Mycket på gång

Foto: Lina Malmqvist
 
Tiden går och vips så var vi inne i oktober och hösten är här på riktigt. Jag tycker att allt går så himla fort och att jag egentligen inte gör så mycket... men så blickar jag bakåt i kalendern och ser att jag faktiskt har saker för mig precis hela tiden. ;)
 
Trots att höstterminen med jobb och skola är igång så har jag fortfarande en hel del att göra i företaget, vilket såklart är fantastiskt roligt. Det är just nu en rolig variation med både mina gamla "stammisar" som utvecklas till nya nivåer hela tiden, och nya kunder både sådana som behöver lite kort hjälp med något specifikt problem eller som vill inleda ett långsiktigt samarbete. Jag har sällan tråkigt på jobbet!
 
Jag har även äntligen fått lite tid och ro att lägga på min hemsida, så efter att ha sett väldigt ofullständig ut under några månader är den nu på gång igen. Lite ändringar i träningsutbud och information, så är ni nyfikna är ni varmt välkomna in och kika. Tanken är att bloggen ska flytta över dit och kopplas ihop så småningom, men allt i sinom tid... Jag brukade vara ganska haj på det där med webbdesign men jag börjar väl bli gammal för jag är inte alls lika "teknik-klok" som förut, ha ha.. ;D
 
 
När det kommer till mina egna hästar och deras träning så har jag äntligen lite inspiration, efter mycket om och men!! Det har varit väääldigt dåligt med den biten, ja det senaste året faktiskt. Det har väl om inte annat märkts här på bloggen, i form av fruktansvärt dålig uppdatering.. ;)
 
Jag har haft något av en känslomässig bergochdalbana med Conny, då insikten om att han faktiskt börjar bli till åren slog mig som en bomb. Han är fortfarande samma underbara, goa super-fåne, sprallig som tusan och med både en och två rävar bakom öronen, men han har ju nu passerat tjugo och är ju faktiskt inte helt "som ny" längre. Så plötsligt blev allt vad heter prestation så väldans sekundärt, vi släppte den biten helt och ägnade oss helt och fullt åt att njuta ute i naturen.
 
I takt med det kände jag också mer och mer att Leia och jag aldrig kommer att få det där som jag och Conny har. Urbota korkat att börja jämföra sina hästar, men jag är inte mer än människa.. :) Jag älskar Leia och hon har varit som en frisk fläkt ända sedan hon klampade in i mitt liv, men hon och Conny är verkligen som natt och dag. Vilket såklart är precis varför jag tycker så mycket om dem båda två, på helt olika sätt, men det gjorde också att när jag la ner träningen med Conny kände en del av mig "äsch, det är ingen idé" med Leia... Så då blev det att vi också fokuserade fullt ut på att bara mysa tillsammans i skogen.
 
Många flummiga tankar blev det nu men vad jag ville komma till var att jag helt enkelt tappade all inspiration till att faktiskt träna på nytt med hästarna. Det kändes som att vi kunde göra allt det vi alltid velat kunna göra och även om man förstås aldrig blir fullärd kände vi oss ganska nöjda med den nivån vi tagit oss till.
 
 
Men! Nu har det hänt grejer! Som en blixt från klar himmel slog motivationen ner i mig och nu jäklar är vi igång igen! Conny och jag är fortfarande först och främst fokuserade på våra härliga uteritter, men vi har tagit upp träningen av lite gamla grejer och det är riktigt roligt att ha lite "projekt" på gång igen. Vi hade Maria Gramén ute hos oss i förra veckan, som ju följt större delen av vår resa och varit en stor del av vår utveckling genom åren. Det gav mig också en boost, även om vi inte direkt hittade på något nytt är det alltid bra att bara få lite påminnelser från någon utifrån.
 
Leia och jag har skjutit uppåt med raketfart på sistone. Främst ridningen har tagit stora kliv framåt, vi lullar inte bara omkring längre utan nu kan vi faktiskt kalla det för dressyr. Hon har fått en helt annan gnista och jag har äntligen kommit på hur jag ska arbeta med henne för att hon ska hålla intresset uppe.
 
Vi har varit ute på vår allra första uteritt utan huvudlag, och det gick hur bra som helst. Ännu roligare var det att det var fullt ut Leias initiativ! Här har jag skrivit lite om det.
 
