ut, vågar exprimentera och känner sig nöjd när han lyckas.
 
Leia å andra sidan är inte det minsta rädd för att göra fel utan provar sig fram hej vilt. Det är inget konstigt att man står och mockar, och plötsligt ser hur hon går förbi och spansk skrittar eller börjar flema utan att man gjort något. Hon älskar att vara med människor, interagera och lära sig nya saker. Samtidigt har hon en väldigt hög integritet och hittar gärna på något eget om man är dum eller tråkig. Så Leia har en mycket friare ram än Conny. Hon får lattja runt lite bäst hon vill och så belönar jag helt enkelt det jag tycker om. Jag och Leia har fått jobba väldigt med att hon ska vara trygg i nya miljöer, och det har gjort att hon snabbt vänder sig till mig när hon blir osäker. En egenskap jag är väldigt stolt över!
 
Coolmans självsäkerhet och självkänsla är på topp. Han är herre på täppan, anser själv att han är värd sin vikt i guld och kör sitt eget race. En otroligt härlig personlighet man inte kan låta bli att skratta åt..  Det är därför också en utmaning och väldigt lärorikt att träna med honom. Ja jag säger inte träna Coolman, för det gör man inte riktigt, man tränar med honom. Man får en audiens... ;) Nu gör ju Coolman inte så mycket mer än att gå i hagen och leva livet, så vi har inte så mycket med varandra att göra egentligen. Vi hälsar på varandra, han tigger lite och sen vandrar han iväg på mer intressanta uppdrag.. Haha.
 
Det går fortfarande bra att ställa frågor till frågestunden, så är det något ni undrar över är det inte för sent.

Frågestund?!

Ja, som ni säkert märkt har det varit lite låg nivå på bloggen de senaste dagarna. I fredags hade jag och Leia en träning i arbete för hand med Zandra vilket var jätteroligt. Jag tycker egentligen att det är så himla tråkigt att hålla på och "småfnula" med alla detaljer som är så oerhört viktiga och det blir därför lätt att jag tappar struktur i träningen. Så det är bra att det kommer någon och tjötar lite på mig! Därefter har jag jobbat och haft lite annat för mig så bloggen har blivit lidande helt enkelt.
 
Jag har dessvärre inget särskilt spännande att bjuda på nu heller, men jag undrade om det skulle vara intressant med en frågestund? Fråga på allt ni undrar över, så ska jag svara så gott jag kan. I regel tar jag inte upp träningsfrågor över nätet, då jag vill kunna få hela bilden och göra en egen bedömning innan jag kommer med tips och råd. Men har ni något ni funderar på - släng iväg frågan så ser vi om jag känner att jag kan ge ett rättvist svar!
 

Kungsbacka-Posten mars 2014

Foto: Charlotte Gad
 
Lite då och då blir jag kontaktad av journalister, skribenter och fotografer som vill komma och träffa mig och hästarna. Det är jätteroligt! Tyvärr kan jag ju inte tacka ja till alla, men i höstas hörde Charlotte Gad från Kungsbacka-Posten av sig och ville göra något lite annorlunda. Oftast är det min träning eller verksamhet som står i fokus, men den här gången var det rätt och slätt min och hästarnas relation Charlotte ville visa upp. Det var för en serie som kallas Människor och Djur och som handlar om just människor och relationen till sina husdjur.
 
Så den första riktigt kyliga dagen för hösten, i slutet på november, kom Charlotte för att träffa och fotografera mig tillsammans med Leia. Jag såg redan då att resultatet skulle bli riktigt bra, och när Charlotte skickade bilderna till mig fick jag det bekräftat. Jag tycker de är jättefina!
 
Den 15 mars syntes vi på en helsida i Kungsbacka-Posten och alla bilder är som sagt tagna av Charlotte Gad.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kungliga Leia - sista delen


Tillbakablick till...

... en av de allra första gångerna jag red Conny utan träns. Åh vad jag saknar den här tiden, när allt fortfarande var nytt och spännande och magiskt och jag hade hela resan framför mig. Fast på samma gång är det ju lika spännande och magiskt nu också, när vi gör alla de där sakerna jag bara kunde drömma om då.
 
Dessa bilder är tagna våren 2006 eller 2007, jag minns inte riktigt. Jag vet inte varför jag kom på att jag skulle rida utan träns heller, det var nog bara en idé jag fick. En ganska bra idé, får jag ju dock säga!
 