Igår var ytterliggare en milstolpe. Vi hade vårt första riktiga pass utan huvudlag, utanför paddocken. Hon har blivit ganska nervös när vi bytt miljö tidigare, men som sagt har mycket hänt på sistone och nu kändes det hur naturligt som helst. Det där med stora öppna gröna fält är inget jag tar för givet att rida runt på - Conny har under årens lopp bjudit på mer än ett antal åkturer på just sådana, hehe - så det har inte blivit att vi varit mycket utanför paddocken. Men Leia var en riktig pärla och vi kunde göra precis allt som vi gör innanför staketets inramning.
 
Jag tänkte att jag skulle försöka vara lite mer på att få nya bilder aningens oftare än det blivit på sistone, så kan jag förhoppningsvis bli lite bättre på att hålla igång den här dammiga bloggen.. ;)
 
Foto: Lina Malmqvist

Askims Fältrittklubb

 
Igår hade Askims Fältrittklubb en klubbdag och jag var inbjuden som hemlig gäst för att hålla en clinic/uppvisning. Med mig hade jag min kollega och bästa vän Conny, som på ett alldeles strålande sätt hjälpte till att demonstrera och förmedla min filosofi.
 
Vi promenerade runt en del på området innan visningen och när det började närma sig släppte jag Conny i paddocken så att han skulle kunna strosa runt lite om han ville... Bara det att han med raska steg genast travade iväg mot ridhusporten som stod öppen - och ridhuset i sin tur var öppet ut på andra sidan också. Spännande!! ;) Men han tog bara en kort vända i ridhuset innan han återvände till paddocken och snabbt kom till mig igen.
 
Därefter lämnade han inte min sida på den timmen vi lekte, tränade, visade och berättade. Han var fantastiskt duktig! Jag har inte direkt min komfortzon mitt i rampljuset så här, men med Conny vid min sida blir det hundra gånger lättare. Och det blev en riktigt bra visning, jag fick fram mitt budskap och publiken verkade nöjd.
 
Tack Askim för att vi fick komma, och tack Conny för att du är en sådan klippa!
 
 

Leia den 9 juli del 3

Dödslyftet - smidigt när man har en lite större häst men kräver lite teknik.. ;)
 

Leia den 9 juli del 2

Leia den 9 juli

Dygnet har för få timmar

 
Här är det fullt upp! Jag jobbar på med att få upp bilderna från häromdagen och de nya Lina tog på Conny och mig idag, men bokningar, hemsidefix och träningsjobb ligger högre upp på listan. Så det kommer när det kommer helt enkelt - här är två bilder från idag i alla fall. :)

Smakprov från gårdagen

 
Lite bilder från gårdagens pass med Leia, fotat av Lina Malmqvist. Fler kommer!

Vid havet II

Klipaus är det viktigaste!
 
Leias fina grimma kommer från PlayLoveLearn, som jag även är återförsäljare åt.

Vid havet


Nu kom den - värmen, och det med besked! Att jobba som hästtränare i 35 graders värme kan bli lite tufft stundtals, men jag ser det samtidigt som ett privilegium att jag får vara ute i det vackra vädret på arbetstid. Igår hade jag eftermiddagen ledig, så jag beslöt mig för att ta med Leia ner till havet och plaska.
 
Det är ju det där med skomakarens barn, ha ha... Om ni bara visste hur ofta jag blir anlitad för att hjälpa till med lastproblem eller vid akutlastningar, och det är något jag tycker är fantastiskt roligt. Det blir något så konkret att jobba med. Så man skulle ju kunna tänka sig att jag lasttränar mina egna hästar både framlänges och baklänges, men näää... ;) Vi tävlar aldrig, jag tackar sällan ja till uppvisningar och kursar gör vi högst ett par gånger per år. Så det blir inte någon vidare kontinuitet på åkandet, och därmed inte heller lastandet.

Speciellt inte för Leia, eftersom det alltid är trotjänaren Conny som hänger med när vi ska prestera på något sätt. Senast Leia åkte transport var för hela tre år sedan, när vi var vid stranden förra gången... Hon har aldrig varit särskilt förtjust i att åka. Under våra första år tillsammans lade jag ner en del jobb på lastträningen, då jag ville känna att jag KAN lasta och åka iväg akut om det skulle behövas. Då blev det bokstavligen en del lastning både framlänges och baklänges, och allt gick väldigt smidigt. Men så har vi alltså inte varit iväg på länge, och därför är lastningen nu inte så smidig som jag skulle önska. Tolka mig rätt, Leia gick in på kanske fem minuter efter lite pepptalk, så det är ingen katastrof, men jag är perfektionist och gillar inte när saker inte flyter på bra. :)

Så nu får transporten stå framme över sommaren, så har vi lite att jobba med!

 
På stranden hade vi det riktigt trevligt. Leia var lite svettig efter åkningen och drog till sig en massa vidriga bromsar, så det var såklart en källa till en del frustration, men förutom det så var det mer eller mindre som att vi varit på hemmaplan. Tredje gången på stranden (och senast var alltså för tre år sedan) och första gången i halsring utanför gården. Fantastiska lilla häst!
 
Hon gillar verkligen att vara vid havet. Hon som brukade frukta vatten som själva döden. ;)
 
Den där jycken alltså...
 
Sämre hållning är det svårt att ha, men jag tyckte ändå att den här bilden var så himla härlig. :)
 
Att ligga ner på stranden var också nemas problemas! Gullehäst. Vi är ju som sagt i princip bara "hemma", så hon har inte fått se så värst mycket av världen lilla Leia. Därför blir jag så imponerad när hon tar det mesta med en axelryckning.
 

Leia den 23 juni del två

 
Ytterligare några bilder från vårt blöta träningspass i tisdags. Det tar sig med den där ridningen! Hade jag varit den typen av ryttare som spenderade minst fyra dagar på banan per vecka hade vi kanske kommit lite längre på dessa fem år, men nu tycker ju vi båda att det är trevligare att röra oss ute i skog och mark. Vi tar det i vår takt! Och det är faktiskt först nu när Leia nått ordentligt vuxen ålder som jag känner att hon är redo att börja kunna ta in lite mer avancerad dressyr. Tidigare har det varit svårt nog att hålla koll på de där långa benen och den tunga bogen utan att jag dessutom sitter på och rör till det, så jag har istället njutit av att stå vid sidan och hjälpa till med guidningen från marken.

Varje häst är en konstnär!

 
Inuti varje häst bor det en fantastisk, kreativ konstnär som bara väntar på att blomma ut. Mitt jobb som hästtränare är att inspirera - inspirera varje individ till att bli självsäker nog att våga försöka, experimentera, skapa och stråla. Varje häst är unik och måste tillåtas att skapa sitt eget personliga konstverk.
 
Leia är en oerhört kreativ individ som älskar att prova själv och få känna att hon kan. Men hon är inte den som gör bara för att göra - uppmuntran av olika slag är viktigt för henne. I form av godis eller beröm från min sida. Inom trickträning och egentligen allt vi gjort från marken har hon alltid varit väldigt självsäker och har inte varit rädd att ta för sig. Inom ridningen däremot, där har hon inte varit lika framåt. Av den anledningen la vi lösridningen på hyllan under ett par år, hon fann helt enkelt inget nöje i det och hon var inte på den våglängden att hon ville/kunde ta för sig tillräckligt. Någon form av ram, även om den bestod av av en grimma och löshängande tyglar, gjorde att ridningen blev trygg och intressant för henne. På senare tid har vi tagit upp lösridningen igen med goda resultat, hon har varit mer framåt och har gillat arbetet. Även om hon fortfarande inte skapat några konstverk utan mer så att säga låtit mig hålla i penseln.
 
Under årens lopp har jag fått se glimtar av all den potential Leia sitter inne på, hon har visat mig vilken vacker dansare hon kan vara när vi lekt sida vid sida och jag har längtat efter den dag hon skulle låta mig uppleva det från ryggen. Nu har den dagen kommit!
 