Helt ljuvlig ridtur

 
Idag var jag egentligen riktigt trött och oinspirerad, så jag tänkte bara åka till hästarna och göra sysslorna. Eventuellt ta en kort slapptur på Conny. Men när jag väl kom dit var det redan mockat och hönäten packade, så jag fick plötsligt hur mycket tid som helst. Jag blev genast sugen på en lite längre uteritt, så Conny fick på sig sina boots och så gav vi oss iväg.
 
Det blev rena rama styrketräningen för honom. När vi först kommit in i skogen var det en lång sträcka på grusväg i svag uppförsbacke där vi galopperade hela vägen, säkert 700 meter eller mer. Snacka om att få upp flåset..! Vid slutet av backen stannade vi och överlade om hur vi skulle göra sen. Fortsätta hemåt, eller gå på upptäcksfärd? Det blev det senare. Bara ett par meter senare hittade vi en väg som ledde från grusvägen in i skogen. Det var HELT magiskt. Solen lyste starkt framifrån och skapade ett sånt där trollbindande ljus mellan granarna ner på blåbärsriset.
 
Iso som också var med oss skuttade omkring och undersökte och Conny traskade äventyrslystet på. Det kändes verkligen som att vi var hur långt in i skogen som helst. Det som börjat som någon slags skogsväg övergick snart till en smal stig och jag hade ingen aning om var den skulle leda, men jag lät Conny styra åt oss. Det här var vad vi kom fram till:
 
 
Jag vet inte vad jag hade väntat mig att hitta där ute i skogen, men inte var det en enorm sjö! Iso passade på att ta första doppet för året och Conny stod bara och spanade ut över vattnet. Vi hade fortfarande solen i ögonen och det skapade en sån där glittrande korridor rakt över sjön. Så vackert!!
 
Eftersom stigen tog slut vid sjön var vi motvilligt tvungna att vända och gå tillbaka samma väg vi kom. Men det gjorde inte så mycket egentligen - skogen var så vacker att jag gott kunde uppleva den åt andra hållet också. Och Conny han njöt även han för fulla muggar. Vi har så få och tråkiga ridvägar hos oss, det mesta är ändlösa grusvägar, så när vi väl kommer ut i skogen är det så himla härligt. Den dag jag skaffar ett eget ställe måste bra ridmöjligheter i skog vara hög prioritet!
 
Slutligen kom vi ut på grusvägen som leder hemåt. Där blev det ytterligare ett par galopper och nu började Conny kännas trött. Men trött på ett väldigt tillfreds sätt, om man kan säga så. Som jag sagt förut tycker jag det är så himla härligt när hästarna verkligen blir sådär trötta och man vet att de fått göra det de är skapta för att göra - röra på sig.
 
Den sista biten hem var återigen skog och det visade sig vara en rätt klurig väg. Vi har inte gått där på ett tag, och det har tydligen varit en storm mellan gångerna för det låg träd som plockepinn i skogen. Vid ett ställe låg det säkert sex-sju granar huller om buller och ett annat träd snett över hela kalaset - rakt över vår stig. Det fanns ingen väg runt, så vi var helt enkelt tvungna att ta oss över, under eller igenom. Det kändes säkrast att hoppa av, och när jag själv skulle ta mig igenom fick jag trycka på med alla krafter jag hade. Grenar till höger och vänster och över och under!
 
Men jag hann knappt börja gå innan Conny följde efter mig. Jag hann som tur var få upp telefonen och filma hans prestationer. Det ser ju relativt lätt och smidigt ut på filmen, men jag får säga att jag blev riktigt imponerad av hur han tog sig förbi. Och bootsen, ja de hängde med genom hela härligheten.. ;D
 
 
Slutligen var vi hemma, nästan två timmar senare. Både Iso och Conny hade fått sig en rejäl genomkörare, jag också! Nu får Conny ta det lugnt ett par dagar, jag kan misstänka att han har lite träningsvärk efter galoppen häromdag och nu detta ovanpå...

Ingen vanlig dag

Nej, idag är det inte vilken dag som helst, för idag är det minsann Leias 7-årsdag! Jag fick tänka efter både en och två gånger hur gammal hon egentligen blir, för 7 låter ju helt konstigt... 6 år, max. Det kan ju inte stämma att jag haft henne i fyra år till sommaren?!
 
Men jo, det är alldeles riktigt och min lilla tös tar ännu ett stort kliv i riktning mot vuxenvärlden. Så här har Leia sett ut genom åren - de första bilderna har jag fått från hennes uppfödare.
 