Igår och idag hade vi två helt fantastiska ridpass, jag lyckades knäcka koden till att öppna upp kreativiteten även när jag sitter på ryggen och Leia fullkomligt strålade. Hon skapade! Två decimeter högre blev hon och värdigheten när hon bar upp sig själv som en drottning var så påtaglig att det enda jag kunde göra var att ropa ut det ena "Ååhh!!! Braaa!!" efter det andra. Vilken känsla! Som jag har väntat! Så fort jag hoppat av längtar jag efter nästa ridpass - precis som det ska vara. :)

Leia den 23 juni

 
Min härliga, positiva, kraftfulla Leia!
Hon går från klarhet till klarhet. Det är en verkligt befriande upplevelse att träna med henne, för jag går in med ett blankt papper varje gång. Det går absolut inte att ha en förberedd och bestämd plan, för man kan aldrig veta vad Leia är på för humör. Och det finns ingen som kan tvinga Leia att göra något hon inte vill. Så en kurs i flexibilitet har hon verkligen gett mig! Och jag har fått lära mig den sanna innebörden av att få min idé att bli hästens idé (eller vice versa.. :))
 
När det kommer till träning av den här typen, som jag faktiskt inte har något direkt namn på, handlar det mest om att bara ha roligt tillsammans, se vad vi kan lära oss och förhoppningsvis få lite motion på kuppen. Löslongering har Leia varit bra på mer eller mindre från dag ett, men något vi fått jobba mycket med är att bibehålla motivationen och intresset. Blir det för långrandigt springer hon hellre och ställer sig i demonstrativt i något hörn. Och går man för fort fram blir hon osäker och vill inte vara med mer...
 
Så här gäller det att hitta en bra balans. Menlösa cirklar i all oändlighet är det värsta vi kan göra, men blandar man in lite skolor, olika höjd på formen, gångartsskiften, varvbyten, varierande storlek på volten och så vidare, då blir det plötsligt stimulerande och intressant för oss båda. Det finns mycket man kan hitta på - allt som krävs är fantasi.
 
Som ni kan se har hon börjat bli röd igen på sina ställen, ett resultat av att jag varit borta en del och inte har haft möjlighet att ge henne sina tillskott. Förhoppningsvis mörknar hon igen nu när hon återigen får dem regelbundet!
 
 
I våras lärde Leia sig att stegra och kicka ut ett av frambenen samtidigt. Det gjorde en stor skillnad för hennes förståelse för hur hon ska arbeta med kroppen i stegringen. Hon har ju så mycket vikt på sina framben på grund av den stora bogen, vilket såklart försvårar stegringen. När hon ska sträcka ut frambenet måste hon välva ryggen på ett annat sätt och få upp manken ordentligt, vilket resulterar i en lättare stegring.
 
Så här ser en "dålig" stegring ut nu för tiden. Definitivt framsteg mot hur det brukade se ut en "trött" dag. :)
 

Ibland måste man bara vara

Ett första försök till markträning

Ja, så här ser det ut när man släpper in en helt ny hästmänniska i paddocken, stoppar lite godis i fickan på vederbörande och säger "kör"!
 
Trixet med Leia är att antingen ha en väldigt tydlig plan och veta precis hur man ska ta sig dit, eller att inte ha någon plan alls men vara väldigt duktig på att belöna i rätt läge. Så hon är absolut inte en sådan man bara kan dirigera och få önskat resultat. :) Och är man inte intressant nog går hon lätt och ställer sig i ett hörn och käkar gräs. Därför var det roligt att se hur Jakob och Leia ändå jobbade - snacka ihop sig lite, prova på, lyckas, misslyckas, utvärdera och omvärdera. Med ett öppet sinne och en önskan om att kommunicera kommer man långt!
 

... echo echo..?

Ja herregud, här var det dammigt minsann. Nästan en månad sen senaste inlägget! Jag ber om ursäkt. Förutom att ha varit uppe i Västerås/Stockholm en vecka och jobbat har jag haft så mycket annat för mig att datortid helt enkelt inte prioriteras. Sen ska jag vara ärlig och säga att jag inte haft sådär värst mycket att blogga om heller.
 
Vi fortsätter på samma spår som förut - det vill säga med mest uteritter. Conny och jag har kört ett par tränslösa dressyrpass och Leia har fått agera lite läromästare på markträningsbiten. Jag ska se om jag kan ordna fram en film från det - en person som för det första är helt ny inom hästeriet, och för det andra aldrig hade jobbat med häst löst från marken förut. Det var faktiskt väldigt roligt att se.
 