Invänjning av pilbågen

Som jag skrev häromdagen visade det sig att Leia inte var något stort fan av pilbågen. Jag hade skjutit när jag stod bredvid henne medan hon stod och betade och fick ingen som helst reaktion, så det kändes ok att sitta upp och testa. Men det var ju som ni såg ingen bra idé, haha.. Och efter att jag suttit av och sköt från marken igen, lyckades hon alltså springa iväg och rusade upp till stallet två gånger. Inga bra upplevelser! Så därför var hon nu mycket räddare än vad hon "borde" varit, om hon inte haft det här i bagaget.
 
Så kan vi inte ha det! Så idag började jag vänja in henne vid pilbågen på nytt. Det finns massor av olika sätt att vänja hästar vid läskiga saker, men positiv förstärkning har alltid funkat bäst med Leia. Vattenslangen, bollar, fana... Allt hon varit rädd för har jag vant in genom att jag hållt det mot henne tills hon stannat och då har hon fått belöning. På detta sätt har hon snabbt kommit över sina rädslor och blivit helt trygg.
 
Så idag laddade jag upp med pellets och så tänkte jag att jag kunde filma processen. Det kan ju vara intressant att se, hur vi gör. Jag låter filmen tala för sig själv, men kortfattat kan man säga att jag belönar allt jag tycker om. Sedan om det är att hon nuddar bågen med mulen, står stilla, sänker huvudet eller liknande spelar inte så stor roll.
 
I vanliga fall hade jag gått ut mycket mjukare och inte börjat med att skjuta. Anledningen till att jag gör det här, är för att ni ska få se hennes reaktion och hur vi jobbar från det.
 
För er som inte varit i "närkontakt" med en pilbåge ska jag förklara hur "hemsk" den än. Till att börja med går det att skjuta över hundra meter med den - med andra ord är det otroligt mycket krafter i den som spänns och släpps lös. I början, innan jag vant mig vid den, höll jag andan varje gång innan jag släppte strängen, just för att det blev en sån jäkla smäll. Har man inte ordentliga skydd kan man få rätt rejäla blåmärken både här och där. Det låter både när man spänner bågen och när man släpper den, både med och utan pil. Så jag förstår helt klart varför Leia tycker att den är läbbig, det hade jag också tyckt om jag inte vetat vad det var. Men precis som det går att få flyktdjuret hästen att tycka att det är ok att gå in i en grotta på hjul, går det såklart att lära dem att pilbågen inte är farlig.
 
Hon är absolut inte "klar" än, men jag tyckte det räckte såhär idag. Dessutom fick jag slut på godis.. ;) Men det kan vara ganska bra att dela upp det i små sessioner istället för att nysta upp hela knuten på en dag så att säga. Jag är övertygad om att Leia kommer bli en bra bågskyttehäst, så småningom!
 
Vad som kan vara bra att ha i åtanke när man tittar är att Leia är en häst som KAN väldigt mycket och som TÄNKER otroligt mycket. Så mycket av det hon gör i filmen när hon reagerar på bågen, är sådant hon tror att jag söker efter. Att sänka huvudet, flytta undan för bågen, backa och så vidare. Många gånger reagerade hon inte av rädsla, utan av att hon försökte erbjuda rätt beteende.
 
Filmen blev oändligt lång då jag hade ca 40 minuters råmaterial att klippa ner. Det är inget revolutionerande som händer, så det går bra att titta en bit i början, mitten eller slutet vilket man nu föredrar om man inte orkar se hela. Och den var på tok för lång för att jag skulle orka hitta någon passande musik, så det blev någon av de käcka slingor YouTube valde ut åt mig. Haha, nu har jag gjort tillräckligt med dålig reklam för filmen, varsågoda att ta en titt om ni känner er manade. ;)
 



Välkommen!

Mitt namn är Norah Kohle och jag kommer från Kungsbacka där jag driver företaget Häst i Balans. Jag jobbar med både mina egna hästar och mina elever för att finna harmoni och balans mellan häst och människa, så att samvaron blir trygg och spännande för båda parter.

Har tre hästar vid namn Conny, Coolman och Leia som du kan läsa mer om på deras respektive sidor.

Vill du träna för mig?

Till mig är du välkommen oavsett om du är intresserad av ridning, markträning, körning, trickträning etc. Inriktning är för mig inte det viktiga, utan att skapa en förståelse mellan individerna vilket sedan kan utvecklas åt det håll man önskar.

På min hemsida kan du läsa mer om mig och de tjänster jag erbjuder. Än en gång, varmt välkommen hit och hör gärna av dig om du har frågor!

Hemsida | Facebook | Instagram


Follow on Bloglovin

RSS 2.0