Annars blir det som sagt mest ridning i skog och mark (mellan alla regnskurar - vad hände med våren?). Häromdagen var jag och Conny ute på ett riktigt offroad-pass. Det blev hoppning över höga och breda nedfallna träd, vadande genom ändlös lera, mer hoppning över rejäla diken och... ja, det ni ser på bilden här nedanför. Vi kom från platån där Iso står, och behövde ta oss ner till där Conny står. Vår väg var blockerad och det fanns bara ett alternativ - vi fick hoppa ner. Conny är 147 cm hög och utifrån det kan ni själva räkna ut hur högt det var.. ;)
 
 
Han är så himla käck min lilla häst. Snacka om att ta sig fram överallt! Säker på foten och modig som få. Något annat som slår mig när vi är ute såhär, det är hur stor nytta vi har av trickträningen. För Conny är det inget konstigt om jag ber honom att sätta fötterna på alla möjliga knasiga vis, för han är van vid det. Stöter vi på svårigheter där jag inte kan sitta på kan jag enkelt hoppa av och guida honom på avstånd istället. Han kan gå med en fot i taget, kliva upp på smala platåer, hoppa med frambenen först och sedan ta bakbenen efteråt och mycket mer. Vi kan alltid hitta en lösning på allt vi stöter på och det ger en väldigt stor frihetskänsla. Det är roligt också. :) Naturen är ju egentligen en enda stor lekpark om man bara har lite fantasi.
 
Idag hann jag med en ridtur på Leia mellan jobben. Också hon fick visa sina färdigheter i cross country och även om hon inte riktigt ligger på Connys nivå än börjar hon också bli väldigt bekväm med att ta sig fram. Det här är alltså damen som kunde gå rakt fram på en grusväg och plötsligt ramla ner i diket... Det vill säga noll kroppskontroll. Hon har även tyckt det varit väldigt otäckt att vada genom lera men inte heller det är några problem längre. Sen att hon ju är några nummer större och därför inte är riktigt lika behändig att sicksacka mellan trädstammar och under grenar med, det är en annan femma.. ;)
 
Vi testade min gamla engelska sadel idag. Vanligtvis kör jag ju barbacka men då hon är allt annat än bekväm att trava på tar jag gärna sadel om vi ska köra lite mer distanser. Och min akademiska sadel är ju inte direkt lämpad för att rida ut i buskarna med... Så jag grävde fram den gamla allroundsadeln, hittade mot all förmodan en fungerande sadelgjord och dammade av ett av mina få engelska schabrak. Och sedan log jag stort när jag såg att allting passade! Så spännande, Leia har ju aldrig ridits med en sådan förut.
 
Den får faktiskt en stor tumme upp av både mig och Leia. Mina knän, som annars kan bli lite griniga av att rida med kortare läder, protesterade inte det minsta, jag kunde hänga med bra och Leia var nöjd över att piloten satt stilla på ryggen. Härligt! Nu kommer vi kunna njuta av våra uteritter än mer.
 
 
På tal om något helt annat är det roligt att se hur mörk hon har hållt sig hittills i vår. Hon har sedan februari-mars ätit magnesiumtillskott och alger mot kopparbrist, och det verkar hjälpa. Hon har ju fortfarande röda toner i päls och man, men jämför man med tidigare år är det en stor skillnad. Nu har vi justerat ännu lite mer i foderstaten och det ska bli spännande att se om vi kan få henne att bli sådär riktigt svart. Utsidan speglar ju verkligen insidan, och jag vill såklart att min lilla häst ska må bra inifrån och ut.


Välkommen!

Mitt namn är Norah Kohle och jag kommer från Kungsbacka där jag driver företaget Häst i Balans. Jag jobbar med både mina egna hästar och mina elever för att finna harmoni och balans mellan häst och människa, så att samvaron blir trygg och spännande för båda parter.

Har tre hästar vid namn Conny, Coolman och Leia som du kan läsa mer om på deras respektive sidor.

Vill du träna för mig?

Till mig är du välkommen oavsett om du är intresserad av ridning, markträning, körning, trickträning etc. Inriktning är för mig inte det viktiga, utan att skapa en förståelse mellan individerna vilket sedan kan utvecklas åt det håll man önskar.

På min hemsida kan du läsa mer om mig och de tjänster jag erbjuder. Än en gång, varmt välkommen hit och hör gärna av dig om du har frågor!

Hemsida | Facebook | Instagram


Follow on Bloglovin

RSS 2.0